Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Hundra år av modernism, muskler, blod och magi – Kulturpoddens 100:e avsnitt tacklar kulturen för 100 år sedan

En barbröstad man på hästrygg håller ett långt svärd i handen.
Bildtext Jason Momoa spelade rollen som Conan i filmen Conan the Barbarian från 2011.
Bild: ©Lions Gate/Courtesy Everett Collection/All Over Press

Den tidiga fantasyikonen Conan är i dag en hutlöst livskraftig hundraåring och fantasygenren har slagit ner som en bomb i mainstreamkulturen.

Kulturpodden firar sitt hundrade avsnitt med att utforska kulturen för hundra år sedan.

Litteraturkritikern Marit Lindqvist dyker ner i den finlandssvenska modernismen som fortsätter att prägla den svenskspråkiga litteraturen i Finland och filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad lyfter fram mytbildningen kring konstlivet i 1920-talets Paris och Berlin.

Men jag väljer att fokusera på en annan sorts litteratur och mytologi som just idag slår igenom större än någonsin: fantasylitteraturen. Det var nämligen på 1920-talet som den amerikanska författaren Robert E. Howard (1906–1936) publicerade sina första fantasynoveller. Det var han som skapade Conan, barbaren från det nordliga Cimmerien, en gestalt som förbluffande många känner till trots att rätt få har läst Howards berättelser.

Historierna är en föregångare inom den moderna fantasylitteraturen. Den obestridliga hörnstenen i genren, J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen utkom 1954–1955, drygt tjugo år senare.

En muskulös man håller upp ett svärd, en kvinna sitter på huk framför honom.
Bildtext Arnold Schwarzenegger gjorde den ikoniska rollen som Conan år 1982.
Bild: Courtesy Everett Collection/All Over Press

Conan är en ikonisk gestalt i popkulturen: barbaren med långt svart hår, vanligtvis klädd i ett höftskynke, med svällande muskler och svärdet i högsta hugg i kamp mot något slags läbbiga monster eller onda trollkarlar. En av de mest kända avbildningarna är kanske Arnold Schwarzenegger som Conan i filmen från 1982.

Jag läste de första Conanberättelserna någon gång i lågstadiet. Men jag växte upp med äldre syskon som ägnade sig åt rollspel och andra kringliggande kulturella fenomen, och var redan då bekant med figuren från otaliga avbildningar på omslagsbilder och i spel, skivalbum ... Conan ynglade av sig i en sådan omfattning att karaktären helt enkelt blivit ett stycke allmängods i det kollektiva medvetandet.

Nu i vuxen ålder upplever jag att det är något ovanligt med Conans sätt att finnas närvarande i kulturen. Berättelserna omkring honom är utbytbara, faller i glömska, det är barbaren själv som etsar sig fast i minnet.

Han finns där mer som ett begrepp, oförändrad genom hundra år av litterärt liv, alltför simpel för att nyansera. Ändå lever han kvar i kulturen med oförminskad lyskraft. Conan har helt enkelt en arketypisk kvalitet.

En ung man i svart kostym och vit hatt.
Bildtext Robert E. Howard år 1934.

Conans skapare Robert E. Howard bodde i småstaden Cross Plains i Texas under sitt vuxna liv. I dag har staden knappt tusen invånare men under Howards ungdom hittade man olja där. Oljeruschen fick invånarantalet att tiodubblas på några år och brottsligheten sköt i höjden.

Howards pappa var läkare och därför fick han se på nära håll de dåliga följder som en oljerusch för med sig – skador orsakade av våld eller olyckor på jordbruk och oljefält. Upplevelserna väckte hos Howard ett förakt för hur den moderna industrialiserade världen som enligt honom fördärvade människan.

Han var en enstöring som var lagd för depressioner. Han var väldigt fäst vid sin mamma som var den som uppmuntrat honom att läsa. I beskrivningar framstår han en smula barnslig, socialt klumpig och opraktisk. Trots att han med tiden kunde tjäna sitt uppehälle på sina arvoden från pulptidskriften Weird Tales så blev han aldrig särskilt framgångsrik eller erkänd under sin livstid.

Då han var 30 begick han självmord, efter att hans mamma dött efter en långvarig sjukdom.

Men skriva kunde han. Hans text har ett medryckande tempo, han skriver sällsynt bra action och han var otroligt produktiv med tanke på hur kort hans karriär var. I motsats till Howard själv spricker hans skapelse Conan av en vildsint vitalitet, han är urstark och handlingskraftig.

En kvinna i klänning och en man i lång rock står i ett skogslandskap.
Bildtext J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen-trilogi är fantasy av det mer eteriska slaget jämfört med Robert E. Howards simpla och sinnliga prosa.
Bild: ©Warner Bros/Courtesy Everett Collection/All Over Press

”Fantasy” är på många sätt ett väl valt ord för att beskriva Robert E. Howards berättelser. Conanberättelserna handlar ofta om att bejaka önskedrömmar, och det är sällan fråga om helt rumsrena drifter. Jämfört med Tolkiens intrikata epik är Conanberättelserna sinnliga och simpla historier: inga utdragna sånger på alviska, utan sex, våld, guld, magi. Och eftersom de skrevs i tjugotalets Texas så förekommer också grov sexism och rasism.

