Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Hur ser vi på gemenskap i samhället efter coronautbrottet?

Uppdaterad 30.10.2022 11:25.
Christian Wentzel framför Walkerscafét i Kampen i Helsingfors.
Bildtext - De unga har haft mycket på hjärtat nu då de återvänt till exempel till vårt café i Kampen, säger Christian Wentzel, verksamhetsledare för Stationens Barn r.f. utanför Walkerscafét i Helsingfors.
Bild: Ulrica Fagerström / Yle

Vad ser vi nu då vi tittar tillbaka på mars år 2020 och den efterföljande tiden? Hur tog vi det att Finland stängdes? Vem fick hjälp och vem blev utan? Och hur är det idag? Hur mår människor och vad lärde vi oss om gemenskap?

Vad har coronan lärt oss om gemenskap?

44:49

– Den kraftigaste coronatiden har nog medfört mycket illamående och det psykiska illamåendet bland barn och unga har ökat kraftigt, säger Christian Wentzel, verksamhetsledare för organisationen Stationens Barn r.f.

Helsingfors centrum sett från norr längs med järnvägen.
Bildtext Helsingfors centrum sett från norr.
Bild: Ulrica Fagerström / Yle

Vi träffas på järnvägsstationen i Helsingfors som hösten 2022 igen sjuder av liv, kappsäckar rullas med frenesi i olika riktningar över stengolvet och såväl pendlare som turister är tillbaka i till synes gamla spår. Järnvägsstationen är samtidigt stället där Stationens barns Walkers-verksamhet med vuxna på stan startade för över 30 år sen.

– Ett ämne som det talats mycket om med unga är ensamhet. Trots att dagens teknik gjort att det aldrig varit så lätt som nu att hålla kontakt, tycks känslan av ensamhet och utanförskap breda ut sig, säger Wentzel.

– Framförallt människor som inte vill armbåga sig fram kan komma i skymundan.

Ensamheten kan visa sig som självdestruktivitet, otydliga framtidsvisioner eller avsaknad av riktning i tillvaron. I vissa fall kan också ungdomskriminalitet handla om ett sökande efter grupptillhörighet.

– Man vill vara en del av en grupp och så får någon där för sig att det ska sysslas med idiotier. Så brister det egna omdömet och man hakar på för att vara lojal med gruppen. Ungdomar har till exempel blivit rånade av andra ungdomar.

Att fråga hur någon mår, att ta sig tid att lyssna på svaret och kanske ställa samma fråga igen nästa dag

Problemen under coronatiden gäller inte alla.

– Det finns de som ridit ut stormen utan större blessyrer och de som tagit riktigt stor skada och allt däremellan, säger Wentzel.

På olika håll jobbas det för tillfället med att förbättra situationen, men det finns en sak som vem som helst kan göra.

– En medmänsklighet som inte kostar är att fråga hur någon mår, att ta sig tid att lyssna på svaret och kanske ställa samma fråga igen nästa dag, säger Christian Wentzel.

Caféet lockar igen

Vi går från järnvägsstationen vidare de några hundra metrarna till det Walkerscafé i Kampen, som Stationens barn driver. Med utsikt över Urho Kekkonens gata sitter ett tiotal ungdomar vid de små borden. De vuxna som vid olika tidpunkter finns här som stöd för de unga är antingen anställda eller volontärer. Vid disken kan man göra inköp för en liten slant och få tillgång till kort- eller brädspel.

– Man borde egentligen få ett grepp om varje årskull. Då vi nu under två-tre år varit längre perioder stängda så finns det en hel del ungdomar som inte lärt sig att använda stället. Men vi är på god väg, du ser att det hela tiden kommer in fler och det är bra det, konstaterar Christian Wentzel och nickar mot dörren där ytterligare några unga promenerar in.

Iris Bajtok utanför Walkerscafét i Kampen.
Bildtext För Iris Baitoc har Walkerscafét i Kampen varit en trygg plats.
Bild: Ulrica Fagerström / Yle

18-åriga Iris Baitoc hör till besökarna idag och en av dem för vilka caféet varit viktigt under tonårstiden.

– Det har varit en trygg plats för mig och före coronapandemin kom alla mina kompisar hit, säger Iris.

Men coronatiden har ändrat på sättet att umgås.

– Det är svårare att lära känna nya människor i dag. Jag har försökt vara aktiv men det är som att det är svårare både för mig själv och andra, funderar Iris.

Kim Standertskjöld-Nordenstam sitter på en bänk i korridoren i Fiskehamnens hälsostation i Helsingfors.
Bildtext Kim Standertskjöld-Nordenstam fungerar som samtalsstöd för personer med missbruksproblem och deras anhöriga, bland annat här på Fiskehamnens hälsostation i Helsingfors.
Bild: Ulrica Fagerström / Yle

Lite längre österut i den nya stadsdelen Fiskehamnens relativt nybyggda hälsostation jobbar Kim Standertskjöld-Nordenstam som erfarenhetsexpert, d.v.s. samtalsstöd för personer med missbruksproblem och deras anhöriga.

– Jag träffar cirka 10–15 personer per vecka, berättar han.

Kim cirkulerar mellan olika punkter i huvudstadsregionen inom ramen för organisationen Kran r.f.:s verksamhet.

