Bokrecension: Cyberpunk och pandemi – romanen Sömnlandet är ett smörgåsbord av sci-fi-troper
Ett krig, en mur, ett uppror och en dödlig sjukdom som inte diskriminerar. Den dystopiska science fiction-romanen Sömnlandet har allt och lite till som kännetecknar ett verk inom genren – men försöker kanske ta en lite för stor tugga.
I en dystopisk framtid där kvinnor och män lever i egna samhällen, separerade av en barriär som endast Eliten och de pojkbarn som föds på kvinnornas sida får korsa, härjar smittsjukdomen Sömnen. Var sjukdomen kom ifrån finns det enbart teorier om, spridningen tycks vara helt slumpmässig och trots försök har inget botemedel hittats; de rika som smittats låter sig förvaras i kryopoddar i väntan på botemedlet, medan de fattiga får dö i isolering.
På männens sida om Tveväldet beskrivs kvinnorna som närmast mytologiska, skräckinjagande varelser, genteknologiskt överlägsna männen och utsugare av männens resurser. I forntiden användes kvinnorna som experimentyta för att ta fram bioteknologiska vapen. Det förändrade kvinnorna, gjorde dem starkare än männen – och gav dem vinsten i det krig som resulterade i barriären för att skilja könen åt.
Vi gillar att inbilla oss att den restes som ett straff för kvinnornas brott. Men vi vet att det är tvärtom. Allting sker på deras villkor. För att blidka dem ger vi pengar, grödor, vårt bästa dna och offergåvor. De ger oss barn. Det är en bra överenskommelse. Bättre än krig.
Ur Sömnlandet
Över 500 år efter kriget jobbar unga Nolan som sällskapspojke på en bordell. Sedan barnsben förhåller han sig skeptiskt till Elitens beskrivning av kvinnorna, och där hans jämnåriga ser hot ser han ett löfte om något bättre.
När en högt uppsatt politiker hittas död i Nolans rum på bordellen med ett mystiskt meddelande, knuffas Nolan in i en politisk motståndsrörelse som väcker stöd och upproriskhet i människor runt om i Tveväldets provinser.
En roman som kan sin genre
Beskrivningarna av samhället i Sömnlandet är rikt på klassiska science fiction-markörer, och den skriver snabbt in sig i samma tradition av dystopi som sprungit ur young adult-fiktionen efter millennieskiftet.
Det är lätt att dra paralleller till verk som Veronica Roths trilogi Divergent (2011–2013), där samhället på samma sätt som i Sömnlandet delar in befolkningen i snäva kategorier baserat på ett test. I Divergent är det baserat på sociala färdigheter och personlighet, i Sömnlandet är det Purify-testet som avgör om du är man eller kvinna. De som inte passar in i samhällets kategorier rensas bort.
Också med Suzanne Collins dystopiska trilogi The Hunger Games (2008–2010) finns många likheter, bland annat i samhällsstrukturen. På samma sätt som i Collins Panem, är Tveväldet uppdelat i en rik och flera i varierande grad fattiga provinser där invånarna dör unga under tungt arbete, utan möjlighet att ta sig ur sin plats i samhället, medan huvudstadens invånare lever i sus och dus. Obekväma och fula samhällsfunktioner – som att förvara kryopoddarna med de rika insjuknade i Sömnen – utlokaliseras till fattigare provinser.
När Nolan blir ansiktet utåt för partiet SOUP – Subversiva Orden för Upprättelse – som vill förena kvinnornas och männens poler av Tveväldet, hamnar han också snabbt i mediernas blickfång. Han blir bland annat intervjuad av den karismatiske tv-programledaren Ysidor som vill göra underhållning av vad som uppfattas vara misär, nämligen Nolans liv i prostitution.
Scenen där Nolan intervjuas framför en studiopublik påminner väldigt mycket om Katniss Everdeens motsvarande upplevelse med programvärden Caesar Flickerman i The Hunger Games. Båda scener präglas av en stämning av absurditet i kontrasten mellan den lättsamma tv-underhållaren å ena sidan, och ett offer för samhällets orättvisa och fascistoida tendenser å andra sidan.
Ysidor gnuggar handflatorna. ”Din verklighet är främmande för de flesta av oss. En kan inte låta bli att bli nyfiken på ditt privatliv. Har du nånsin haft en pojkvän?”
”Va?” säger jag. Publiken skrattar. Ysidor rynkar medlidsamt pannan och lutar sig fram.
