Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Kongo i mitt hjärta – österbottningen Viktor Andersson jobbade som maskinist och isfabrikör i Kongo i 50 år

Österbottningen Viktor Andersson, hans dotter Wava (senare Stürmer) och fabriksarbetare utanför Anderssons isfabrik i Belgiska Kongo på 1930-talet.
Bildtext Viktor Andersson startade sin isfabrik i Kongo år 1925.
Bild: Privatalbum

Viktor Andersson var 21 år gammal då han år 1913 tog tjänst som maskinist på Kongofloden. 12 år senare grundade han en isfabrik i Kongos huvudstad Boma och kom att stanna där i ytterligare 40 år.

Viktor Andersson hade ursprungligen tänkt resa till USA precis som sin far, men en annons i en Helsingforstidning fick honom att intressera sig för ett välavlönat jobb i Kongo.

Den världsekonomiska krisen som börjat i USA i slutet av 1800-talet drabbade också Norden. I Kongo fann många ett äventyr och en efterlängtad utväg ur fattigdomen.

Mellan åren 1880 och 1930 åkte ca 2000 nordbor till Kongo, bland dem österbottningen Viktor Andersson.

Jag fick 2000 guldfrancs i förskott, för det gällde att köpa en massa saker för de tre första åren: lätta tropiska kläder, solhjälmar, moskitnät, medicin skjutvapen och så vidare

― Viktor Andersson i österbottnisk lokalradio på 1940-talet
Familjen Andersson. Viktor, Wava, Essi och Nisse i Belgiska Kongo på 1930-talet
Bildtext År 1927 återvände Viktor till Kongo med sin hustru Essi. Barnen Nisse och Wava (i Victors famn) föddes i Kongo.
Bild: Privat album

Kolonialväldet i Afrika behövde arbetskraft och många nappade på anbudet att tjänstgöra i Belgiska Kongo mot en tilltagen ersättning.

De flesta var unga, starka och äventyrslystna. Många kom från fattiga hem, men i bästa fall hade de också en utbildning som värdesattes i Kongo.

Som en duktig maskinist hade Viktor Andersson de rätta kvalifikationerna och beslutet att åka till Kongo underlättades förmodligen också av att det i Österbotten fanns äventyrslystna förebilder, säger författaren och dottern Wava Stürmer.

– Han kom från ett litet skärgårdshemman. Det var fiske och jakt och sånt som var levnadsvillkoren eller så jobbade man inom industrin eller emigrerade.

Efter 21 dagar kom vår båt, 7000-tonnaren Leopoldville till Boma. Ett märkligt sus och surr och visslingar av nattsyrsorna var det första intryck man fick av Afrika

― Viktor Andersson i österbottnisk lokalradio på 1940-talet

En okänd och farlig kontinent

De första Kongoresenärerna i slutet av 1800-talet visste inte mycket om sitt resmål. Verkligheten överensstämde sällan med fantasierna.

Sjukdomar grasserade och malarian kunde ta kol på en tredjedel av de nordiska nykomlingarna bara under ett enda år.

Men Viktor Andersson hade bestämt sig för att åka och i början av februari år 1913 var han äntligen framme i Boma, därifrån resan fortsatte till Leopoldville med tåg.

Resan till Leopoldville måste företagas med tåg på en bana som just blivit färdig, det sägs att varje kilometer kostat en vit man livet

― Viktor Andersson i österbottnisk lokalradio på 1940-talet

Det var inte bara klimatet som krävde människoliv. Kongo var en koloni som styrdes med järnhand av de belgiska makthavarna och skräckväldet och terrorn utlöste ofta väpnade konflikter.

Synen på Afrika var nedlåtande och tjänade Leopold II:s syften att roffa åt sig så mycket som möjligt av naturrikedomarna i Kongo.

Det behövdes ett belgiskt överhuvud, belgiska affärsmän och en värvad armé för att hålla förtrycksapparaten i gång.

