Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Regissören Klaus Härö lever för en viss sorts filmmagi: “Jag väntar på ögonblicket då jag slipper dialogen”

Bild på leende man i glasögon framför en stor filmplansch.
Bildtext Inför premiären. Klaus Härö har gjort sin första engelskspråkiga film.
Bild: Silja Sahlgren-Fodstad / Yle

Den nya filmen är inspelad på Irland, men Klaus Härös visuella fingeravtryck sköljs inte bort av det främmande språket. Han är sin stil trogen och drivs av en stark vilja att berätta – i bilder.

Att intervjua Klaus Härö är lite som att besöka ett verbalt nöjesfält. Han jonglerar skickligt med ord, trollar fram färggranna bilder och slungar självsäkert iväg meningar som träffar mitt i prick på analystavlan.

Hans verbala intensitet kan mer än väl mäta sig med en åktur i bergochdalbanan – det går undan, men man behöver inte oroa sig för att bli hängande i luften. I något skede rullar resonemanget tryggt in på perrongen.

Ohjaaja Klaus Härö.
Bildtext En intensiv berättare. Klaus Härö har lätt för att verbalisera sina visioner.
Bild: Petteri Sopanen / Yle

Kort sagt – man har en stark känsla av att Klaus Härö alltid är lika väl förberedd och att varje projekt är en självklar förlängning av det han tänker på, brinner för, älskar.

Och den här gången blir det mycket kärlek. På alla plan.

Det började med kärlek

En självklar fråga när man inser att Min älskade sjökapten utspelar sig på Irland är förstås hur berättelsen hamnade där? Efter idel nordiska projekt där det senaste – Livet efter döden – stod med bägge fötterna djupt i den östnyländska myllan.

– Det finns många berättelser om den första kärleken, ofta med ett Romeo & Julia-upplägg där föräldrarna motsätter sig det hela. Men jag började leka med det omvända; tänk om det är föräldrarna som förälskar sig och barnen som blir hindret, beskriver Härö startpunkten.

En startpunkt som fick manusförfattarna Jimmy Karlsson och Kirsi Vikman (som även skrev manuset till Den bästa av mödrar) att kasta sig ut över ett stormigt hav för att slutligen landa i historien om en sjökapten som till sin sorgsna dotters förskräckelse förälskar sig på gamla dagar.

En leende Howard (James Cosmo) och Annie (Bríd Brennan) sitter vid en stenmur och ser ut över havet, bakom dem syns gröna vidder och berg.
Bildtext Du och jag mot världen! Brid Brennan och James Cosmo spelar paret som möts på äldre dagar.
Bild: Making Movies Oy

Det stod snart klart att det här inte var en berättelse som behövde vara knuten till Finland och eftersom Härö allt sedan filmskolan på 1990-talet haft en förkärlek för Jim Sheridan-klassiker som My Left Foot (1989) och The Field (1990) började det luta mot Irland.

Platsen är nyckeln till mycket

Talar vi Irland så löper tankarna lätt iväg mot vacker, vindpinad grönska. Och helt klart är att miljön spelar en viktig roll för både tonfallet och rytmen i Härös film.

– Jag borde inte säga det, men för mig är inspelningsplatsen lika viktig som skådespelarna. Jag är ofta otålig, rastlös och missnöjd tills jag hittar en huvudinspelningsplats.

Ett inspelningsteam samlade runt kameran ute i naturen i samband med en filminspelning.
Bildtext Se så vackert det är! Klaus Härö omgiven av sitt team i samband med inspelningen av Min älskade sjökapten.
Bild: Emily Watson

– Film är att berätta i bilder och då måste jag se var skådespelarna skall vara, säger regissören som letade bland idel pittoreska byar innan han fann det han sökte. En karg plats som såg ut som vägs ände och där det fanns ett hus som symboliserade det han var ute efter.

– När jag klev in i huset där en lång korridor går igenom hela huset – lite som i en skräckfilm – då kändes det rätt.

En kvinna som bär en flyttlåda står i ändan av en lång korridor.
Bildtext En korridor säger så mycket. Irländska skådespelaren Catherine Walker spelar dottern som tvingas inse att hennes far hittat ett nytt sammanhang.
Bild: M MAGUIRE

– När man kliver in i den här smala, trånga, lite ångestfyllda korridoren är det som att kliva in i en annans liv och när man lämnar huset kommer man från mörker ut i ljus. Det blir som en befrielse.

– Och då började bilderna hitta sig. Jag byggde om scener kring den här korridoren och dörren, kring det ständiga kommandet och farandet. Det är ett tema i filmen; man möts men man möts aldrig, man far och önskar att man mötts.

– Saker blir osagda och ogjorda.

Gamla skådespelare i nya roller

Härö är noga med att tala om ”vi” och ”oss” när han beskriver filmarbetet. Han nämner manusförfattare, scenografen, fotografen - alla som bidragit till helheten.