”Part-ner-skap”, förklarar han överdrivet långsamt.Ur Sömnlandet
Ofrivilligt blir Nolan, liksom Katniss, en symbol för det växande missnöjet med samhällets orättvisa struktur, och deras blotta existens i rampljuset är tillräckligt för att sätta igång upplopp och protester.
De visuella beskrivningarna av Nolans hemstad Skimret – en stad som badar i ett blått, rött och violett ljus, och där ”holografiska reklamer svävar som spöken över byggnaderna” – i kombination med den övergripande berättelsen om ett samhälle som balanserar på gränsen till kollaps för tankarna till Blade Runner (1982) och en cyberpunk-estetik som envist hängt kvar inom genren genom årtionden.
I den aspekten är det tydligt att författaren Henna Johansdotter är väl bekant med genren och de konventioner en läsare kan förvänta sig när en roman säljs in som dystopisk science fiction, och kan utnyttja dem för att måla upp miljöer som på ett trovärdigt sätt placerar romanen inom genren.
Om den lyckas göra det på ett som helhet fungerande sätt är däremot tveksamt.
' /%3E%3C/svg%3E)
En roman som vill för mycket
Det övergripande temat för romanen är samhällskollaps, korruption och hur människor i marginalen diskrimineras i en kontext som inte ger utrymme för någon form av avvikelser till det som anses vara normen.
I detta blandas också den apokalyptiska tropen med en smittsam sjukdom in. Bokens titel Sömnlandet hänvisar till den, och sjukdomen samt de relaterade utmaningarna presenteras snabbt i romanens allra första kapitel. Det indikerar att temat bär en viktig roll – vilket sjukdomen förvisso också gör i romanens upplösning – men under stora delar av romanen är det som att Sömnen glöms bort, till fördel för berättelsen om den politiskt korrupta staten som förtrycker sina medborgare och de unga protagonisterna som vill skapa förändring.
Romanen är ambitiös i världsskapandet, men lämnar närmast en känsla av att den försöker vara för många saker samtidigt, utan att riktigt lyckas sy ihop de olika aspekterna av det till en fungerande helhet. Både spåret med det politiska motståndet och upproren, och det med sjukdom och sökandet efter botemedlet faller till slut platta.
Är det troligt att ett så tidstypiskt uttryck som att skrolla skulle överleva en apokalyps följt av en fullständig omvandling av samhället?
Detta i kombination med andra detaljer lämnar världsbygget i Sömnlandet med en del att önska. Romanen är rik på beskrivningar av framtidsteknologin som placerar berättelsens värld i framtiden. Men genomgående slinker också andra termer och fenomen igenom som är tidsmarkörer för vår samtid, och som gör det svårt att frivilligt undertrycka misstron mot den fiktiva världen.
Är det troligt att ett så tidstypiskt uttryck som att skrolla skulle överleva en apokalyps följt av en fullständig omvandling av samhället? Att anime skulle existera i en värld där fysiska böcker och internet som vi känner det inte längre existerar? Att utländsk popmusik och sitcoms skulle kunna ta sig in i en nation som inte ens tillåter kommunikation mellan män och kvinnor inom landet?
Det kunde måhända vara lättare att förbise om inte berättaren varit Nolan själv, vars språkbruk man kan förvänta sig speglar det som är normen i Tveväldet i den värld berättelsen utspelar sig.
Skicklig skildring av minoritetsperspektiv
Som helhet är Sömnlandet en roman med stor potential och har, trots sina brister, ett medryckande tempo som får läsaren att vilja fortsätta vända blad.
Henna Johansdotter har ett levande språk och skriver skickligt in minoritetsperspektiv utan att göra stora nummer av dem. Som exempel kan nämnas Nolans dyslexi som endast vid ett tillfälle i romanen explicit förs på tal, och annars får existera och tala för sig själv i Nolans skriftliga kommunikation med andra karaktärer, utan att bära någon specifik betydelse för handlingen.
Det går inte heller att förbise den icke-binära karaktären Rain – hens status som ensam representant för Tveväldets avsky gentemot normavvikare till trots – som skickligt skrivs fram utan att ta till stereotyper eller onödigt kraftiga betoningar på könsidentiteten. Den tar sig främst uttryck i hens längtan efter att lämna Skimret och hitta en plats där hen kan känna sig hemma.
I slutändan väger det ändå inte riktigt upp för att berättelsens två huvudsakliga spår inte lyckas hålla hela vägen ut, och att slutet känns alldeles för enkelt med tanke på berättelsens utgångsläge.
LYSSNA PÅ KULTURPODDEN OM DYSTOPIER, bl.a. om Sömnlandet:
