Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Hur uppstod läckorna i Nord Stream? Här är fyra möjliga scenarier för hur sabotaget kan ha utförts

Karta som visar de tre läckagen i Nord Stream 1 och 2 utanför Bornholm
Bildtext Gasledningarna Nord Stream 1 och 2 började läcka under måndagen den 26 september.
Bild: Petter West / Yle, ©Mapcreator.io | OSM.org

Det finns flera spekulationer kring hur läckorna i gasledningarna Nord Stream 1 och 2 kan ha uppstått. Vi kartlägger fyra av de mest populära teorierna.

En sak verkar de flesta politiker och experter ense om: det handlar med allra största sannolikhet om sabotage, och den mest troliga sabotören är Ryssland. Men hur kan det sabotaget ha gått till?

Alternativ 1: Dykare

Sårbarheten med Nord Stream-ledningarna lyftes fram redan 2007, tre år innan byggen av ledningarna började. Enligt svenska Totalförsvarets forskningsinstitut skulle en enda dykare vara kapabel att fästa en sprängladdning i ledningen, rapporterar Dagens nyheter (bakom betalvägg).

Sprängningarna har skett på uppskattningsvis 70–80 meters djup på ungefär 12 kilometers avstånd från närmaste strand.

Patrik Hulterström, före detta attackdykare och i dag doktorand på Försvarshögskolan i Sverige, säger till Svenska Dagbladet (bakom betalmur) att även om det är möjligt för också en civil dykare att utföra sabotaget, så är det inte en praktisk lösning.

Hulterström säger att en dykare behöver speciella blandgaser och dekompressionsstopp för att inte få dykarsjuka, samtidigt som hen inte får bli upptäckt av myndigheter. Dessutom behövs specialutrustning och -kompetens, både för själva dykningen och för att bygga en sprängladdning som håller trycket på djupet av Östersjön.

Alternativ 2: Fjärrstyrd robot

Helsingin Sanomat rapporterar att bland ett av de mest sannolika alternativen till sabotage är en undervattensrobot, antingen fjärrstyrd eller helt självständig.

Eftersom explosionerna skett så långt ifrån varandra kan detonationerna inte ha inträffat med bara en fjärrstyrd knapptryckning, utan två, skriver Svenska dagbladet.

Patrik Hulterström förklarar att man i ett sådant scenario skulle använda sig av en så kallad Rov (Remote operated vehicle, på svenska ungefär fjärrstyrd farkost) för att sätta laddningen på plats. Allt skulle ske via fjärrstyrning, eftersom det är svårt att uppskatta vilka följdeffekter det kan bli när en gasledning exploderar, säger Hulterström till tidningen.

En undervattensrobot av det här slaget är beroende av en kabel till ett fartyg, någon slags anordning för att sänka ner och ta upp den ur vattnet (som en kran) och en person som styr den. Sprängladdningarna kan också tidsinställas, och utrustningen måste också klara av vattentrycket.

Bild på när gasledningen Nord Stream byggs i havet.
Bildtext Gasledningarna består av 60–110 millimeter betong och ett stållager på upp till 41 millimeter.
Bild: EyePress News/Shutterstock/All Over Press

Alternativ 3: Ubåt

Den ryska ubåten Belgorod är specialiserad på liknande uppdrag som operationen vid gasledningarna. Fartyget är en av världens största ubåtar med en längd på cirka 178 meter, skriver Helsingin Sanomat.

Tidningen citerar Julian Pavlak, forskningsassistent vid Helmut Schmidts universitet i Hamburg. Han skriver på Twitter att eftersom Östersjön är ett så lågt och trångt hav skulle en stor ubåt nästan garanterat ha upptäckts. Därför är det alternativet inte väldigt sannolikt, menar han.

I samma artikel citeras också ubåtsexperten H.I. Sutton, som menar att Belgorod torde finnas i Vita havet. Sutton skriver att även om Ryssland har mindre spionagefartyg som skulle ha kunnat spränga gasledningarna, är de fartygen placerade på arktiska områden, och att de små ubåtar som finns i Rysslands Östersjöflotta alla borde vara för gamla för att klara av en sådan här operation.

HBL rapporterar också att Ryssland inte har ubåtar i operativt bruk i Östersjön (bakom betalmur) - och att också mindre ubåtar skulle vara svåra att navigera oupptäckta på 70 meters djup.

Ståle Ulriksen, forskare vid norska Sjøkrigsskolen, säger till HBL att miniubåtar teoretiskt sett kan ha använts för att placera ut sprängämnen, eftersom det är möjligt att placera ut miniubåtar obemärkt från ett passerande fartyg. Tidningen lyfter upp fiskebåtar, lastfartyg och privata yachter som potentiella alternativ.

En karta över Östersjöområdet som visar Nord Stream och Nord Stream 2-ledningarnas sträckning från Ryssland till Greifswald i Tyskland.
Bildtext Östersjön är både grund och smal. Sjöbevakningen kan ändå inte se över alla områden hela tiden.
Bild: Derrick Frilund / Yle

Alternativ 4: Planerad och planterad sprängladdning

Ståle Ulriksen säger till HBL att Ryssland troligen har planerat explosionerna i förväg, eftersom det är det lättaste och säkraste sättet. Han säger att sprängladdningar kan detoneras med fjärrstyrning, och att det finns batteridrivna sjöminor som kan vara aktiva i åratal.

Patrik Hulterström, före detta attackdykare och idag doktorand på Försvarshögskolan i Sverige, säger till Svenska dagbladet att sprängmassan kan ha funnits på plats i åratal, så länge som den varit ordentligt isolerad och klarat av vatten och press.

För att sprängladdningen ska lyckas bryta igenom både 60–110 millimeter betong och ett stållager på upp till 41 millimeter borde cirka 100 kilo dynamit användas. Hulterström säger att stora mängder inte behövs ifall explosionen kan placeras med stor noggrannhet. Trycket både utanför och inne i ledningen skulle förvärra skadorna också vid ett mindre hål.

En annan teori är att sprängladdningen detonerats inifrån röret. Det här skriver till exempel Tekniikka & Talous och Helsingin sanomat, och det påpekar också Hanna Smith, forskningschef vid det Europeiska kunskapscentret mot hybridhot i Yle Ykkösaamu på onsdagsmorgonen den 28 september.

Smith säger att eftersom servicerobotar rör sig inne i ledningarna är det möjligt att via dem också sabotera ledningarna.

Bubblande gas på stort område i Östersjön, fotograferat från luften.
Bildtext Gasledningarna förväntas vara tomma i slutet av veckan, och då kan undersökningarna börja.
Bild: Forsvaret, Danmark

Undersökningar kan ge svar

Hans Liwång är docent i försvarssystem vid Försvarshögskolan och forskare i marina system på Kungliga tekniska högskolan. I en intervju med Sveriges radio säger att han att genom att titta på kraterns storlek och ledningarnas skador borde mer exakta uppgifter om explosionerna komma till dager.

Liwång säger ändå att på grund av de stora mängderna gas som läckt ut har vattenmassan rört sig, och kan ha blåst bort viktiga spår. Han menar att man förmodligen inte kan hitta mindre spår av miniubåtar eller dykare.

Men var sprängladdningen varit placerad och hur stor sprängkraften varit klarnar under undersökningarna, beroende på hur botten blivit påverkad av explosionerna, säger Hans Liwång.