Och han talar gärna om skådespelarna och hur han vill se dem i oväntade roller. Hur komikern Maria Lundqvist fick en allvarlig huvudroll i Den bästa av mödrar (2005). Och hur detsamma gällde den estniska komikern Märt Avandi i Fäktaren (2015).

Den här gången har det gällt att hitta ett nytt uttryck för en 74-årig veteran med över 200 roller bakom sig.

En skrattande Howard (James Cosmo) står utomhus och sorterar äpplen, i bakgrunden syns två glada barn och en leende Annie (Bríd Breenan).
Bildtext Från Braveheart till Game of Thrones. James Cosmo har gjort många tuffa roller - den här gången får han också visa en mjukare sida.
Bild: Making Movies Oy

– James Cosmo – stor och hotfull – har ofta fått spela tuffingar, mafiosor och generaler. Men jag hade sett honom i mindre roller och tänkte wow – här finns en annan sida.

– Det som krävdes för rollen som sjökaptenen Howard var att kunna vara både den stängda dörren och den öppna famnen, beroende på vem han umgås med.

Från unga flickor till äldre män

Det är en äldre man som står i centrum av denna historia och detsamma har gällt Härös två föregående verk: Okänd mästare (2019) och Livet efter döden (2020).

När jag undrar om det är ett medvetet val att skifta fokus från de tidiga filmerna som ofta hade unga flickor i centrum svarar Härö bestämt nej – det har bara råkat bli så.

Därefter landar han i ett resonemang om vem som får skildra vad. Måste man vara en del av det man skildrar, är det till exempel bara finlandssvenskar som får göra film om finlandssvenskar?

– För mig har filmskapandet varit en skola i empati och förståelse, säger Härö med eftertryck. Film kan skapa gemenskap, öppna förståelsen och uppskattning för en människa som är helt annorlunda än man själv, säger 51-åringen som skildrat allt från utsatta kvinnor till griniga gubbar.

Nisse (Peik Stenberg) står med en telefonlur i handen och lyssnar.
Bildtext Butter eller bitter? Peik Stenberg spelade en huvudroll i Härös senaste film Livet efter döden. (2020). En film vars biodistribution hela två gånger hamnade i fötterna på de restriktioner pandemin gav upphov till.
Bild: Citizen Jane Productions

– Om vi begränsar oss så att bara vissa människor får göra vissa sorters filmer på basis av ursprung och härkomst och vilka tankar man har omfattat så ökar det inte förståelsen utan det blir tvärtom snävare och vi får mer av det som vi redan har för mycket av – klickbildningar och små grupper som sitter för sig och ”har rätt”.

– För mig har film inneburit att jag har utmanats att se saker från ett annat håll och berörts av öden jag inte ens kunnat föreställa mig. Och det är dit jag vill ta tittaren.

När bilderna talar

Klaus Härö har alltid haft flyt i sin karriär och förblivit sin stil trogen. Och han verkar inte ha tappat tron på filmen som konstform trots att allt kortare format hotar ta över våra visuella rum.

– Jag är inte en journalist eller filmforskare som ser trender och stora linjer, jag sitter med min ”juttu” och jobbar som en hantverkare. Men jag har någonstans tänkt att om alla försöker vara trendiga så behöver jag kanske inte vara det.

– Om alla klipper snabbare och stuvar in mera ”stuff” på sina en och en halv timme så kanske jag skall göra tvärtom.

Konsthandlaren Olavi undersöker en av sina tavlor.
Bildtext Hanterbart ramverk. Tempot i Klaus Härös filmer är aldrig stressigt och speltiden landar ofta kring en och en halv timme. På bilden Heikki Nousiainen i Okänd mästare (2019).
Bild: Cata Portin

Här är vi tillbaka på det verbala nöjesfältet – det märks att Härös entusiasm tilltar i styrka när han får tala om det som driver honom. Om ansikten, stämningar, detaljer.

När intervjun är över ljuder hans beskrivning av en scen i mitt minne. För när han talar om scenen då huvudpersonerna dansar med varandra gör han det med kärlek.

– Vi bara dröjer kvar och ser förälskelsen. Vi läser den utan ord. Och för mig i film är det alltid det här ögonblicket jag väntar på - när jag slipper dialogen. Ögonblicken när man kan berätta utan ord.

– Innan det fanns dialog i film så fanns det musik och skådespelarens ansikte och det är en bra skola för vilken filmmakare som helst att gå tillbaka till.

Säger den vältaliga regissören som helst talar utan ord.

Howard (James Cosmo) och Annie (Bríd Brennan) dansar tätt intill varann och ser varann djupt i ögonen.
Bildtext En bild säger mer än tusen ord. Brid Brennan och James Cosmo dansar till tonerna av Finbar Furys ”The Last Great Love Song”.
Bild: M MAGUIRE / Making Movies Oy