Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

När döden kommer en in på livet – Bo Ahlgren berättar om sorgen efter sin mamma

Uppdaterad 02.10.2022 20:32.
Minnesstund för Bo Ahlgrens mamma.
Bild: Bo Ahlgren

I radiodokumentären Världens bästa mamma berättar Bo Ahlgren om sina känslor och reaktioner när hans mamma plötsligt dog i cancer och om det sorgearbete han gick in i.

Den här artikeln baserar sig på Bos samtal med Susanne Stenberg som i jobbet som diakon mött människor som drabbats av sorg på olika vis.

Filmscenerna när en närstående människa dör var tidigare sorgliga, men nu känns de verkliga. Känsla av sorg är djup. Stundvis kommer gråten, med en stor och tung knut i magen. I början måste jag skrika och slå med nävarna i soffan. Nu känns det bara tröstlöst.

Men de lyckliga minnena börjar ta över med en känsla av glädje över ett helt liv, mammas 72 åriga liv.

Bo Ahlgren och hans mamma
Bild: Bo Ahlgren

Ibland är det så gagnlöst att tala om det eftersom alla upplever samma sak. Det hör ju till livet att alla dör. Varför ska just min sorg vara så viktig? Så tänker jag ibland om mammas död, och hur tankarna flyger iväg ibland när sorgen kommer och går.

”Sörj bara när det behövs”

Jag försöker också förklara det för Susanne Stenberg när jag träffar henne för att tala om sorgen efter mamma. Hon har jobbat som diakon, och är den som träffar människor för att tala om deras sorg, och hon är också den som kommer när en människa fått beskedet att döden är det enda alternativet.

– Eftersom alla relationer är unika så är också sorgen individuell. För man har ju olika roller och olika relationer till alla människor. Så att man inte faller i fällan att man börjar jämföra med andra, säger Susanne Stenberg.

Susanne Stenberg
Bildtext Susanne Stenberg är en diakon som hjälper människor i sitt sorgearbete.
Bild: Bo Ahlgren

Susanne har upplevt samma sak, mammas död, och det hela finns kvar där inne i en någonstans.

– Min mamma dog 1996, men nog kommer den ibland över mig, den där saknaden och sorgen i alla fall. Till exempel när min dotter blev student så tänkte jag att oj nej om mamma skulle ha fått vara med om det här, och att min dotter skulle ha fått ha mommo med på festen.

Vi talar också om hur minnena av en person som gått bort bleknar med tiden. Rösten blir en aning oformlig, det går inte att minnas exakt hur någon lät. Jag berättar för Susanne hur jag har svårt att exakt komma ihåg min mormors röst efter över 25 år.

– Som du sade, minnet bleknar med tiden, som det här med rösten. Många uttryck kommer jag ihåg och jag har skrivit upp dem för att inte glömma. Hon var hemma från Kokkola så hon hade vissa speciella uttryck som vi inte använder här i Östra Nyland. Till exempel så var bykkorgen ”skåånkorgen”, för byket är skåånåt när det är smutsigt, förklarar Susanne och skrattar gott.

– Men jo, jag saknar nog min mamma ännu. Det gör jag, konstaterar Susanne

Jag har lärt mig att inte sörja så länge, bara när det behövs

― Christina Margareta Dorita Sirén, Bosses mamma

Jag berättar om vad min mamma sade åt mig när jag var sorgsen och nedslagen vid hennes sjukhussäng när hon hade fått veta att det inte finns någon annat resultat än döden. ”Jag har lärt mig att inte sörja så länge, bara när det behövs”, sade hon.

– Det där måste jag skriva upp för att minnas, säger Susanne och skriver ner min mammas ord i sin anteckningsbok.

Sorgens olika faser

Det är först sex månader efteråt det känns rätt att ta reda på hur människans psyke reagerar på att mista en anhörig, i det här fallet mamma. TIll en början vill jag känna, inte tänka. Det var då det var bättre att skrika och banka nävarna i soffan när döden kändes som ett bortkastat liv.

Bo Ahlgren
Bild: Bo Ahlgren

Sorgens faser fanns med hela vägen, en del faser mer, andra mindre.

Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Andra talar om förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans.

Jag skulle säga att man först bara gör det man måste, sedan fyller man dagarna med saker att göra för att det tränger undan de mörka tankarna, sedan smyger sig en tomhet på en, som man blir rädd att ska bli kvar, och så inser man att det är så här och att man ska vara glad för den tid man hade tillsammans. Vilken kliché, men det finns inget annat.

Det är så som det ofta går om man inte går genom sin sorg. Sorgen kommer och nafsar en i hälarna i något skede

― Susanne Stenberg, diakon

Samtalet med Susanne Stenberg och det hon berättar om hur det var när hennes mamma dog får mig att inse att min oförmåga att få saker gjorda de följande månaderna efter mammas bortgång mycket väl kan bero på bearbetning av sorgen.

– Jag var 20 år gammal när min mamma dog, och det var ett självmord, berättar Susanne.

Susanne säger att hon då tryckte undan sorgen efter att det hände.

– Jag jobbade och levde livet och höll på med annat. Det är så som det ofta går om man inte går genom sin sorg. Sorgen kommer och nafsar en i hälarna i något skede. Så jag fick sedan en utmattning. I och med det insåg jag att det här är sorgen i grunden, säger Susanne.

”Inte behöver du säga någonting alls”

Det var när hon gick hos en arbetsplatspsykolog som Susanne Stenberg insåg att det är sorgen som hon inte har bearbetat.

Hennes upplevelse, sorg och arbetet med att komma över den har fått henne att hjälpa andra. Hon vill vara där för andra när de möter döden.

– Jag känner att det är meningsfullt. Om det är någon gång en människa behöver en annan vid sin sida, så är det just då, säger Susanne.

