Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Den missförstådda och misshandlade myten om Marilyn Monroe

Svartvit bild där vi ser Marilyn Monroe (Ana de Armas) som sitter vid en spegel och skrattar ansträngt.
Bildtext Spegel, spegel på väggen där - säg mig vem som olyckligast i Hollywood är. Skådespelaren Ana de Armas är nästan skrämmande lik Marilyn Monroe.
Bild: 2022 © Netflix

Sextio år efter Marilyn Monroes död är vi fortfarande fascinerade och fängslade av henne. Men vill regissören Andrew Dominik med filmen Blonde en gång för alla plocka isär myten om Marilyn Monroe?

Filmstjärna, glamourstjärna, pinuppa, komedienne, sexsymbol, ikon. Marilyn Monroe eller Norma Jeane har blivit en myt och hennes liv kan beskrivas på många olika sätt.

Varför är fascinationen för Marilyn Monroe fortfarande så stor? Och vad vill den nya filmen Blonde egentligen berätta?

Mari Pajala är medieforskare vid Åbo universitet och hon citerar direkt filmforskaren Richard Dyer som sagt att filmstjärnor är karismatiska för att de representerar eller förkroppsligar något som vi uppfattar som viktigt och som talar till oss.

– Bilden av Marilyn Monroe går att tolka på många olika sätt, den är mångbottnad och mångtydig och just det gör den speciell.

– Marilyn Monroe är en figur som vi kan koppla ihop med många olika fenomen, speciellt vad gäller kvinnlighet, kvinnans ställning i synnerhet i filmbranschen eller mental hälsa.

Svartvit bild där Marilyn Monroe (Ana de Armas) spelar in den klassiska scenen där hon står över ett luftrör på gatan och vinden från metron där under blåser upp hennes klänning.
Bildtext Ana de Armas återskapar den klassiska scenen från filmen The seven year itch (1955).
Bild: Matt Kennedy/NETFLIX

Vill man gruppera alla de olika tolkningar och analyser som gjorts av Marilyn kan man urskilja två helt olika berättelser, två olika perspektiv på Marilyn Monroe.

Vi kan se henne som ett offer för Hollywoods stjärnfabrik och ett tragiskt privatliv med en psykiskt sjuk mamma, uppväxt i ett antal fosterhem, tre äktenskap som slutade i skilsmässa, missfall och missbruk. Hennes död vid 36 års ålder har också omringats av en mängd olika teorier, var det en överdos, ett självmord eller blev hon mördad?

Men vi kan också se Marilyn Monroe som en aktiv och agerande person som själv skapade sin image som blondin, som försökte öka sitt inflytande i filmbranschen och som också startade ett eget produktionsbolag.

Filmen Blonde väljer den tragiska offerberättelsen.

Hennes död är en lättnad

Det har gjorts en mängd filmer om Marilyn Monroe men den nya filmen Blonde är den som väckt de starkaste reaktionerna.

Här är det också skäl att poängtera att filmen inte påstår sig vara en biografisk film utan är ett fiktivt porträtt av Marilyn Monroe.

Filmen är baserad på Joyce Carol Oates mycket hyllade tegelstensroman Blonde, som kom 2000.

Romanen är även den en fiktiv skildring av hur Norma Jeane blev Marilyn Monroe och en slags beskrivning av hennes inre liv. Den är delvis baserad på eller inspirerad av verkliga händelser och personer men ändå fiktiv.

Filmen Blonde skildrar i olika episoder delar av Marilyn Monroes liv, allt från den lilla flickan Norma Jeane med en psykiskt sjuk mamma till den hyllade men ensamma filmstjärnan.

Däremellan ryms skildringar av våldsamma män, våldtäkt, abort, missbruk och en hord av män och fotografer som alltid vill ha en bit av den sexiga Marilyn. Mycket skildras med sådan tydlig brutalitet att filmen i USA fått 18-års åldersgräns.

Filmen skildrar en kvinna som tycks leva fången i rollen som sexsymbolen Marilyn Monroe, en kvinna som kallar alla sina män för ”daddy” och som innerst inne hela livet bär på en längtan efter sin egen far.

Svartvit bild där Marilyn Monroe (Ana de Armas) får hjälp med att snöra fast en korsett.
Bildtext Det är inte lätt att hela tiden vara vacker och attraktiv, Marilyn Monroe (Ana de Armas).
Bild: 2022 © Netflix

Visuellt är filmen snyggt gjord och den begåvade Ana de Armas (No time to die och Knives Out) är nästan skrämmande lik Marilyn Monroe.

