Hoppa till huvudinnehåll

Sport

"Du får inte låta rädslan ta över" – Saga Andersson om de mentala spärrarna, den överkritiska attityden och vägen tillbaka

Saga Andersson sitter.
Bildtext Saga Andersson har funnit balansen.
Bild: Janne Isaksson / Yle

När hon låg som lägst grät hon av frustration efter varje tävling. När tårarna föll av glädje i VM förstod Saga Andersson varför hon orkat kämpa vidare.

Övervann obekväma känslan. Höll huvudet kallt trots genomlöpning i första. Hade positiv attityd.

Saga Andersson sitter på sin säng hemma i Vanda och scrollar i telefonen. Sängen hör till de enda möblerna hon hunnit skaffa till sin första egna lägenhet, dit hon flyttade strax efter friidrotts-EM i augusti.

Hon fortsätter neråt på listan i mobilanteckningarna som svämmar av beröm.

Kunde skratta och le i träningen fast det gick sämre. Hade tålamod. Så freaking bra hopp med treans stav!

Vad är det frågan om?

Saga Andersson tittar på sin telefon.
Bild: Janne Isaksson / Yle

Det är en lista som bidragit till att dra upp Andersson ur gropen hon fyllt med besk självkritik och pessimistiska tankemönster. Efter tips från en idrottspsykolog började hon för några år sedan skriva ner tre positiva saker efter varje stavträning.

– Jag var skeptisk först, men så började jag märka att hela feelisen kring stavhoppet blev mycket bättre. Jag förstod det inte tidigare, men jag hade koncentrerat mig på alla mina brister och misstag, och glömt hur bra jag egentligen var.

Hon var bra redan när nedförsbacken började och är ännu bättre nu. Efter fyra utmanande år är Saga Andersson snudd på VM-finalist – och nyckeln till de mentala låsen hittade hon i positivt tänkande.

– Det gav mig tillbaka glädjen till stavhoppet.

Se Sportlivs minidokumentär om Saga Andersson:

Tårarna under VM sa allt - ett råd ändrade Saga Anderssons tankesätt - Spela upp på Arenan

Mentala hinder

Saga Andersson var en jättetalang som junior. Sitt första finländska rekord hoppade hon som 12-åring och hon fortsatte rada upp rekordnoteringar ända till U18-klassen. Där är hennes 442 från 2017 fortfarande överlägset. Tvåan ligger tolv centimeter bakom och heter Wilma Murto.

Där tog det sedan stopp. Utvecklingen stannade upp och under säsongerna 2019–2020 blev Andersson utan resultat i närmare 40 procent av tävlingarna.

– Det var egentligen bara på grund av det mentala. Fysiskt var jag i väldigt bra skick, men det psykiska spelar så oerhört stor roll i stavhopp. Jag tycker det till och med är viktigare än det fysiska.

Saga Andersson koncentrerar sig.
Bildtext Saga Andersson placerade sig tre gånger på fjärde plats i EM-tävlingar på juniornivå.
Bild: Vesa Pöppönen / All Over Press

Finländska rekord och framskjutna mästerskapsplaceringar som junior, följt av stagnation och självtvivel, och slutligen en skjuts upp på nya höjder.

Vem pratar vi om? Saga Andersson, jo. Men också sommarens två andra blåvita stortävlingshoppare Wilma Murto och Elina Lampela, som bägge är två år äldre än Andersson. Karriärkurvorna för Finlands stavtrio följer ett snarlikt mönster.

– Sport är en otroligt viktig del av mitt liv, men jag har förstått att det också finns annat. Det gör att jag kan hantera pressen bättre och njuta mer, säger Andersson.

– Det är inte hela världen om jag misslyckas. Som yngre klarade jag inte av att tänka på samma sätt.

Utvecklingskurvorna i jämförelse för Saga Andersson, Wilma Murto och Elina Lampela.

Grät efter alla tävlingar

Saga Andersson ramlade ner i en negativ spiral säsongen 2018. Hon ville kvala in till sitt första seniormästerskap EM i Berlin och lade siktet på kvalgränsen 445. Målet förvandlades snart till ett spöke.

Hon gjorde sammanlagt 39 försök på höjden 445 mellan januari och augusti 2018. Inget lyckades. I takt med missarna växte frustrationen och Andersson började koncentrera sig på fel saker.

– Min inställning var helt fel. Jag blev superkritisk mot mig själv och fattade inte att det bara gör saken sämre.

Saga Andersson på träning.
Bildtext Saga Andersson: Det är stor skillnad mellan ”vill” och ”måste”, och 2018 kändes allting som ett måste. Jag måste hoppa 445, jag måste till EM.
Bild: Janne Isaksson / Yle

Självförtroendet sjönk i botten och problemen tog sig uttryck i form av genomlöpningar. Gång på gång sprang Andersson mot madrassen men lät bli att placera staven i gropen.

När situationen var som värst hade hon inga lyckade hopp på träning och skippade provhoppen i tävlingar eftersom hon visste att det slutar med en genomlöpning. Detta hände bland annat i junior-VM i Tammerfors 2018 då hon som ett stort medaljhopp slutade sjua.

Hon grät efter mer eller mindre varje tävling och blev skrämd av känslorna stavhoppet förde med sig. Hon tappade bort sig i de dystra tankegångarna och frågade sig själv om hon någonsin hittar tillbaka.

– Jag var jättenervös redan när jag kom på träningar och det kändes inte alls lika roligt som tidigare. Jag var så frustrerad och besviken på mig själv hela tiden.

