Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Norrena & Frantz: ”Jag försöker förlåta, men obehaget sitter ändå kvar” – om förlåtelse och försoning

Ung kvinna sitter bakom ung man och ler, han ser sorgsen och fundersam ut
Bild: Aleksandr Davydov

Eva är långsint gällande småsaker, men villig att förlåta om det får henne att må bättre. Hannah glömmer bort smågräl en stund efter att de inträffat, men vägrar bestämt förlåta dem som gjort henne riktigt illa.

Förlåtelse är ädelt, men inte alltid så lätt i praktiken.

Att förlåta små oförrätter, som att någon snäst till dig, klarar väl de flesta av. I synnerhet om personen ber om ursäkt.

Men då det gäller större saker och någon medvetet velat göra dig illa är det knepigare att förlåta. Förlåtelsen kan ju rent av kännas som en signal att det som skedde inte var så farligt.

Samtidigt kan det vara skönt att förlåta. Det är tärande att gå och bära på känslor av förbittring och ilska. Att förlåta kan vara ett sätt att städa upp i sin hjärna, lägga händelsen och de negativa känslorna bakom sig och gå vidare.

Men finns det oförlåtliga gärningar? Är det okej att vägra förlåta? Hur går förlåtelse till i praktiken och hur ska man göra om man vill förlåta sig själv?

Hör ett ovanligt filosofiskt poddavsnitt med aha-upplevelser åt olika håll! Här nedan publicerar vi några av veckans brev!

"Både jag och min man har varit otrogna - kan inte förlåta någondera"

40:19

Jag försöker indirekt förlåta pappa genom att vara en bättre förälder själv

Min pappa är en narcissistisk personlighetstyp och har prioriterat bort familjen hela min uppväxt.

Han deltog aldrig i födelsedagsfiranden, skoljulfester eller -avslutningar. Han spelade bort det mesta av sin inkomst, så vi hade det rätt så knapert när jag växte upp.

Nu som vuxen håller jag avstånd till min pappa, eftersom det är det bästa jag kan göra för mitt eget välmående. Jag försöker förlåta honom indirekt med att finnas till för mitt barn på det sätt han aldrig funnits för mig.

Men jag är osäker på om jag någonsin kommer att kunna förlåta honom helt. Hur förlåter man någon som inte själv förstår att han gjort något fel? En narcissist betraktar ju sig själv som fullkomlig och felfri.

Mamma, 37

Mitt ex har rövat bort ett av mina barn, känns det som

Jag har svårt att förlåta att mina barns andra förälder har lyckats förstöra mitt förhållande till ett av barnen.

Min relation till mina andra barn är bra och de har sagt till den andra föräldern att hen ska sluta förtala mig. Tyvärr har ett av barnen gått på hens kritik och brutit kontakten med mig, utan någon förståelig orsak.

Jag har aldrig fått träffa mitt barnbarn som redan är ett par år gammalt.

Det känns som att den andra föräldern rövat bort ett av mina barn och mitt barnbarn.

Jag försöker acceptera det här, men jag vill inte ha med den andra föräldern att göra.

Gaia, 59 år

Jag säger att jag förlåter, men obehaget sitter kvar

Har alltid haft svårt för att förlåta, det gäller också små saker. Det är inte en fråga om att jag inte vill, men jag vet inte hur man gör.

Även om jag säger ”jag förlåter dig” sitter ett obehag kvar i kroppen och jag vet inte hur jag ska bli av med det. På något sätt går skadan inte att reparera.

Jag har därför mången gång tänkt att det viktigaste inte är att förlåta, utan att lära sig att leva med det som har hänt.

För mig är det lättare att bejaka det som hände och bejaka att det finns människor som är elaka, tanklösa och vill mig illa.

Jag aktar mig för de människorna i framtiden.

Den oförsonliga, 57 år