Hoppa till huvudinnehåll

Västnyland

En liten å rinner genom leriga Snappertunaåkrar och svämmar över varje år – nu hjälper jordbrukare och naturen varandra för att ge Raseborgs å en ljusare framtid

Raseborgs å på ett ställe där den mest liknar ett igenvuxet dike. Vass och buskar fyller fåran som löper genom åkrar. Solen skiner.
Bildtext Kan du se ån på bilden? Raseborgs å liknar på flera ställen ett dike och på vissa ställen har den vuxit igen nästan helt.
Bild: Pia Santonen / Yle

Raseborgs å har länge mått dåligt. Nu får ån konstgjord andning. På sikt ska det lilla vattendraget från Karis till Snappertuna kunna andas själv igen.

– Ån är ganska platt och vi har mycket översvämningar och erosion. Det orsakar att ån för med sig näringsämnen från området ner till havet.

Så sammanfattar Sara Vaskio problemet. Hon håller i trådarna för ett arbete som ska rädda Raseborgs å.

Sara Vaskio tittar mot kamera. Blå jacka och glad min. Står på en höstlig åker, i bakgrunden skymtar grävmaskiner och skog.
Bildtext Projektchef Sara Vaskio åker ofta till Snappertuna för att följa med arbetena.
Bild: Christoffer Westerlund / Yle

Från Läppträsket till Landbofjärden

Raseborgs å har sin början vid östra ändan av Läppträsket i Karis. På sin 13,5 kilometer långa sträcka rinner den genom lerig åkermark, förbi Raseborgs slottsruiner och slutligen ut i Landbofjärden i Finska viken.

Problemet är att ån varje år svämmar över upp på åkrarna.

Raseborgs å mår dåligt och behöver hjälp - nu dikas den på modernt sätt för att inte svämma över okontrollerat

15:31

Det är i och för sig helt naturligt för en å att svämma över. I en naturlig miljö, till exempel i en skog i naturtillstånd, tar växtligheten och den övriga naturen hand om vattnet.

Men på åkrar blir det problem när vattnet svämmar över.

En liten igenvuxen å i ett idylliskt landskap med träd och en röd stuga, åkrar. Solsken, blå  himmel.
Bildtext Raseborgs å rinner numera genom ett jordbrukslandskap som människan har skapat. Översvämningar har blivit ett problem. Men nu har människan kavlat upp ärmarna för åns bästa. Bilden är tagen från bron där Raseborgs å rinner under Huskvarnsvägen i Snappertuna.
Bild: Pia Santonen / Yle

Vatten från åkermarker göder havet – inget ovanligt fenomen

Översvämningarna är inte heller bra för vattenkvaliteten. När vattnet svämmar upp på åkrarna och sedan rinner ner i ån igen, drar det med sig jord från åkrarna och åkanterna. Med jorden kommer fosfor och andra gödande ämnen som gör att ån växer igen och dessutom – precis som på många andra ställen vid den finländska kusten – smutsar ner havet så att fiskbestånden lider och cyanobakterierna blommar med sin gröna gröt om somrarna.

Rak fåra och gammaldags dikning orsakade mer översvämning

Då ån är platt, svämmar den lättare över.

Ån har också på flera ställen rätats ut så att den inte längre följer sin naturliga ringlande fåra utan snarare liknar ett rakt dike. Då forsar vattnet snabbare och risken för översvämningar ökar.

Det här har man tidigare löst med dikning. Men den tidens dikning var inte den bästa lösningen förklarar projektchefen Sara Vaskio.

En liten å fylld av höstlöv, vass. Solen skiner.
Bildtext Ån rinner förbi Raseborgs slottsruiner. När borgen byggdes var vattennivån högre än i dag. Nu ser ån nedanför borgen ut så här.
Bild: Pia Santonen / Yle

Vattnet ska hellre bromsas upp

Nu är målet att kontrollera översvämningarna. Det gör man genom att bromsa upp vattnets framfart.

– Det betyder att vi inte dikar som man gjorde förr i världen. Då grävde man ett djupt och rakt dike. Det orsakade erosion. Vattnet strömmade jättesnabbt.

När vattnet strömmar snabbt i åfåran, blir det som sagt lätt översvämningar, i synnerhet längre ner i ån.

– Ju mera man kan uppehålla vattnet så det inte rinner så snabbt, desto bättre med tanke på översvämningarna.

Vy över översvämmad åker
Bildtext Raseborgs å svämmade över också 2020.
Bild: Christoffer Westerlund / Yle

Annorlunda, mer naturenlig dikning ska hjälpa

Raseborgs å ska nu få något som kallas naturenlig dikning.

– I stället för djupa raka diken gräver vi nu översvämningsterrasser.

Det betyder att diket har sin vanliga fåra men bredvid den, lite högre upp, konstrueras ett bredare, platt område där vattnet har plats att svämma över till exempel på våren när det brukar finnas mycket vatten i ån.

Ett dike med översvämningsterrasser kallas tvåstegsdike. Raseborgs å ska få Finlands längsta tvåstegsdike, cirka fem kilometer.

Ett tvåstegsdike gynnar också naturens mångfald.

– På terrassen växer olika växter som också hjälper snappa upp näringsämnen som i annat fall skulle rinna ut i ån och havet, förklarar Sara Vaskio.

Växtligheten på översvämningsterrasserna lockar sedan pollinerare och andra insekter. De i sin tur lockar fåglar så naturens mångfald ska också dra nytta av den naturenliga dikningen.

Det finns ytterligare metoder för att bromsa upp vattnets framfart: Man kan satsa på erosionsskydd, det vill säga stenar vid kanterna så jorden inte rasar ner så lätt. Det går också att konstruera bottentrösklar i dikena som stoppar upp vattnet. Ett tredje exempel är sedimenteringsbassänger för att samla upp jord som trots allt åkt ner i vattnet.

