Film: My Sailor, My Love – vackert men ojämnt i Klaus Härös familjedrama

En ansträngd far och dotter-relation tar en ny vändning då en hushållerska stiger in och rubbar balansen. Ett familjedrama om skuld och bitterhet men också en romans om den sista kärleken.

My Sailor, My Love eller Min älskade sjökapten må vara Klaus Härös första film på engelska men allting är sig likt från många av Härös tidigare filmer.

Vi har en ansträngd familjerelation, starka skådespelarinsatser, ett empatiskt grepp, vykortsvackra bilder (foto Robert Nordström) och ett lugnt berättartempo.

Men det här är också en film som ibland känns lite väl förutsägbar, lite för snäll och tyvärr på sina ställen lite ojämn.

Fadern, dottern och hushållerskan

Utgångspunkten i filmen är Howard (James Cosmo), en pensionerad sjökapten som sedan han blev änkling bor ensam i ett stort, gammalt hus långt ute på en karg udde vid den irländska kusten.

Han är butter och grymtar fåordigt då hans dotter Grace (Catherine Walker) kommer på besök på hans födelsedag, han vägrar städa och verkar helt tillfreds med att hans smutsiga kalsonger ligger i blöt i diskhon.

Inte undra på att hans dotter Grace är trött, trött på att alltid vara den som ställer upp medan andra, speciellt hennes bröder, tycks komma så mycket lättare undan.

Förvånad och kanske också lite bitter är hon då hon ser hur fadern skiner upp och berättar skrönor från sjömanslivet då han besöker den lokala puben. Han kan alltså vara glad och trevlig, men inte gentemot Grace.

Men nu är måttet rågat för Grace och hon anställer, mot faderns vilja, en hushållerska. Annie (Bríd Brennan) är en söt och mycket snäll pensionär som vill få ut något mer av livet än att hjälpa sin dotter med puben eller barnbarnen.

Men Annie anar ändå inte vilken lång kedja av förändringar som hon sätter igång då hon stiger in över tröskeln till Howards hus.

Trilogi om griniga gubbar?

Härö har nu gjort tre filmer i rad om äldre män som är envisa och motsträviga, män som vägrar se eller förstå att de anhöriga runt om vill dem väl. De två förra filmerna är Livet efter döden (2020) och Tuntematon mestari / Okänd mästare (2019).

Min älskade sjökapten bär också många likheter med Okänd mästare. Båda filmerna handlar om en komplicerad relation mellan en gammal man och hans dotter, och där mannen i Min älskade sjökapten än en gång vill uppleva kärlek handlar Okänd mästare om en man som en sista gång vill göra en riktigt god affär.

I pressmaterialet till Min älskade sjökapten talar man om filmen som en berättelse om den sista kärleken. Och visst är Härö skicklig på att skildra de ömma känslor som uppstår mellan Howard och Annie.

Filmens intressantaste person är ändå dottern Grace. Hennes liv förändras i filmen ganska så radikalt på flera olika sätt. Och hon möter också en virvel av olika känslor, bitterhet som bottnar i barndomen, ilska över att bli åsidosatt och ett uppoffrande martyrskap som hon kanske mot sin vilja tvingats ta på sig.

Starka skådespelarinsatser

Klaus Härö har alltid varit extremt bra på känsliga skildringar av familjerelationer. Han har en empatisk blick och ett varmt och förstående grepp. Och hans filmer erbjuder alltid hopp eller försoning på slutet.

Manusförfattarna Kirsi Vikman och Jimmy Karlsson, som även skrev manuset till Den bästa av mödrar, har skapat en berättelse som långsamt vecklar ut sig, som gradvis ger oss pusselbitar så att vi förstår mer av varför personerna är som de är.

Vi anar till exempel från första stund att dottern Grace är mer än bara trött, men vad denna trötthet eller bitterhet bottnar i förstår vi först efterhand.

Filmens styrka är hur skickligt skådespelarna Cosmo, Walker och Brennan kan spela med små medel och speciellt tystnaden.

Till skillnad från många andra irländska filmer där vi ofta ser pratglada människor som skrattar och hojtar med lika stor energi är det här en film om personer som nästan tycks vilja tiga ihjäl varandra.

Det största problemet är ändå att det stundvis känns som om några bitar fattas i filmen. Handlingen hoppar framåt och lämnar vissa situationer och scener åt oss åskådare att sätta ihop.

Filmen är inte svår att följa, tvärtom är handlingen ganska förutsägbar men just därför hade det varit intressantare att få se mer av vändpunkterna. Situationerna då det på riktigt blir svårt eller besvärligt för huvudpersonerna. Vad är det till exempel som får Annie att acceptera Howards klumpiga ursäkt och sedan se bortom hans buttra grymtanden?

Nu blir allting i stället snällt och oskyldigt. Och väldigt, väldigt vackert.