Skrämmande är också ett av de ord man kunde använda för att beskriva filmen. Den påminner på många plan om en skräckfilm där en ung kvinna försöker navigera i en mycket fientlig värld, omringad av män som utnyttjar, misshandlar eller förringar henne.

Bilden fokuserar mycket på Marilyns ansikte och hennes kropp, oftast ser vi henne som rädd, osäker eller trött. Hon gråter mycket eller är förvirrad och framför allt lider hon.

När hon sedan efter två timmar och 46 minuter dör känns det nästan som en lättnad. Äntligen slapp hon den här hemska världen.

Mari Pajala håller med om att filmen är tung att se.

– Det är en en bedövande upplevelse att se filmen. Det hela börjar visserligen intressant och filmen skapar en mycket stark stämning. Ana de Armas är också otroligt bra. Men ju längre filmen håller på blir det hela väldigt understruket och endimensionellt.

Den fråga som ändå väcks är varför filmen behöver nästan tre timmar för att skildra det här lidandet och vad vill man berätta med det?

– Det tänkte jag också på, säger Pajala. För vem är den här filmen gjord? Vem tilltalas av det här lidandet?

Vi skall återkomma till den här frågan lite senare.

Sexsymbol och blondin, vanlig och glamour

När Marilyn slog igenom på 1950-talet var det som sexsymbol och blondin. Hon var en glamourstjärna, enligt Pajala.

– Enligt Dyers tolkning var det naturligheten hos Marilyn Monroe som gjorde henne speciell. I synnerhet om man jämför med de stjärnor som fanns innan Marilyn som till exempel Jean Harlow.

Svartvit bild på Jean Harlow då hon halvligger i en soffa iklädd en vit, urringad klänning.
Bildtext Jean Harlow (1911 - 1937) var en av de största sexsymbolerna på 1930-talet i Hollywood.
Bild: WorldPhotos / Alamy/All Over Press

Marilyn passade in i 1950-talet just för att hon representerade och visade upp en slags barnslig naturlighet i kombination med sexighet och det upplevde man som något nytt.

Richard Dyer lyfter i sin bok Heavenly Bodies upp hur speciellt året 1953 är. Det var då Marilyn Monroe slog igenom stort och valdes bland annat till den främsta stjärnan ”box-office star” av de amerikanska filmdistributörerna.

Men det var också samma år som Kinsey-rapporten om kvinnlig sexualitet publicerades och samma år det första numret av tidningen Playboy kom ut.

Närbild på en skrattade Marilyn Monroe med rött läppstift och glittrande örhängen.
Bildtext Blont hår, röda läppar och en öppen mun, Marilyn Monroe år 1953.
Bild: Frank Powolny/20th Century Fox/Kobal/Shutterstock/All Over Press

Marilyn Monroe passade alltså helt klart in i den här tidsperioden. Pajala påpekar ändå att den här sexuella frigörelsen som Playboy förespråkade enbart gällde män, kvinnor var bara ett medel för att nå den.

Den ultimata förebilden

Marilyn Monroe är en filmstjärna som fortsatt inspirera och influera branschen långt efter sin död. Det finns otaliga skådespelare, sångare och artister som på olika sätt refererat och kopplat till Marilyn Monroe.

Madonna har talat om sin beundran och uppskattning för Marilyn Monroe och hur hon kan relatera till hennes liv som omsvärmad stjärna.

När Madonna 1985 gjorde musikvideon till låten ”Material Girl” valde hon därför att göra en direkt anspelning på Marilyns framförande av låten ”Diamonds are a girl's best friend” i filmen Gentlemen prefer blondes (1953), en av Madonnas favoritfilmer med Marilyn Monroe.

Två kombinerade bilder där vi på den ena ser Marilyn Monroe i filmen "Gentlemen prefer blondes" och i den andra ser Madonna i musikvideon "Material Girl", båda iklädda samma rosa satinklänning.
Bildtext Marilyn Monroe till vänster då hon sjunger ”Diamonds are a girl's best friend” och Madonna till höger i musikvideon ”Material Girl”.
Bild: ©20thCentFox/Courtesy Everett Collection/All Over Press

En liknande koppling gjorde Mariah Carey 1998 i sin musikvideo till låten ”I still believe” där hon uppträder inför soldater på en flygbas och refererar till Marilyn Monroes uppträdanden för de amerikanska soldaterna i Korea 1953.