Jättevåtmark vid Huskvarnträsket

I samma syfte, att bromsa upp vattenflödet, anläggs som bäst en tjugo hektar stor våtmark vid Huskvarnträsket. Tjugor hektar är stort när man talar om våtmarker.

En våtmark anläggs i Huskvarn, Snappertuna, Raseborg. Drönarbild visar grävmaskiner och dumpers i höstligt landskap, i förgrunden ett vattenområde och åkrar, i bakgrunden skog.
Bildtext Den stora våtmarken anläggs vid Huskvarnträsket. Arbetena gynnas av den gångna sommarens torka. Om hösten är torr, kan våtmarken vara klar redan i höst. Men om det blir regn med mjuka blöta åkrar som följd, måste maskinerna köras bort och arbetena fortsätta först i vinter när det är kallt och marken bär.
Bild: Christoffer Westerlund / Yle

– Våtmarker sedimenterar dessutom partiklar och jord som det ändå alltid kommer från åkrarna. När de kommer till våtmarken som är stor och bred, lugnar sig vattenflödet och partiklarna sjunker till botten och stannar där, förklarar Sara Vaskio. Våtmarkens lugna vatten låter som en andakt, ett naturens zentillstånd.

På byggarbetsplatsen vid Huskvarn råder ändå allt annat än andakt. Grävmaskiner gräver nonstopp upp lerig gyttja från träsket och små starka dumperbilar kör ut dem på åkrarna invid. Så småningom formas våtmark som hjälper kontrollera översvämningarna och på det viset rädda Raseborg å.

Huskvarnträskets våtmarksbygge utgör en del av den naturenliga dikningen som de lokala markägarnas dikningsbolag har hand om.

En bro med träräcken går över en liten å, med brunt vatten, vassa. Solen skiner. Gamla rödmyllebyggnader syns i bakgrunden.
Bildtext Här rinner Raseborgs å under en gammal bro vid Forngården, hembygdsmuseet i Snappertuna.
Bild: Pia Santonen / Yle
En liten å, vass, höstlöv i vattnet. Solen skiner. Träd växer på båda stränderna. Höst.
Bildtext Utsikten åt andra hållet från samma bro.
Bild: Pia Santonen / Yle

Mindre våtmarker har inom ramen för Raseborg å-projektet sedan 2018 också anlagts på andra ställen, lite längre bort från åfåran. Där ska de uppehålla vattnet så det inte alls rinner ut i ån och sedan svämmar över.

Jordbruket behöver också förändras

Dikning, annan vattenhushållning och olika typer av konstruktioner ska alltså bromsa upp flödet eller samla partiklar på vettiga platser.

Men om ån ska räddas är det är också viktigt att jordbruket är vattenvänligt, berättar Sara Vaskio.

– Det finns många sätt att göra det så att vattnet hålls på åkrarna och inte rinner ner i vattendragen. Markstrukturen är en sak. Vi har jobbat med fånggrödor.

I samma verktygslåda finns precisionsgödsling.

– Var ska man gödsla så att man gödslar där det behövs och inte i onödan? Ingen vill gödsla i onödan.

Gödsel är dyrt och bidrar dessutom till övergödningen.

En liten å, vass. Solen skiner. Träd växer på båda stränderna. Solsken och höst.
Bildtext Utsikten från det som kallas Kärleksbron nära Tunahemmet, ett stenkast från Forngården. Också här är vattnet brunt av lerjorden.
Bild: Pia Santonen / Yle

Sara Vaskio berömmer jordbrukarna för deras engagemang.

– Markägarna känner sina jordar bäst. Många av idéerna vi jobbar med kommer från markägarna: Här finns ett problem och här skulle vi kunna göra något. De bidrar också med talkoarbete. Det är a och o att vi har markägarna med oss.

Människor står på en stubbåker och tittar på ett litet fordon som en man i gul rock talar om. Solnedgång. Höstfärger. Röda byggnader syns i bakgrunden.
Bildtext Jordbrukare på en informationsträff i Snappertuna om tvåstegsdiken, åkerskanning och precisionsgödsling.
Bild: Pia Santonen / Yle

Egentligen handlar hela satsningen om att hjälpa jordbrukarna få bukt med översvämningarna samtidigt som jordbrukarna hjälper naturen att må bättre.

Sara Vaskio kan ännu inte säga när räddningsoperationen är över. Pengar finns till slutet av 2023 men hon tror att projektet fortsätter också efter det.

Vaskio uppskattar att kostnaderna för allt hittills redan ha överskridit en miljon euro. Största delen står staten får genom Miljöministeriets program för effektiverat vattenskydd.

– Men vi har också stiftelser med och staden och jordbrukarna med sitt talkoarbete. Dessutom har vi fått pengadonationer av jordbrukarna.

En liten å med brunt vatten, gräs och vass och träd, En gammal stenbro med trälock och -räcken går över ån. Solsken, höstlöv i vattnet. En hastighetsbegränsningsskyhlt längst till höger där det står 10.
Bildtext Raseborgs å på en plats där många västnylänningar och besökare har sett den: vid bron till slottsruinerna och sommarteatern i Snappertuna.
Bild: Pia Santonen / Yle

När börjar räddningsarbetet ge resultat, Sara Vaskio?

– Det är svårt att säga, Miljöprojekt är ofta sådana att det tar tid innan man ser resultat.

Våtmarksbyggen är ett exempel. I byggskedet blir vattnet grumligt.

– När man gräver som nu kan det se förskräckligt ut. Men så fort växtligheten tar vid, börjar det rena vattnet som rinner igenom.