Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Kikka! – ömt och skarpt om sexsymbolen som aldrig fick en chans

Uppdaterad 13.10.2022 07:35.
En kvinna i rosa fuskpäls och korta shorts poserar omgiven av ett gäng dyrkande killar i armékläder.
Bildtext Blonde ambition? I filmen spelar Kikka (Sara Melleri) in en musikvideo som leder tankarna till Marilyn Monroes besök hos trupperna i Korea 1954.
Bild: Sami Kuokkanen

Diskussionen om filmen Blonde har knappt hunnit lägga sig innan det är dags för en inhemsk sexsymbol att ta plats på scenen. Men här spelar man med ett helt annat tonfall.

Jag måste medge att mina förväntningar inför pressvisningen av Kikka! sprakar ungefär lika häftigt som våt ved brinner.

Har helt enkelt svårt att uppbåda någon som helst glöd inför tanken på en artist som i mitt 1980-tal närmast utgör en fotnot, ett vagt minne av någon som någon gång hade något av en hit.

De senaste årens räcka filmer om finska stjärnors uppgång och fall (senast Olen suomalainen om Kari Tapio) hjälper inte heller när det gäller att bygga upp intresset för ännu en spritindränkt tragedi.

Men något händer när jag sitter där i biomörkret. Oväntat snabbt lyckas regissören Anna Paavilainen få temperaturen att stiga i min mentala bastu tills jag slappnar av och låter mig svepas med av berättelsen om Kirsi Hannele Sirén.

Sångerskan Kikka i närbild fotofraferad mot bakgrunden av en tegelvägg.
Bildtext Kikka. En flicka som fångade männens blickar. Och vars kärlek till Marilyn var uppenbar.
Bild: Kalle Kultala

När jag stiger ut i ljuset igen har jag inte bara lärt mig ett stycke inhemsk musikhistoria – jag har också fått konkreta bevis på vilken betydelse #metoo haft.

För Kikkas del kom revolutionen alltför sent, men för filmen om henne innebär den skillnaden mellan en spritindränkt offerorgie och ett ömt porträtt av en flicka som behandlades illa.

Från Kirsi till Kikka

Filmen inleds i Tammerfors 1986. Här bor tjugoplussaren Kirsi (Sara Melleri) som säljer smink och parfymer i ett stort varuhus för att på fritiden dansa sig svettig på små klubbar.

En kvinna i röd blazer på ett stimmigt dansgolv.
Bildtext I wanna dance with somebody. Kirsi (Sara Melleri) på dansgolvet i Tammerfors.
Bild: Sami Kuokkanen

Men det hon egentligen vill – det är att själv stå på scenen. Hon vill underhålla med sång och dans och allmän livsglädje.

Och där i klubbmörkret möter hon dj:n Paula (Elena Leeve). En tjej som tillbringar dagarna bakom micken på en rockig radiostation och nätterna vid ett mixerbord där brittpop och schlagerhittar smälter samman.

Vändpunkten kommer den kväll en gäst spiller öl över sladdarna och åstadkommer en kortslutning. För när Paula kastar sig ner på golvet för att reda ut teknikbiten ställer sig Kikka upp på scenen och sjunger.

Med en energi och en scennärvaro som får hela publiken att dansa och applådera. En publik som snart vill ha mera –mycket mera.

Sex säljer – även ens själ

Frågan om Kikkas kapacitet som sångare vågar jag inte uttala mig om och filmen tar inte heller ställning till den biten.

En kvinna i tajt klänning dansar på ett bord inför en grupp män och en kvinna med nedsänkt blick.
Bildtext Grattis? När Kikka och Paula (Elena Leeve) första gången närmar sig männen i skivbranschen väljer Kikka att sjunga Happy Birthday som Marilyn.
Bild: Sami Kuokkanen

Däremot visar filmen tydligt att hon aldrig fick en chans att lösgöra sig från den image som föddes i samband med den första hiten – och videon där hennes ena bröstvårta flimrar förbi.

