Årets fredspris går till ... så här resonerar Svenska Yles utrikesredaktion

Blir det demokratiaktivister i Kina, klimatkämpar eller kanske för första gången sedan 60-talet ingen alls som får årets pris?

På fredag tillkännages årets mottagare av Nobels fredspris i Oslo. Det rapporteras igen om rekordmånga nominerade, trots, eller kanske just på grund av, turbulenta tider på många håll i världen.

Det är inte alltid lätt att lista ut hur Nobelkommittén resonerar när de väljer årets pristagare. Så här tror, eller tycker, Svenska Yles utrikesredaktion att resonemangen och pristagarna kunde se ut.

Viktor Heikel, utrikesredaktör och producent

Jag tror, och hoppas, att årets fredspris kommer att ges för klimatarbete.

Kopplingen mellan klimatförändring och konflikt är uppenbar. Hetare, mer oberäkneliga klimat och allt fler och värre väderkatastrofer leder bland annat till missväxt och förlorade skördar. Det i sin tur leder till flyktingskap, storskalig migration, kamp om sinande resurser och krig. Att bekämpa eller stävja klimatförändring är därför i mina ögon uppenbart fredsarbete.

Jag tror ändå inte att priset går till kändisaktivister som Greta Thunberg eller David Attenborough. Priset går, om det är klimatarbete som ska belönas, till en rad långvariga aktivister som ofta med livet som insats har kämpat mot skövling och exploatering av Amazonas regnskogar. Det finns både flera individer och organisationer som kunde dela på priset, men framförallt de allianser regionens ursprungsbefolkningar har grundat för sitt konkreta klimat- och miljöarbete är förtjänta av priset.

Mette Nordström, Europakorrespondent, Bryssel

Med ett brutalt ryskt anfallskrig mot Ukraina och Putins hot om kärnvapen borde fredspriset gå till den som arbetar för att stoppa konflikten. Alfred Nobel ville ju uttryckligen belöna fredsmäklare och nedrustningsarbetet. I sitt testamente talar han om den ”som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Men kriget i Ukraina rasar på, det finns inga fredstrevare i sikte, och nedrustningen har tagit en U-sväng när Europa rustar sig till tänderna. Är den fängslade ryska aktivisten Aleksej Navalnyj i år den som med sin kamp mot korruption och tankar om ett demokratiskt Ryssland det närmaste man kan komma en rysk fredsaktivist?

Själv håller jag för att man i år inte ska dela ut något fredspris alls. Så gjorde man under största delen av första och andra världskriget, liksom flera år under Vietnamkriget. Det kunde bli den starka signal som världsfreden behöver just nu.

Song-Hak Ra, utrikesredaktör

Rysslands invasion av Ukraina dominerar givetvis även debatten om årets fredspris. Många skulle gärna se att priset i år skulle gå till demokratikämpar i det forna Sovjetunionen, som Svetlana Tichanovskaja från Belarus eller den fängslade ryska oppositionsledaren Aleksej Navalnyj.

Tichanovskaja, som fråntogs sin rättmätiga seger i presidentvalet år 2020, skulle vara ett gott val i krigets skugga, men Navalnyj är betydligt mer kontroversiell. Navalnyjs uttalade nationalism och stöd för annekteringen av Krim år 2014 ligger honom till last, även om han har fördömt den pågående invasionen.

Den fängslade uiguraktivisten Ilham Tohti i Kina är min egen favorit och han har i åratal setts som en stark kandidat. Ekonomen och agronomen Ilham Tohti dömdes till livstids fängelse för separatism i en skenrättegång år 2014, trots att han hela sitt liv har arbetat för att överbrygga motsättningar mellan uigurer och hankineser.

Han har också arbetat för att informera om det urusla människorättsläget, interneringslägren och diskrimineringen av uigurer i Xinjiang, något som tål att belysas i Kina.

Maria von Kraemer, utrikesredaktör

För mig skulle den fängslade ryska oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj kunna vara en tänkbar kandidat. Jag ser honom som en otroligt modig man som står fast vid sina värderingar och vågar trotsa både faror och det ryska ledarskapets förtryck. Han ska inte glömmas bort.

Att Europa är i krig gör också att jag kunde tänka mig att världen det här året kunde bli helt utan fredspris – ”ingen fred – inget pris”. Mänskliga rättigheter, demokrati och nedrustning ser man inte mycket av.

Jag vill gärna ändå uppmärksamma någon person eller grupp som kämpar mot förtryck. Och då väljer också jag den uiguriska förkämpen Ilham Tohti - en kinesisk människorättsförespråkare som försvarar uigurerna, en etnisk minoritet i Kina. De behandlas ytterst illa av de kinesiska myndigheterna, och de förs bland annat till interneringsläger för att ”omskolas”.

Under 2000-talet har de etniskt och religiöst präglade spänningarna ökat, och de kinesiska myndigheternas har skärpt sina åtgärder.

År 2014 dömdes Ilham Tohti till livstids fängelse för separatism. Rättprocessen och domen har fått hård kritik internationellt.