– Marilyn Monroe är en slags personifiering av den klassiska filmstjärnan. Hon ÄR berömmelse. Och då är det kanske inte så konstigt att andra vill koppla och referera till Marilyn. Man vill förena sig med den här strålglansen, den här auran av berömmelse.

Met-galan i New York räknas som en av de stora modehändelserna och även där har vi sett kopplingar till Marilyn Monroe, bland annat Billie Eilish klänning från 2021. En klänning som bar likheter till den klänning Marilyn bar på Oscarsgalan 1951.

Ett av de kanske mest omdiskuterade exemplen är från i våras då Kim Kardashian på Met-galan klädde sig i Marilyn Monroes legendariska klänning. En klänning som Marilyn bar 1962 då hon sjöng för president J.F. Kennedy på hans födelsedag.

En bild i färg av Kim Kardashian där hon står på röda mattan iklädd Marilyn Monroes klänning. Bilden till vänster är svartvit och där står Marilyn Monroe i sin klänning och sjunger.
Bildtext Kim Kardashian i den kända klänningen och Marilyn Monroe på scenen i Madison Square Garden 1962 då hon sjunger för president J.F. Kennedy.
Bild: Snap/Shutterstock/All Over Press / STELLA Pictures / Splash News

Valet av klänning väckte starka känslor, det fanns de som gillade det och eftersom de ser Kardashian som en modern Marilyn Monroe men också de som förfasade sig. Konservatorer ansåg att hon förstört tyget i klänningen med andra tyckte det var fel att Kardashian gick ut och berättade hur mycket hon fått gå ner i vikt för att få rum i den.

– Genom klänningen placerar sig Kim Kardashian som en slags fortsättning på den amerikanska stjärnkulten. Om Marilyn representerade Hollywoods stjärnfabrik så representerar Kardashian ett kändisskap som uppstått ur reality-tv och de sociala mediernas värld. Och till den här tv- och somevärlden hör ju tanken om att man själv, utifrån sin egen utgångspunkt, skapar sig själv.

– I samband med Met-galan sade Kim Kardashian att Marilyn ”är det mest amerikanska som finns”. Marilyn är med andra ord symbolen för den amerikanska kvinnligheten och då speciellt den vita, amerikanska kvinnligheten.

– Både Kim Kardashian och Madonna är också stjärnor som väldigt långt skapat sig själva. I deras bild av sig som stjärnor betonas extra starkt just den här egna skapelsen, att de är self-made.

– De känner kanske därför att de kan ta Marilyn-figuren och använda den för sina egna ändamål, att så att säga citera Marilyn gör att de kan placera sig själva in i den amerikanska traditionen eller kedjan av stjärnor och stjärnglamour.

Svartvit bild på Marilyn Monroe som poserar och försöker hålla i sin kjol som blåser upp av vinddraget, scen ur filmen The seven year itch.
Bildtext Marilyn Monroe poserar för fotografer under inspelningen av filmen The seven year itch (1955).
Bild: CBW / Alamy/All Over Press

Idag är ändå den så kallade Hollywoodstjärnans status helt annorlunda, visst finns det fortfarande skådespelare som räknas som stjärnor men de är inte alls lika stora som de som uppstod och skapades under Hollywoods studioperiod från 1920 - 1960-talet.

– Richard Dyer har påpekat att man förr skapade filmstjärnor för att sälja filmer. Men idag har vi inte längre sådana stjärnor, vi säljer filmer och serier med andra medel, genom superhjältar och berättelser i fantasivärldar. Och det är klart att sådana här fantasifigurer är lättare att äga och styra än verkliga filmstjärnor, verkliga personer.

Klassisk melodram men utan slut

I Blonde skildras avigsidan av Hollywoods stjärnfabrik och man kan se filmen som en skildring av de negativa sidorna av berömmelse och kändisskap. Men Mari Pajala säger att man också kan tolka filmen som en melodram.

– Filmen känns som en fortsättning på den klassiska, amerikanska melodramen. Där visar och framställer man alltid hjälten eller hjältinnan som ett offer som lider och det är just lidandet som är ett tecken på hjältens godhet.

Den här melodramen har en mycket lång tradition och går tillbaka ända till stumfilmstiden. Pajala nämner filmforskaren Linda Williams som skrivit om hur melodramen egentligen är grunden för den klassiska Hollywoodfilmen och i förlängningen ett sätt hur man genom patos och action berättar om sig själv i Amerika.