Gammal karta över belgiska Kongo.
Bildtext Belgiska Kongo lockade nordbor för drygt 100 år sedan.
Bild: Léon de Moor / J. Lebègue and Co. / Library of Congress (PD-US)

För att trygga sina egna intressen anställde makthavarna således utländska soldater och i soldaternas kölvatten anlände sedan missionärerna som i Afrika såg en kontinent som behövde kristnas.

Officerarnas, missionärernas och sjömännens yrkesroller skilde sig ändå avsevärt från varandra.

De två förstnämnda grupperna skulle kontrollera den svarta befolkningen antingen med vapen eller med religion, medan sjömännen saknade en agenda och bara hade sitt eget jobb att sköta.

Intressant var att se infödingar i så att säga urtillstånd på stränderna och i byarna. De var i regel fredliga, men det kunde hända att de gick till anfall

― Viktor Andersson i österbottnisk lokalradio på 1940-talet

Även om det uppstod konfliktsituationer med utomstående, så verkar Viktor Andersson ha kommit väl överens med den svarta lokalbefolkningen.

Han beundrade dem för deras skickliga hantverk och kultur, säger dottern Wava Stürmer.

Präglad av sin samtid

Vissa av Viktor Anderssons hågkomster från 1940-talet bär spår av ett kolonialistiskt tidevarv. Europas syn på Afrika var fördomsfullt, överlägset och ibland öppet rasistiskt, men samtidigt framstod Kongo som ett mytiskt och fascinerande land, dit den vita mannen ännu inte trängt in och där människan befann sig i något slags urtillstånd.

Viktor Andersson, a.k.a. Kongo-Andersson
Bildtext Endast 21 år gammal sökte sig Viktor Andersson ut i världen.
Bild: Privat album

Viktor Andersson verkar ha varit en uppskattad och duktig maskinist. Visserligen är han en del av den vita maktapparaten, men under de 12 åren i belgisk tjänst utvecklar han en kärlek till det stora landet och verkar enligt dottern Wava Stürmer ha funnit en frihet som Österbotten aldrig kunnat erbjuda.

– Han var mera vildvuxen. Nuförtiden stöps alla i samma former, men i Afrika kunde han sticka ut oborstat och fritt på något sätt.

Efter tolv år som maskinist på Kongo sadlade Viktor om och startade år 1925 en isfabrik i huvudstaden Boma.

En lugnare tid i Viktors liv inträdde med familjeliv och rutiner som skötseln av isfabriken medförde.

Infödingarna blev vana vid att bära våra 15 kilos isblock antingen med tillhjälp av en bit järntråd eller på huvudet inlindade i en säck. Och firman arbetar alltjämt med framgång

― Viktor Andersson i österbottnisk lokalradio på 1940-talet

På 20-talet är Kongo ett fredligt och välorganiserat land, där en företagsam man kan göra sig en förmögenhet som affärsman.

I 40 års tid driver Viktor isfabriken tillsammans med sin bror Edvin. När Viktor är i Boma är Edvin hemma i Österbotten och så byter man om efter några år så att Viktor kan komma hem till familjen i Jakobstad.

– Han höll på egentligen hela livet och långpendlade som jobbare mellan Jakobstad och Boma.

År 1950 säljer Viktor en andel av sin isfabrik, men fortsätter att pendla mellan Österbotten och Kongo i ytterligare 15 år, tills verksamheten i Boma avvecklas år 1965.

Författaren Wava Stürmer i närbild.
Bildtext Författaren Wava Stürmer brukar säga att hon föddes på en isfabrik i Kongo.
Bild: Petter Lindberg / Yle

Efter mer än 50 år i Kongo är det dags att resa hem. Bakom sig har han en lång karriär i Afrika som maskinist och isfabrikör.

– Jag såg ju inte Afrika i honom på det sättet, utan jag såg ju honom som min pappa som gick där och skottade snö och sopade gatan i Jakobstad.