Ilham Tohti beskrivs som en moderat förespråkare för uigurers rättigheter och har uppmuntrat till dialog och ökad förståelse mellan olika etniska grupper.

Både han och hans arbete behöver stor uppmärksamhet.

Dan Helenius, utrikesredaktör

Rysslands anfallskrig mot Ukraina kastar en mörk skugga över årets fredspris. Nobelkommittén har tidigare beslutat att inte dela ut något pris under stora krig och det skulle vara motiverat också i år. Men det verkar ändå som att man kommer att dela ut priset i år.

De hetaste namnen i förhandsspekulationerna har varit den fängslade ryska oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj och den belarusiska oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja.

Men trots sitt mod i kampen mot Putinregimen är Navalnyj ingen egentlig fredsduva och Tichanovskajas betydelse har minskat under hennes exil.

En annan stark kandidat är den fängslade uiguraktivisten Ilham Tohti. Enligt en del tippningar skulle han dela priset med aktivister från demokratirörelsen i Hongkong.

Själv skulle jag gärna se att priset gick till Afghanistans kvinnor. Efter årtionden av krig fortsätter gräsrotskampen för rätt till utbildning och fulla rättigheter för kvinnor och flickor i Afghanistan. Även om framstegen är små så är det kanske en ljusglimt i en krigshärjad värld.

Patrick Holmström, utrikesredaktör

Jag sällar mig till dem som anser att det kanske inte borde delas ut något fredspris i år, precis som under världskrigen och Vietnamkriget.

Det ryska anfallet på Ukraina har skapat ett storkrig som indirekt drabbat en stor del av världens länder och kontrahenterna är inte intresserade av fredsförhandlingar just nu.

Först ska kriget avgöras på slagfältet.

I det här läget kan den norska Nobelkommittén besluta att inte välja någon fredspristagare alls, eftersom det finns tidigare praxis.

Men om kommittén ändå vill utse någon utan att framstå som blind för pågående krig kan man försöka hitta en internationell pristagare som är okontroversiell i krigssammanhang.

FN:s flyktingorganisation UNHCR och Röda korset är alltid aktuella, men bägge har fått fredspriset redan två gånger.

En tänkbar kandidat kan vara världshälsoorganisationen WHO och dess arbete för att bekämpa coronapandemin.

WHO har visserligen beskyllts för att ha haft beslutsångest i pandemins början och för att inte ha krävt tillräckligt av pandemins ursprungsland Kina, men som helhet torde WHO:s arbete mot pandemin vara tillräckligt för att motivera ett pris.

Susanna Sjöstedt, utrikeschef

Det är ett märkligt år att dela ut ett fredspris, det ska erkännas. Frågan är säkert vilket budskap Nobelkommittén i dessa tider vill ge.

För fast vi har ett brinnande krig mitt i Europa, finns det alltid också en massa människor och organisationer som hela tiden försöker bygga en bättre värld med färre konflikter.

Om vi utgår ifrån att det blir ett pris kan ett stalltips vara att kika på vad det så kallade alternativa fredspriset, Right Livelihood Award, har premierat för insatser tidigare.

Det har flera gånger hänt att en sådan pristagare något år senare har fått också det riktiga fredspriset. Det senaste exemplet på det här var den kongolesiska gynekologen Denis Mukwege, som arbetar för att hjälpa flickor och kvinnor som utsatts för sexuellt våld i konflikter. Han fick Right Livelihood Award 2013 och Nobels fredspris 2018, då tillsammans med yazidiska Nadia Murad.

I år var det flera afrikaner som belönades med Right Livelihood -priset, bland andra mor och dotter Fartuun Adan och Ilwan Elman för sitt arbete för mänskliga rättigheter i Somalia, och organisationen AFIEGO i Uganda, som försöker stödja samhällen som kämpar mot miljöskadliga projekt.

Mångas blickar riktas förstås ändå mot Ryssland och Ukraina, och den fängslade ryska oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj hör till förhandsfavoriterna.

Han har funnits med på den så kallade PRIO-listan även tidigare, alltså den lista där fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo varje år lyfter fram sina fem toppkandidater.

Däremot leder Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj vadslagningsbyråernas tippning.

Kandidatnomineringen skulle ändå lämnas in inom januari 2022, och Ryssland anföll Ukraina den 24 februari. Nobelkommittén kan tekniskt sett själv föreslå egna kandidater ännu under februari, men det är osannolikt att man skulle vilja ge priset till en statsledare för ett land i krig.

Själv tycker jag att det skulle vara märkligt om kriget i Ukraina helt förbisågs i budskapet kring årets fredspris.

Men om man lyfter blicken och söker efter andra kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, kunde den fängslade iranska människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh vara ett bra val.

343 kandidater är nominerade i år, 251 individer och 92 organisationer. Det är det näst högsta antalet någonsin.

Svenska Yle följer den spännande utlysningen av fredspriset 2022 både i vår Nobelstream på webben och Arenan, samt i Slaget efter 12 i Radio Vega.