När hon låg som djupast i gropen som hon hade grävt ner sig själv i, fanns familjen där för att knuffa upp henne.

Saga Andersson på träning.
Bild: Janne Isaksson / Yle

”Jätteviktigt att ha någon du kan prata med”

Skarpa blickar, snabba händer, många skratt. Familjen Andersson har plockat fram sitt favoritbrädspel Halli Galli och sätter sig ned på golvet. Pappa Björn blir utslagen först, följande i tur är mamma Terhi. Kvar är systrarna Saga och Silja.

Det är fördel storasyster den här gången, precis som på stavbanan hittills. Tre år yngre Silja har liksom storasyster en kanonsäsong bakom sig. Den tidigare skadeförföljda 18-åringen hade inför 2022 gjort en tävling över fyra meter. I år blev det 18.

– Silja är min bästa vän och jag försöker lära henne allt jag kan, så hon inte behöver göra samma misstag som jag gjort, säger Saga Andersson.

Familjen Andersson spelar brädspel. På bild mamma Terhi, pappa Björn och döttrarna Silja och Saga.
Bildtext ”Jag skulle inte ha klarat av det här utan min familj.”
Bild: Janne Isaksson / Yle

För Saga har Silja fungerat som en syster och vän, men även värdefullt mentalt bollplank. När Saga gick igenom sin tyngsta period var Silja en av dem som hjälpte lösa de psykiska knutarna.

– Jag berättar allt till Silja och hon vet precis hur nere jag har varit. Det är jätteviktigt att ha någon du kan prata med, att du inte står ensam med dina tankar, säger storasyster Andersson.

Silja fortsätter:

– Och om du inte själv är stavhoppare kanske du inte förstår vad som gör grenen så svår mentalt, säger junior-VM-sexan från i somras.

Saga Andersson och Silja Andersson.
Bildtext Silja Andersson: Det viktigaste jag lärt mig av Saga är att det lönar sig att kämpa för det man älskar. Det har varit jätteinspirerande att se hur hon fajtats, då jag vet allt vad hon gått igenom.
Bild: Janne Isaksson / Yle

Inom stavhopp beskrivs de mentala spärrarna ofta som ribbskräck. Det höll bland annat EM-finalisten Elina Lampela fången i flera års tid och bidrog till att junioreuropamästaren Alina Strömberg helt lämnade grenen.

Björn Andersson opponerar sig mot själva termen ribbskräck. Han har från närhåll följt med sin dotter och adept Sagas kamp mot osäkerheten.

– Ofta ligger ribban så högt uppe att du inte ens tittar på den. Det handlar mer om att du byter till styvare stav eller tar högre grepp, och blir osäker på om farten och tekniken räcker för att ta dig fram till madrassen eller om du studsar tillbaka ner på banan.

Han konstaterar att de här direkta hälsoriskerna gör stavhoppet till den mentalt mest utmanande friidrottsgrenen.

– Det är så otroligt mycket som kan gå fel i stavhopp att du garanterat misslyckas förr eller senare. Det viktiga är att du kan hantera det på rätt sätt.

Saga Andersson och Björn Andersson på träning.
Bildtext En stavhoppare måste lära sig övervinna sina rädslor, annars hoppar man med handbromsen på, säger Björn Andersson.
Bild: Janne Isaksson / Yle

Saga Andersson vet exakt vad hennes pappa talar om. Hon kämpar fortfarande med rädslan för att springa igenom när hon greppar staven och tar fart.

– Om du låter rädslan ta över får du inte ut allt du har. Du kanske stannar på ett lägre grepp, låter bli att ta större stav eller bara ger 90 procent i löpningen. Och det är ju inte idealt.

Problemen fortsätter plåga

Saga Andersson har under det senaste året hittat rätt balans mellan hälsosam självrannsakan och positiv attityd. Processen har varit smärtsam, ovetskapen tärande – och belöningen desto skönare.

Ni minns det där finländska juniorrekordet 442 hon hoppade som 17-åring sommaren 2017? Det stod sig ända till februari 2022, då Andersson lade till en centimeter på det fyra och ett halvt år gamla personbästat. I sommar ökade hon med ytterligare två centimeter till 445.

Tack vare sina starka insatser kvalade hon in såväl till säsongens huvudmål EM i München som till sin förvåning också VM i Eugene. Hon klarade sig över förväntan i båda och var nära final.

Saga Andersson hoppar stav.
Bildtext Andersson var millimetrar från en sensationell finalplats i VM. ”Jag grät mitt i tävlingen, det kändes bara så fint. Efter de svåra åren förstod jag ännu klarare varför jag gör det här.”
Bild: IMAGO/Beautiful Sports/All Over Press

Grundnivån är högre än någonsin, det personliga rekordet äntligen utsuddat och mästerskapsdebuten undanstökad – men Saga Andersson har fortfarande inte hittat samma känsla som hon hade innan det knöt sig mentalt.

Fram till 2018 kände hon att inget kan stoppa henne och att rekorden kommer fortsätta ramla in mer eller mindre automatiskt. Framför allt kände hon då aldrig oro över en genomlöpning. Det har hon inte ännu lyckats skaka av sig.

– Min mamma frågade nyligen om jag nu äntligen haft en likadan känsla som jag hade 2017. Och jag började tänka att nä, egentligen bara i en enda tävling och det var VM, där atmosfären var så fantastisk. Men det kommer. Jag är på rätt väg.

Diskussion om artikeln