Det känns bra för henne att vara den människa som vågar stå där bredvid och ta emot det vad man vill dela med sig och säga det man behöver säga.

Du behöver inte ha några svar och lösningar bara du finns där och lyssnar på den som behöver det. Det är det som är det viktiga

― Susanne Stenberg, diakon

Jag frågar hur Susanne Stenberg vet vad hon ska säga i ett läge där den andra personen vet att tiden är slut.

– Jag vet inte. Det finns inga rätta ord. Det finns ju ingenting jag kan säga som tröstar eller hjälper. Det är nog mer att bara lyssna och ta emot.

Jag berättar vad min mamma sade åt mig när jag var i samma situation med henne. Jag sade åt henne att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. ”Inte behöver du säga någonting alls”, sade hon.

Kista i kyrka
Bild: Bo Ahlgren

Så vi pratade om helt vanliga saker. Vad hon ville att jag skulle sköta åt henne, Vad vi skulle göra följande dag, och att jag skulle ordna hennes favoritkramdjur till sjukhuset, en stor Pandabjörn.

Det ska erkännas att det kändes tungt, sorgligt, ibland panikartat fast jag kanske verkade lugn på ytan.

Jag undrar hur Susanne Stenberg gång på gång vågar vara där vid sidan när slutet är nära. Fasaderna försvinner och man kanske får ta emot den andra personens rädslor och andra starka känslor.

– Det är faktiskt av den orsaken att jag gick igenom min mammas självmord. Det jag tänkte när jag började bearbeta det, var att då när jag var 20, och det fanns både äldre och yngre syskon, var att vi inte fick någon hjälp alls någonstans ifrån. Sex år innan det här hade min bror kört ihjäl sig och det fanns inte då heller som tonåring stöd och hjälp att få, säger Susanne.

– Det kändes som att ingen fanns där för att hjälpa.

Henne föräldrar och syskon hade fullt upp med sin egen sorg, och det fanns då inte heller andra system som kunde erbjuda hjälp med sorgen.

På den tiden skulle man mer visa sig vara stark och bara gå vidare, och inte prata så mycket om sina känslor.

Det hör ju till livet att alla dör. Varför ska just min sorg vara så viktig?

― Bo Ahlgren

När Susanne Stenberg sedan bearbetade sin sorg efter hennes mammas död, så beslöt hon sig för att hon vill vara den medmänniska som finns där när det behövs. Fast det är tungt.

– För det mesta är det inte min sorg, jag är bara med i sorgen. Förstås känner jag känslor när man är där i situationen. Men jag försöker tänka att det här är inte min sorg. Men inte kan jag stänga av så att jag inte skulle känna alls.

Värdet av den egna sorgen

Vi återkommer till känslan av att den egna sorgen ibland känns så onödig, och gagnlös eftersom sorgen drabbar alla. Varför skulle då min sorg vara betydelsefull.

– Många gånger förringar man sitt eget, mig själv inkluderat, att det finns andra som har värre och jag borde klara det här, säger Susanne Stenberg.

Men varje relation är unik, så sorgen blir unik. Susanne Stenberg säger att varje samtal om sorg hon fört har varit personliga och olika, eftersom alla upplever relationer, sorg och känslor på sitt sätt.

– Det är ofta så att det man säger högt, är för det mesta för en egens skull. På något vis hör man sig själv säga att ”det här är min upplevelse”, och redan det kan hjälpa en framåt när man sätter ord på sorgen, förklarar Susanne hur hon upplevt sorgearbetet.

En grav
Bild: Bo Ahlgren

Vi har börjat tala om sorgens betydelse eftersom jag berättar för Susanne att jag upplever min sorg som så oändligt liten, och baserar sig på oöverkomliga fakta, vilket gör den omöjlig.

Döden är ett faktum, mamma är borta så varför ska man hålla på att prata om det?

Å andra sidan är sorgen en stark känsla som styr många människor under vissa perioder av en livstid, så kanske det i varje fall är värt att prata om det. Annars finns det en risk att bli kvar i en sorg som mörkar och begränsar livet.

– Det finns ibland faktiskt den risken att sorgen kan bli ens identitet. Man slutar inte att leva, men egentligen lever man hela tiden igenom sin sorg.

Dels är det viktigt att säga hur man känner det, och dels att ha någon där som lyssnar.

– Jag brukar också tala med ungdomar om sorg. Sorgen kan handla om skilsmässa, förlust av hälsa och arbete och allt möjligt, och jag brukar säga åt dem att de inte behöver ha några svar och lösningar bara dom finns där och lyssnar på den som behöver det. Det är det som är det viktiga, säger Susanne Stenberg.

Första året är svårast

Med tiden lär man sig att handskas med sorgen. Susanne Stenberg säger att det är den första tiden som är svårast då man blir påmind om den som är borta för alltid.

Det finns ibland faktiskt den risken att sorgen kan bli ens identitet. Man slutar inte att leva, men egentligen lever man hela tiden igenom sin sorg

― Susanne Stenberg, diakon

– Ofta är det första året det som kan bli svårt. Det kommer den första julen utan mamma, den första födelsedagen fram till dödsdagen. Jag brukar säga att man ska inte tänka att nu har det gått redan en, två eller tre månader och undra varför de här känslorna fortfarande kommer, det är helt naturligt.

Den första dödsdagen kan vara speciellt svår, när den närmar sig. Det är vanligt att man då återupplever den sista tiden och att det har gått ett år sedan det tog slut.

– Då blir det på något vis påtagligt. Sedan brukar det kännas att det lättar. Ofta är sorgen med på ett sätt hela livet, men den är inte lika påtaglig, säger Susanne Stenberg.

Mer om ämnet på Yle Arenan