Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Så fördelas kulturpengarna i Svenskfinland: Vissa fonder lever kvar i en förgången värld

Carl Knif
Bildtext Illustrationsbild. Koreografen och dansaren Carl Knif är en av Svenskfinlands kändaste kulturpersonligheter.
Bild: Nationalbaletten © 2013 Yoshi Omori

Kulturfältet kryllar av små stiftelser med obskyra ändamål. Stiftelserna måste våga fokusera pengarna, säger specialforskare Maria Hirvi-Ijäs. Men kulturaktörer är dåliga på att skriva ansökningar, menar Mikael Damstén på Thure Galléns stiftelse.

”Svenskfinland har ju sina fonder” är ett argument man ofta hör i kultursammanhang, men när summan ska delas på många aktörer blir det smulor i de flesta fall, visar Svenska Yles granskning över alla svenskspråkiga stiftelser. När de offentliga anslagen för kultur och forskning skärs ner ökar dessutom trycket på fonderna och stiftelserna.

Jämfört med jätten Svenska Kulturfonden bleknar förstås de lokala stiftelserna, men de är ändå betydelsefulla i lokalsamhället.

Nästan 50 miljoner i kulturbidrag

I det material Svenska Yle har granskat finns det 71 stiftelser som på olika sätt stöder kulturella ändamål. Av dem ska 40 enligt sina stadgar ge bidrag för att understödja olika former av kulturyttringar, 18 av dem stödjer i första hand professionella kulturarbetare.

De 40 stiftelser som ger kulturunderstöd hade tillsammans tillgångar på 218 miljoner euro (2020). Totalt delades bidrag för 48,8 miljoner euro ut 2021.

Udda ändamål: Fattiga ståndspersoner

En del av stiftelserna har udda stadgar med syften och formuleringar från en förgången tid. Till exempel skriver man om bidragstagare som pauvres honteux, alltså fattiga ståndspersoner, eller änkor till sjömän.

Karl Stockmann, som är styrelseordförande för Héléne och Walter Grönqvists Stiftelse, säger att man löst problemet med pauvres honteux genom att stiftelsen jobbar ihop med Frälsningsarmén och mathjälpen.

– Annars skulle vi få 10 000 ansökningar, och hur skulle jag kunna välja ut de viktiga? Dessutom ansåg vi att personerna som fått bidrag skulle hängas ut offentligt, det kunde styrelsen inte godkänna, säger Stockmann.

Oskar Björndahl, styrelseordförande för Svenska Kulturfonden i Björneborg som förvaltar Werner Petrells fond, säger att pauvres honteux idag närmast har en funktion som guldkant på vardagen för seniorer, oavsett klassbakgrund.

Vi har delat in stiftelserna som stöder kultur på olika sätt i tre grupper; de som enligt sina stadgar ska dela ut pengar, de som bedriver någon form av verksamhet som till exempel ett museum eller ett bibliotek och de vars syfte är att hålla liv i kulturhistoriskt värdefulla byggnader eller föremål.

De flesta stiftelser driver verksamhet

Få anmärkningar, men de finns

Bland de granskade stiftelserna som delar ut kulturpengar verkar det överlag förekomma mindre slarvig hantering av stiftelsernas medel än bland flera andra stiftelser. Ofta har man delat ut medel i förhållande till inkomsterna, och många styrelser lyfter inget arvode.

Karl Stockmann har jobbat i affärsvärlden i 38 år och varit styrelseordförande sedan 1974.

– Vi gör upp en budget där vi uppskattat dividender och avkastning, och delar ut mellan 70 och 100 procent. Vi har haft år då vi delat ut 100 procent. Då har vi fått mindre dividender, men vi har ändå velat behålla nivån på stipendier.

– Normalt lägger vi 10-20 procent i kapitalet för att skydda oss från inflation. Jag sitter i många styrelser och har aldrig fått en anmärkning av Patent- och registerstyrelsen. Det betyder att vi sköter våra saker på rätt sätt.