Svartvit bild av en stressad och rädd Marilyn Monroe (Ana de Armas) som eskorteras av poliser genom ett hav av beundrare och reportrar.
Bildtext Alla vill ha en bit av Marilyn (Ana de Armas).
Bild: 2022 © Netflix

– I Blonde har vi en lidande hjältinna omringad av onda män. Här är också skillnaden mellan den goda och de onda extremt tydlig. Visuellt bygger filmen också upp det här genom att visa bilder där publiken, som alla tycks vara män, liksom alla fotografer enbart skildras som mycket påträngande och hotfulla.

Lidandet hör inte bara till melodramen, vi kan också dra paralleller till berättelsen om Kristi lidande. Men om Jesus dog på korset för våra synders skull vad vill filmen då berätta genom skildrandet av Marilyns lidande?

– Ser man filmen som en melodram så är den också lite otillfredsställande eftersom här saknas lite av den aktivitet eller det mål som finns i melodramer. Att man kommer ur en svår situation eller blir räddad på slutet från lidandet. Men i den här filmen saknas hela den här dramaturgiska riktningen mot en räddning eller ett slutmål. Eller den betydelse som ett klassiskt passionsspel har.

– Filmen går i cirklar och har en lite underlig episodisk och stel struktur där man hela tiden upprepar samma sak. Vi möter hela tiden nya män som dyker upp och förtrycker Marilyn och hon lider och lider. Och på slutet sedan döden. Här saknas alltså en riktning.

– Här skiljer sig också filmen radikalt från hur vi idag är vana att se kvalitetsfilmer eller tv-serier där man idag mer strävar efter moralisk ambivalens. Här var istället uppställningen mellan offer och förtryckare förvånansvärt tydlig.

En offerberättelse räcker inte

Den hårda kritik som filmen mött visar kanske också att publiken inte nöjer sig med att enbart få den här offerrollen, den alltför ensidiga bilden och berättelsen om offret Marilyn Monroe.

Visst är filmen fiktiv och Pajala påpekar också att det fiktiva understryks i det visuella.

– Filmen placerar ofta Marilyn mitt i bilden medan bakgrunden och omgivningen är otydlig eller suddig. Här accentueras alltså Marilyn som en bild utan kopplingar till andra specifika sammanhang.

Men trots det är det helt klart att just den här offerberättelsen har irriterat många.

– Man kunde säga att filmen kritiserar hur Hollywoods studiosystem utnyttjade sina skådespelare. Men då filmen också själv framställer Marilyn som ett barn, en människa som är fången i sina trauman och inte överhuvudtaget kan fungera faller kritiken den eventuellt vill framföra lite platt.

Svartvit bild på Marilyn Monroe (Ana de Armas) då hon sitter vid ett bord och ser osäker ut.
Bildtext Rädd, osäker och förvirrad - Marilyn Monroe (Ana de Armas) har det inte lätt.
Bild: 2022 © Netflix

– Fast man kan förstås också se filmen som ett svar på den debatt som vi fört efter me too-rörelsen och alla nyheter om de hårda villkoren inom filmbranschen.

Men ändå känns den här synvinkeln idag inte alls lika fräsch. Och frågan kvarstår - varför gör man just nu en sådan här dyster offerberättelse? Kanske det nu idag hade varit dags för en lite annan syn, en annan sida av Marilyn?

Ana de Armas och regissören Andrew Dominik står vid en gammal bil och pratar under inspelningen av filmen Blonde.
Bildtext Ana de Armas och regissören Andrew Dominik under inspelningen av Blonde.
Bild: Matt Kennedy/NETFLIX

Vill regissören Andrew Dominik med den här filmen så att säga misshandla och nedmontera myten om Marilyn Monroe? Bryta ner den för att vi eller någon sedan skall kunna bygga upp en ny bild, en ny berättelse?

– Ja, åtminstone förstör man den njutning man haft då man tidigare sett filmer med Marilyn Monroe, säger Pajala och ler. Här visar ju filmen Blonde att Marilyns filmer enbart var resultatet av ett långt lidande. Att hon inte fann någon som helst njutning i sin yrkeskunnighet som skådespelare eller sångare.

Vill man se en helt annan typ av skildring kan man på Arenan se My week with Marilyn som är en biografisk film om inspelningen av filmen The prince and the showgirl i England 1957.

Litteratur:

Richard Dyer - Stars

Richard Dyer - Heavenly Bodies

Linda Williams - Playing the Race Card: Melodramas of Black & White from Uncle Tom to O.J.Simpson

Mer om ämnet på Yle Arenan