Det kändes bra att märka att man inte var ensam”

Coronavåren 2020 var Kim däremot själv i dåligt skick. Studierna på Hanken hade redan länge sackat efter i takt med att studiefesternas ”lovliga härjande” spillt över på vardagen hemma. Då alkoholen efter hand byttes ut till droger gick det stadigt neråt.

– Mitt i allt stängdes allting, alla blev försiktiga och man kunde inte riktigt träffa någon. Det enda jag gjorde var att missbruka på mitt rum.

Det var nära att Kim inte alls hade suttit här idag. Du kan själv höra honom berätta närmare om det i programmet Vad har coronan lärt oss om gemenskap? Men det gick bra till slut, just tack vare Fiskehamnens missbrukarpoliklinik och speciellt tack vare den gemenskap han själv upplevde i den tolvstegsgrupp han började delta i dels live, dels på distans med början från hösten 2020.

– Om man tänker på gemenskap så är de grupperna otroligt värdefulla. Alla där är före detta beroende, förstår vad man talar om och kan stödja varandra på ett sätt som är jättestarkt. I början kändes det bra att märka att man inte var ensam. Det var andra som varit i samma båt och lyckats vända sina liv.

Helsingforsgata.
Bild: Ulrica Fagerström / Yle

Ett lyssnande öra

Efter att ha gått en inledande utbildning för uppdraget som erfarenhetsexpert hjälper Kim nu andra människor i liknande situationer.

– En viktig sak är att fungera som ett lyssnande öra. Jag kan berätta om vad som hjälpt mig. Många säger att de kan berätta öppnare för en som själv har erfarenhet.

Coronaåren har inte varit lätta för personer med missbruk.

– Om man mår illa så är man så ensam. Då tredje sektorns tjänster haft paus så har kontakten dit blivit borta och allt varit tyngre. Då arbetet övergick till distans blev det lättare att ta till flaskan. Och för de som håller på med droger inverkade det att olika ställen stängdes.

Det har nu gått två år sen Kim slutade med sitt eget missbruk. Han har gett intervjuer, besökt skolor för att berätta om sina erfarenheter samt träffat en lång rad personer i egenskap av erfarenhetsexpert. Det har fungerat belönande.

– Jag får nog känna att många är nöjda med att få komma hit och tala och få stöd.

Henrietta Grönlund i glaskorridor på teologiska fakulteten.
Bildtext - Coronasituationen har inte varit jämlik, säger professor Henrietta Grönlund vid Helsingfors universitet.
Bild: Ulrica Fagerström / Yle

I universitetskvarteren vid Kajsaniemis metrostation i Helsingfors jobbar Henrietta Grönlund, professor i stadsteologi vid Helsingfors universitets teologiska fakultet. Under coronatiden har hon och kolleger forskat i hur invånare i Helsingfors upplevt gemenskapsfrågor under pandemin. Vilken hjälp skulle folk ha behövt? Vilken har de fått? Hur har folk tagit hand om varandra i olika delar av Helsingfors? Resultaten analyseras som bäst.

– Vi vet att stora sociala skillnader gör ett samhälle mer känsligt. Utsatta människor lider mer i en kris, har mindre kapacitet att klara sig, såväl ekonomiskt som på andra sätt. Det här syns också i våra resultat.

Den starkaste gemenskapen hittas i områden med en hög andel högskoleutbildade. Där tenderar förtroende för samhället att vara större. Folk har ekonomiska resurser och känner samhörighet med varandra. Ett exempel på en sådan stadsdel är Drumsö.

På motsvarande sätt är känslan av gemenskap svagare i områden där människor inte litar på samhället, till exempel på grund av dåliga erfarenheter.

Hösten 2021 framkom det att många äldre fortfarande levde under karantänliknande förhållanden och var rädda för att gå ut

Viktiga kontakter

Vissa samhällsgrupper blev mer lämnade åt sitt öde än andra. Speciellt utsatta var till exempel äldre personer utan barn eller andra nätverk och samtidigt också utan utrustning för och kunnande om digitala tjänster och sociala medier.

– Vid en delundersökning i östra Helsingfors hösten 2021 framkom det att många äldre fortfarande levde under karantänliknande förhållanden och var rädda för att gå ut.

Andra utsatta grupper var bland andra bostadslösa, personer med missbruksproblem och mentalvårdsklienter som var beroende av samhällets tjänster. Språkliga och religiösa minoriteter blev för sin del beroende av sina egna kretsar för att få information och stöd.

– Coronasituationen var inte jämlik. Redan från början befann sig folk i olika situationer beroende på samhällsposition, nätverk, boende- och arbetsförhållanden, säger Grönlund.

Cykelvägen Banan i Helsingfors samt i bakgrunden riksdagshuset, Ode och riksdagens tillbyggnad.
Bildtext Livet har återvänt till gatorna.
Bild: Ulrica Fagerström / Yle

Nytt nätverk?

Forskarna har nu ett förslag till förbättring för att framöver komma åt de brister som uppdagats under coronatiden; Helsingfors kunde införa lokala koordinatorer som kan sammanföra hjälpbehövande med de som erbjuder hjälp. Genom ett nätverk som byggts upp under normala tider finns ett fungerande system klart när nästa samhällskris inträffar.

– Om man kan förmedla en känsla av att ingen lämnas ensam så ökar hela stadens förmåga att klara en kris, säger Henrietta Grönlund.

Hör fler människor berätta om sina upplevelser i Vad har coronan lärt oss om gemenskap?