Det finns ändå undantag: Thure Galléns stiftelse är en av de få som inte lämnat in en fullbordad revisionsberättelse till Patent- och registerstyrelsen, PRH, trots att den borde ha lämnats in i juni.

Dess styrelseordförande Mikael Damstén har också tidigare varit ordförande för den omtalade stiftelsen Bensow. PRH krävde 2015 att styrelsen skulle avgå och revisionsberättelsen lämnades också då in sent.

Så fördelas kulturpengarna i Svenskfinland

10:42
Mikael Damsten
Bildtext Mikael Damstén, bekant från bland annat den omtalade stiftelsen Bensow är styrelseordförande i Thure Galléns stiftelse.
Bild: Yle

Ni har delat ut nästan 100 000 i bidrag och resultatet är rejält på plussidan i år, 356 663,99 euro. Finns det skäl att höja bidraget, Mikael Damstén?

– Det där är en bokföringsmässig siffra. Vi har en viss summa, oberoende om det är plus eller minus, det jämnar ut sig i längden. Bokföringen är en sak och verkligheten är en annan sak, kan man säga.

– När man placerar om värdepapper från ett slag till ett annat, kan man omöjligen tänka sig att man delar ut 100 procent av ett sådant. Då skulle i princip hela kapitalet försvinna med tiden, och då skulle stiftelsen upphöra.

Men sedan 2016 har stiftelsens utdelningen varit mindre än hälften av resultatet, med undantag av år 2020.

Din advokatbyrå fakturerade stiftelsen och summan höjdes 2021 från 10 000 till 15 000 euro, varför?

– Det höjdes tillfälligt därför att jag hade mera bråk med vissa förmögenhetsförvaltare som jag fick lov att sätta ner ganska mycket tid på.

Stiftelsen har också ospecifierade omkostnader på över 40 000 euro, som Damstén tycker är helt normalt.

Kulturella ändamål fick 2021 bara 5500 euro i bidrag av stiftelsen. Största delen av beloppet gick till välgörande och allmännyttiga ändamål, bland annat bidrag till en sjöräddningsbåt. Sedan 2016 har bara en bråkdel av utdelningen som hållits konstant på 100 000 euro gått till kulturella ändamål.

Kulturaktörer är i regel vana stipendiesökare. Damstén menar ändå att de är dåliga på att söka pengar och skriva ansökningar.

– Jo, de borde bli bättre på att formulera dem, dessutom så får vi inte så mycket sådana.

Men ni har ett väldigt brett definierat ändamål för just kulturen: kulturella och litterära ändamål. Du menar ändå att det är svårt att få ansökningarna att passa in där?

– Men det kommer väldigt få ansökningar. Och när de kommer är de ofta lite tokigt skrivna. De som söker pengar av stiftelser som har begränsade verksamheter som ändamål, måste kunna formulera sina ansökningar, så att det faller inom dess verksamhetsområde. Det här på grund av att Patent- och registerstyrelsen har börjat med en rigorös granskning av stiftelsers styrelsers verksamhet.

Enligt god förvaltningssed borde man marknadsföra ifall man inte får ansökningar till bidragen. Varför har ni inte marknadsfört?

– Jo, vi har inte satt ner pengar på att ha någon hemsida eller något sådant. Det är en så pass liten stiftelse. Vi har våra mottagare och de har varierat från år till år. Vi kan inte börja skicka ut marknadsföringsbrev om att stiftelsen finns. Det är också en kostnadsfråga, helt enkelt.

Så liten är Thure Galléns stiftelse ändå inte, av de 383 stiftelser Svenska Yle har granskat finns ändå 269 stiftelser med mindre tillgångar än Thure Galléns stiftelse.

Skådespelarförbundets ordförande: håller inte med

Liisa Blad, ordförande för Finlands svenska skådespelarförbund tycker inte att argumentet om att kulturaktörer är dåliga på att skriva ansökningar håller streck.

