Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Analys: I Sannfinländarnas fosterländskhet ryms svenskan bara med ibland

Bildmontage med Finlands flagga i bakgrunden samt Riikka Purra, Jussi Halla-aho och Timo Soini inklippta. I mitten en svartvit bild på redaktör Magnus Swanljung och ett citattecken.
Bild: Sarah Lönnqvist / Yle

Sannfinländarna har en svårfångad inställning till Finlands tvåspråkighet. En tillbakablick visar att motsättningarna mellan språkgrupperna piskas upp när partiet kan dra politisk nytta av det, skriver Magnus Swanljung.

Inför kommunalvalet 2021 nominerade Sannfinländarna rekordmånga svenskspråkiga kandidater och den dåvarande partiledaren Jussi Halla-aho valde undantagsvis att tala svenska i en video som publicerades på Youtube.

– Ärade finlandssvensk, har du tänkt på att du också har en valfrihet. Den rödgröna klimatpolitiken ökar också dina boende- och resekostnader. Den rödgröna invandringspolitiken minskar också din säkerhet och finansieras med dina skattepengar. Om du tycker att staten och kommunerna ska sätta sin egen befolkning först, då är Sannfinländarna också ditt parti, sa Halla-aho på välklingande finlandssvenska.

När jag intervjuade honom om saken förklarade han att språkfrågan inte längre är viktig för partiet.

De gemensamma fienderna var viktigare

Visserligen stod han fast vid en tidigare åsikt om att svenskans ställning som nationalspråk borde slopas, men det var ingen fråga han ville driva politiskt. De gemensamma fienderna var viktigare.

Därmed kunde man tro att partiet gjorde rent bord med en tidigare styvnackad kamp mot svenskan i skolorna och statsförvaltningen.

Hårdast drevs kampen av Sampo Terho som hade tänkt ta över efter Timo Soini. Efter partisplittringen 2017 försvann han ut i periferin med sin käpphäst.

Ärade finlandssvensk… På den karamellen sög man ett drygt år. Uppenbarligen gav den inte så mycket röster man hoppats på.

Tar till alla enkla budskap man har

I måndags publicerade Sannfinländarna ett nytt ”finskhetsprogram” där partiet ännu en gång slår fast att den obligatoriska undervisningen i svenska är skadlig för Finland.

I fredags lämnade partiets riksdagsgrupp in en åtgärdsmotion där man kräver att skolsvenskan avskaffas.

Formellt har partiet aldrig ansett någonting annat, så varför behöver man väcka frågan till liv just nu? Beror språkpolitikens återkomst på partiets nya ordförande Riikka Purra?

Det verkar osannolikt. Kansan Uutiset har förtjänstfullt grävt fram gamla texter av Purra där hon ännu år 2015 kraftfullt försvarar det svenska språket som en del av sin finländska fosterländskhet.

Kanske är det snarare så att partiet nu desperat tar till alla budskap där man vet att man sticker ut. Valet närmar sig och ingenting har på senare tid riktigt fått partiet att lyfta eller väckt folkets undertryckta ilska.

I en insändare i Vasabladet förklarar Riikka Purra att hon inte har någonting emot de svenskspråkigas rättigheter, utan bara vill ifrågasätta den obligatoriska språkundervisningen i skolorna.

För tidningens svenskspråkiga läsare beskriver hon det svenska språket som en viktig del av Finlands nationella identitet.

Svenskspråkiga är de andra

Så varför talar då finskhetsprogrammet ett helt annat språk samtidigt? Där slår man fast att idealet om Finlands tvåspråkighet leder till störningar i de finskspråkigas självbild. Enligt programmet består den finska nationen och folket av ”vanliga” finländare som talar samma språk, finska.

Det handlar alltså inte om utbildningspolitik, utan om att definiera vem partiet betraktar som riktiga finländare. Vem som är vi, och vem som är de.

Tanken är inte ny inom partiet.

Folkligare uttrycktes den av riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainen i en intervju för Ilta Sanomat 2011, då han ansåg att man kunde skicka alla bögar, lesbiska och somalier till Åland. Där kunde SFP få sitt mönstersamhälle för minoriteter.

Då var målet att kritisera SFP:s invandringspolitik genom att bunta ihop de svenskspråkiga med andra minoriteter som motarbetades av partiet.

Hakkarainens radarpar, Pentti Oinonen, citerade i riksdagen en obskyr krigstida rasistisk svenskspråkig text för att visa att de svenskspråkiga minsann inte bar sitt strå till stacken när karelska flyktingar skulle tas emot under kriget.

Därför skulle de hålla tyst i allmänhet och om om invandringspolitiken i synnerhet.

Just då tjänade partiets invandringspolitiska målsättningar på att misstänkliggöra alla finlandssvenskar

Påståendet är förstås helt felaktigt – vilket grundligt har bevisats av Aapo Roselius och Tuomas Tepora i boken Kampen om den svenska jorden.

Men just då tjänade partiets invandringspolitiska målsättningar på att misstänkliggöra alla finlandssvenskar.

Dubbla budskap om svenskspråkiga

Partiledningen lyfte inte ett finger för att rätta till anklagelserna mot den finlandssvenska minoriteten.

Partiledaren Timo Soini lät sig intervjuas på svenska, berättade att han gillade finlandssvenskar och att partiet bara ifrågasatte den obligatoriska skolsvenskan.

Låter de motstridiga signalerna bekanta?

Komiskt nog motiverade Soini sitt motstånd mot skolsvenskan med att det var mer meningsfullt att lära sig ryska. Det passar mindre bra in i partiets syn på fosterländskhet idag. Nu talar man hellre om spanska, tyska och japanska.

För Sannfinländarna har de svenskspråkiga alltid varit vi eller de beroende på situation och behov.

I det nya programmet varvas tal om svenskans historiska betydelse och minoriteters rättigheter med definitioner av ”riktiga” finländare. Man kan plocka vad man vill, när man behöver det.

För ett politiskt parti är det en legitim målsättning att vilja ändra på landets utbildningspolitik. Det är till och med helt legitimt att vilja ändra grundlagen.

Men kanske kunde väljarna vänta sig mer än dunkla budskap som syftar till att skapa motsättningar och som varierar enligt forum.