I filmen görs ett stort nummer av att fotografen ombads klippa bort den sekvensen och att Kikka själv var övertygad om att karriären skulle vara över när misstaget trots detta kablades ut.

två närbilder på sångerskan Kikka.
Bildtext En image som fastnade. Till vänster en bild ur videon till ”Mä haluun viihdyttää” som premiärvisades i programmet Jukebox.
Bild: Yle

När jag söker upp videon på nätet slås jag av hur aningslöst hon dansar – och hur sorgligt det är att inse att detta är ögonblicket när hon fastnar i en rävsax.

Ögonblicket då stämpeln ”sexsymbol” bränns in i den bara huden – och förvandlar henne till en slags budgetversion av de internationella stjärnor som samtidigt ålade omkring i små plagg med stora axelvaddar.

Media jämförde henne med Samantha Fox och Sabrina, själv drömde hon om Marilyn och Madonna.

När jag ser hennes Mä haluun viihdyttää går mina tankar mest till Kylie Minouges I Should be so lucky. En sällsam blandning av hurtig flicka och playboybunny.

Och jo – jag önskar att hon haft mera tur. Fått vara lyckligare.

Säkert regigrepp

Regissören Anna Paavilainen – själv skådespelare – har med sina suveräna kortfilmer Playrape (ursprungligen en monolog för scenen) och Kaksi ruumista rannalla visat att hon har en förmåga att betrakta artistvärldens stereotypier utifrån.

Emppu provar den klänning hon skall använda då hon våldtas på scenen.
Bildtext Kvinnan som kropp. Playrape omvandlades till en del av filmen Tottumiskysymys, 2019. På bilden Julia Lappalainen, till höger.
Bild: Johanna Onnismaa

Att hon kan närma sig synen på den kvinnliga kroppen och det kvinnliga konstutövandet med humor och skärpa.

Och när hon nu skildrar en kvinna som sexualiserades och objektifierades av sin samtid lyckas hon faktiskt göra det utan att själv exploatera densamma.

En leende kvinna i mössa vid en bardisk.
Bildtext Med blick för sin samtid. Anna Paavilainen är skicklig både framför och bakom kameran.
Bild: Sami Kuokkanen

Sara Melleris Kikka är visserligen halvnaken, full och många gånger omöjlig – men hon blir aldrig utlämnad till kameran.

Paavilainen har gjort tydliga val och den enda sexscenen görs som ett skolboksexempel på samtycke. Och är ändå väldigt, väldigt sexig.

Värme och ömhet

Filmen om Kikka präglas av subtil symbolik och påtaglig värme. Och är som allra finast i små intima möten; Kikka med sin mormor (Rea Mauranen), med sin pojkvän (Jakob Öhrman), med Paula.

Här finns ömhet, närhet, åtrå, trygghet.

Två uppklädda kvinnor står vid en bardisk.
Bildtext Tytöt, tytöt. Meller och Leeve lyckas utmärkt i sitt samspel. Deras sista gemensamma scen bär man med sig ut ur salongen.
Bild: Sami Kuokkanen

Och mellan bilderna kan man ana en fläkt av parfym. Ungdomsdrömmar insvepta i Marilyns Chanel nr 5 och prinsessan Dianas doftelegans.

Medelåldersångest dränkt i Britneys eget märke – i ett krampaktigt försök att vara ungdomlig.

Och det är väl lite så det är – livet? Först en stark doft som pockar på uppmärksamhet, sekunden därpå ett minne som snabbt förflyktigas.

Rättelse införd i bildtext: Videon till ”Mä haluun viihdyttää” visades i programmet Jukebox, inte Hittimittari.

En kvinna i silvriga scenkläder dansar.
Bildtext En sukkula Veenukseen som ville både viihdyttää och kiihdyttää.
Bild: Sami Kuokkanen