– Nej, det håller jag inte med om. Stiftelsens stadgar måste vara mycket klarare om det är så att de ansökningar som de får inte går igenom. Det måste ju finnas någon sorts kommunikationsmiss här. Jag skulle i så fall lägga lite ansvar på stiftelserna.

– Det största problemet är att antingen vet kulturaktörerna inte att de kan söka de här pengarna, eller så söker de inte för att de kan uppleva att ändamålet inte är för dem, eller så söker de för brett eftersom de inte förstår de här olika kraven i själva ansökningen.

En mörkhårig leende kvinna i vit blus.
Bildtext Liisa Blad är ordförande för Finlands svenska skådespelarförbund.
Bild: Laura Malmivaara

”Kvalitativ kulturell verksamhet kräver större summor”

I de flesta fall är det mindre summor som stiftelserna delar ut i bidrag, vare sig det gäller lokala eller professionella kulturarbetare. Maria Hirvi-Ijäs, specialforskare vid det kulturpolitiska forskningscentret Cupore säger att de finlandssvenska stiftelserna måste våga prioritera.

– Alla pengar kan inte vara spridda på 500 eller 3000 euro. Ska man ha en kvalitativ kulturell verksamhet måste ju folk få ordentligt med pengar. Stiftelserna måste vara tydligare i sina ambitioner, målsättningar och syften med pengarna.

En skillnad jämfört med stiftelserna på finskt håll är att de svenskspråkiga stiftelserna delar ut också mycket små summor till ett stort antal aktörer medan man på finskt håll satsar större summor på färre aktörer, enligt Hirvi-Ijäs.

– Man kan inte upprätthålla en gräsrotsnivå för evigt, med lite smulor åt alla håll. Då blir det ingenting, eller ja – smulor, säger Hirvi-Ijäs och fortsätter:

– Vill man investera, så måste man tänka större. Jag förordar att man tänker igenom vad det är man vill satsa på, vilka projekt och vilka aktörer man vill att ska ha en rimlig möjlighet att faktiskt fungera professionellt.

En blond leende kvinna.
Bildtext Specialforskaren Maria Hirvi-Ijäs säger att stiftelserna måste bli våga prioritera.
Bild: Sakari Viika

Överlag tycker Hirvi-Ijäs att stiftelserna har stärkt sin kommunikation.

– Stiftelserna vet ju om att deras betydelse har ökat och att de också är förpliktigade att faktiskt prata om sin verksamhet på ett annat sätt, men det är en tendens som är ganska ny. – Tidigare fanns det mer av doldisarna, men är du en doldis så är det ju ingen som hittar dig. Då utför du inte ditt uppdrag.

Hirvi-Ijäs påpekar att stiftelsernas styrelser också kan ändra sina stadgar, och är förpliktade att göra så ifall man inte hittar mottagare till pengarna.

– Det är ett arbetsamt, men det det går. Det är klart att det är många som söker om man har väldigt allmänna kriterier. Då kan det hända att många av dem inte jobbar så professionellt och klarar av att göra en bra ansökning.

– Stiftelserna måste fokusera, prioritera och formulera sig på ett annat sätt, vara tydligare i vad man vill med sina pengar.

Liisa Blad på Skådespelarförbundet känner sig kluven till frågan om att koncentrera fondpengarna och ge större summor till färre aktörer.

– Jag säger både ja och nej. Jag tycker att man borde koncentrera pengarna, men samtidigt är jag orolig för att stiftelserna och fonderna börjar koncentrera för stora summor till vissa så att säga säkrare aktörer. Då blir de små aktörerna, som ännu inte har skapat sig ett namn, hamnar i marginalen och blir helt utan.

Illustration av pengar som flyter omkring i blåa cirklar

Svenskspråkiga stiftelser har tillgångar på över 4,5 miljarder, det blir 15 000 euro per finlandssvensk – vem sitter på pengarna och vem får dem?

Svenskspråkiga stiftelser har en förmögenhet på närmare fem miljarder euro. Hälften av dem har Helsingfors som hemort och 2000 personer sitter i deras styrelser – här är de finlandssvenska stiftelserna i ett nötskal.