Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Skogshuggarens saga – visuellt storslaget om hur allt går åt skogen

En man i pälsmössa står ensam mitt på en snöig landsväg.
Bildtext Ensam i världen. Jarkko Lahti spelar skogshuggaren Pepe i Mikko Myllylahtis regidebut. Bägge har hittills varit mest kända för Hymyilevä mies - Myllylahti skrev manuset och Lahti spelade huvudrollen.
Bild: Tero Ahonen / Aamu

Mikko Myllylahtis långfilmsdebut är starkt förankrad i den finska naturen och den typ av filmlandskap som Aki Kaurismäki satt på kartan. Det är kargt och poetiskt - men är det tillräckligt originellt?

Berättelsen om skogshuggaren Pepe (Jarkko Lahti) rör sig på många plan. Den är en saga och ett symboliskt bygge, men den har också ett väldigt konkret utgångsläge.

Den handlar helt enkelt om en man vars tillvaro långsamt antar formen av ett kalhygge.

Från att ha haft en välskött skog i form av jobb, familj och vänner tvingas Pepe se furorna rasa en efter en. Först resulterar marknadsmässiga omprioriteringar i att sågverket ersätts av gruvdrift och därefter inträffar privata katastrofer slag i slag.

Människor dör, sviker, flippar, flyttar – ingenting är beständigt.

Två män i hjälm och hörselskydd står på gården till en större såg.
Bildtext Det var det. Vännerna Pepe (Jarkko Lahti) och Tuomas (Hannu-Pekka Björkman) inser att det är dags att ta farväl av sågverket.
Bild: Arsen Sarkisiants / Aamu

Frågan är hur Pepe agerar när han ställs inför motgångar? Börjar han om från början med att rulla sin Sisyfos-sten eller fogar han sig likt Job i Bibeln?

Drabbas han av en helt ordinär mänsklig desperation eller förhåller han sig extraordinärt hoppfull till det mesta?

En liten finsk film för stora världen

Metsurin tarina vann kritikernas distributionspris i Cannes (vilket i praktiken innebär att filmen distribueras på bred front i Frankrike) och därmed fick Mikko Myllylahti (som skrev manuset till Hymyilevä mies) en suverän start på sitt tåg genom filmvärlden.

Och det är lätt att förstå varför filmen hittat en entusiastisk, internationell publik; miljön är storslagen, berättargreppet poetiskt, språket exotiskt och stilen stramt hållen.

Två kvinnor i ytterkläder sitter med en öl framför sig på en bar.
Bildtext Halvfullt eller halvtomt? Allt är relativt i skogshuggarnas värld där de strama damerna Maija (Armi Toivanen till vänster) och Katja (Katja Küttner) ockå funderar på sina vägval.
Bild: Arsen Sarkisiants / Elokuvayhtiö Aamu

Redan de inledande bilderna av en kostymklädd man som försöker ta sig uppför ett berg av stenar slår knockout på tittaren. Det vindpinade perspektivet, den karga naturen och den lilla människans kamp för att ta sig framåt – mängden symboliska nivåer är oändliga.

Och utöver detta – en slående skönhet som fortsätter filmen igenom. Sällan har snötyngda grenar varit så vackra, mörkret så kompakt och vidderna så vidunderliga.

Flera gånger går tankarna till Tunturin tarina (2021) – en poetisk naturfilm som får en att stämma in i Pepes förundran: ”Hur vacker och spännande är väl inte den här världen”.

Men … har vi inte sett detta förr?

Vid sidan av den mäktiga miljön vilar Myllylahtis bygge stadigt på de ben som originella personporträtt och ett lakoniskt tonfall utgör.

Och det är i samband med dessa som associationerna börjar gå på högvarv hos den som har en förkärlek för nordisk film.

I de minutiöst planerade scenerna, vars repliker varvar poetiska meningar med korthuggna konstateranden, ljuder ett eko från såväl Aki Kaurismäki och Roy Andersson som de isländska regissörerna Dagur Kari och Hlynur Pálmason.

Pariskunta sängyssä. Nainen lukee kirjaa.
Bildtext Med en fläkt från en annan värld. Det finns många bilder och replikskiften i Metsurin tarina som får en att tänka på både Roy Andersson och Aki Kaurismäki.
Bild: Tero Ahonen / Aamu

Faktum är att associationskedjan löper vidare ut i världen eftersom även namn som David Lynch och Andrei Tarkovski nämnts i samband med filmen.

Samtidigt som det innebär en garantistämpel att bli omnämnd i samma mening som dessa giganter så är det svårt att inte i samma mening undra vari det unika då består?

Personligen tycker jag stundvis att stilgreppet balanserar på gränsen till det pretentiösa. Lite som om det dunkelt tänkta sagts med hjälp av en absurd bild.

I slutändan ställer jag mig frågan vilket Mikko Myllylahtis personliga avtryck sist och slutligen är – det som finns bortom associationerna som automatiskt väcks.

Svaret lär växa fram i takt med att han gör nya filmer. I väntan på dessa irrar jag omkring i Pepes allt glesare skog och undrar vad det var jag borde ha förstått av hans sorgesamma vandring.

Två män i stora pälsmössor sitter inträngda i en bil.
Bildtext Vart skall vi ta vägen? Tvivlaren Tuomas (Hannu-Pekka Björkman) och positiva Pepe (Jarkko Lahti) försöker navigera genom den finska vinternatten.
Bild: Arsen Sarkisiants / Aamu