Men kanske av den orsaken är det ett extremt tacksamt material för en djupare kulturkritik och för att analysera tidsströmningar. Historierna innehåller så mycket av samhällets förträngda begär som artikuleras och får ett gensvar.

Robert E. Howard driver väldigt tydligt idén att barbariet är mänsklighetens naturtillstånd, och att civilisation är något som förvekligar och fördärvar människan. Denna tanke finns i omlopp, det är ju en tidsperiod då historiker, politiker och rasbiologer idealiserar historiska krigarfolk som vikingar och goter. Det är en idé som får politisk omsättning särskilt hos nazisterna, som omfamnar drömmen om att kuva världen med våld, med verkligt tragiska följder för världen.

Två händer håller i en ring.
Bildtext Peter Jacksons filmatiseringar av Sagan om ringen (2001-2003) visade att fantasy kan vara magiskt också på film.
Bild: LANDMARK MEDIA / Alamy/All Over Press

I sitt skrivande inspirerades Howard av historiska krigarfolk. Conanberättelserna utspelar sig i den fiktiva hyboriska tidsåldern och många av namnen han använder är lånade från antik eller medeltida historia – kimmerierna var till exempel ett forntida ryttarfolk i regionen kring Kaukasus och Svarta Havet, och det är efter dem som Krimhalvön är uppkallad.

Ett citat av Conan som har vunnit memstatus på internet har sin historiska förlaga hos den mongoliska erövraren Djingis Khan.

Av allt att döma hade Howard en ovanligt ofantligt kraftfull fantasi. Då han skrev brukade han läsa texten högt för sig själv för han upplevde att det gav texten ett bättre flyt. Men då han drogs med av sin egen berättelse höjde han omedvetet rösten.

Novalyne Price, den enda kvinna Howard dejtade, berättade om den första gången hon träffade honom i Cross Plains att hon klev på i hans arbetsrum och fann honom mitt i arbetet – totalt uppslukad stod han i skjortärmarna och hamrade på sin skrivmaskin medan han vrålade ut sin berättelse.

Och jag upplever att den bilden kanske är ett sannare eller sätt att minnas Robert E. Howard, än som en tragisk och deprimerad kuf med problematiska åsikter som tog sitt eget liv.

En ung kvinna med en päls kring axlarna omgiven av krigare.
Bildtext TV-serien Game of Thrones slog ner som en bomb i mainstreamkulturen.
Bild: HBO/BSkyB/Kobal/Shutterstock/All Over Press

I dag har fantasygenren vuxit sig större än någonsin. Huvudsakligen beror det på att tv- och filmproduktionernas budgetar och och de visuella specialeffekterna äntligen vuxit ikapp genrens storslagna visioner.

Fantasy är en otroligt visuell genre, men i decennier har den varit så gott som omöjlig att filmatisera. Innan Peter Jackson regisserade sin enormt uppskattade filmtrilogi om Sagan om ringen (2001–2003) var det få fantasyfilmer som verkligen fångade den breda publikens uppmärksamhet.

Men Peter Jackson visade att det var möjligt. Om man var djärv nog att ge berättelsen det utrymme och den budget som krävdes, då kunde resultatet bli magiskt. Inte ens speltider på tre timmar avskräckte biobesökarna, tvärtom strömmade folk till biograferna.

Ryhmä koristeellisesti puettuja ihmisiä.
Bildtext Game of Thrones har fått en uppföljarserie i House of the Dragon.
Bild: HBO Max / BACKGRID / AOP

Allt förändrades igen med HBO:s storsatsning, tv-serien Game of Thrones (2011–2019) som hade turen att slå igenom samtidigt som strömningstjänsterna för film och TV utvecklades. Nu kunde serien slå igenom som ett verkligen globalt fenomen, där fans kunde sträcktitta sig igenom hela säsonger av serien.

Fantasy har alltid haft en immersiv kvalitet, förmågan att suga in läsaren i sin värld på ett sätt som kan märka lättpåverkade ungdomar för livet. Genom årtiondena har den byggt upp en intensiv subkultur som funnit uttryck i spel, böcker och serier.

När dessa verk äntligen fick en värdig omsättning i filmmediet slog de ner som en bomb i mainstreamkulturen och fick en väldig uppmärksamhet på kultursidor och i de litterära finrummen. (Ibland på ett sätt som kunde få genrens långvariga fans att tappa nerverna, som komedimetalbandet Axis of Awesome skildrar i sin låt Rage of Thrones.)

Du kan lyssna på mer om vår diskussion om 1920-talet, modernism och fantasy, i avsnitt nummer 100 av Kulturpodden på Arenan.

Det “glada” 1920-talet - nostalgitripp eller skräckscenario?

31:22