Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Kvanthopp: ”Guds stavar”, radioaktiva tsunamier och andra domedagsvapen som skrämmer till och med de mest ivriga krigshökarna

Uppdaterad 15.10.2022 09:22.
Exploderande atombomb över en fiktiv stad.
Bild: Mostphotos

K-ordet har använts väldigt flitigt i nyheterna på sistone, i anknytning till Rysslands härjningar i Ukraina. Men tro det eller inte, det finns ännu fulare ord.

Kreml känner ett dagligt behov av att påminna oss om alla stora, farliga kärnvapen som Ryssland sitter på, som de inte kommer att tveka att använda om det skulle bli nödvändigt.

Men det kunde vara värre. Det finns faktiskt vapen som är ännu mera utstuderat galna och ondskefulla än ordinarie kärnvapen. Som vi kunde ha byggt, men vi lät bli, av en eller annan orsak.

Det ger mig en gnutta hopp och tro på mänskligheten – inte mycket, men en gnutta – att det tycks finnas en gräns. En som till och med de galnaste krigshökarna tittar på och konstaterar att “nä hörni, DIT går vi inte. NÅGON måtta”.

Hitler tog till exempel aldrig till kemiska vapen på slagfältet under andra världskriget. Kanske för att han hade sett vad senaps- och klorgasen ledde till i första världskriget. Däremot så suktade ju även han efter en atombomb...

Kärnvapen, inte ondskefullt nog?

Hur som helst så så finns vi ju fortfarande här, snart 80 år efter Trinitytestet, det första atombombstestet. Detta trots att världens samlade kärnvapenarsenal mer än väl hade räckt till för att utlösa domedagen, många gånger om. Men hittills har ingen gjort det.

En orsak till det är doktrinen som kallas MAD – Mutual Assured Destruction. Om kärnvapnen tas i bruk i full skala, då är storyn slut för alla parter. Garanterat.

Men det hindrar ju inte en och annan wannabe-Bondskurk att drömma. Och göra upp planer.

Flera av de planerna involverar de facto kärnvapen på ett eller annat sätt. Det är ju på något vis talande att det finns de som inte tycker att kärnvapen är tillräckligt ondskefulla. Att ”det måste finnas något sätt att göra de här sakerna ännu djävligare”.

Ett sätt att göra kärnvapnen ännu mer infernaliska skulle ju vara att hänga dem permanent direkt ovanför våra huvuden. Jag menar, vi har ju vädersatelliter och TV-satelliter och navigationssatelliter där uppe som skickar ned digitala signaler dygnet runt. Det vore inte värst svårt att skicka upp satelliter bestyckade med kärnmissiler.

En bild i rymden på den Internationella rymdstationen
Bildtext Rymden, vår största kärnvapenfria zon. Måtte det förbli så.
Bild: NASA / AOP

Det skulle ju i princip inte finnas något sätt att försvara sig mot ett sådant vapen. De här satelliterna skulle ju i värsta fall kretsa några ynka hundra kilometer ovanför våra huvuden, beredda att regna ned död och förstörelse på några minuters varsel.

Och det här insåg man tidigt under det kalla krigets dagar. Därför ingick stormakterna det så kallade Rymdfördraget (Outer Space Treaty) 1967. Avtalet reglerar rättsliga frågor kring rymden och främmande himlakroppar.

Rymden, en kärnvapenfri zon

I fördraget lovar de undertecknande nationerna bland annat att inte upprätta militära baser på månen eller andra himlakroppar, samt att inte utplacera kärnvapenbärare eller andra massförstörelsevapen i omloppsbana runt jorden eller på andra himlakroppar. Det hela är en fortsättning på det avtal om förbud mot kärnvapenprov i rymden, atmosfären och haven som USA, Storbritannien och Sovjetunionen undertecknade i augusti 1963.

Men det har förekommit, och tycks fortfarande förekomma, försök att kringgå det här avtalet. Mellan 1969 och 1983 använde Sovjetunionen ett kärnvapenbärande vapensystem kallat FOBS (Fractional Orbital Bombardment System). Det byggde på missiler som inte fullbordade ett helt varv runt jorden, och därmed kringgick de rymdfördragets klausuler.

Men det är ju liksom inte så stor tröst om roboten som dumpar en kärnstridsspets i nacken på dig lyfte från jorden för en halvtimme sedan eller om den har kretsat där det senaste halvåret.

Ballistiska missiler i rymden.
Bild: Mostphotos

Nu på sistone har USA anklagat Kina för att bryta mot rymdfördraget med en ny sorts interkontinental kärnrobot som i princip är fraktionell till sin karaktär. Alltså den är inte specifikt avsedd för omloppsbana. Men den har kapacitet att nå omloppsbana och stanna där på obestämd tid. Ständigt beredd att släppa obehagliga små paket i megatonklassen över intet ont anande västliga städer.

Men som sagt, det kunde vara värre. Vi kunde ha hela svärmar av kärnvapenbestyckade satelliter där uppe. Att vi inte har det är kanske någon sorts tecken på att det finns en gnutta självbevarelsedrift i mänskligheten trots allt.

”Guds stavar”, blixtar från blå himmel

Men apropå djävulskap från ovan: det följande fanskapet tillkom uttryckligen som ett försök att slingra sig undan rymdfördragets paragrafer. Rymdfördraget talar ju uttryckligen om kärnvapenbärare och massförstörelsevapen. Tänk om vi kunde uppnå samma sorts destruktiva kraft utan någon sprängladdning överhuvudtaget.

Och ser man på, en sådan lösning existerar faktiskt! Åtminstone på pappret, för inte heller den här idén har förverkligats i praktiken. Jag talar hur som helst om The Rods from God, eller Guds stav. Också känt som kinetiskt bombardemang.

Även det här skräckvapnet handlar om att angripa sin intet ont anande fiende från ovan. Ända från rymden. Men här utnyttjas inga raketer eller sprängämnen, som sagt. Den destruktiva kraften kommer från ett mycket tungt föremål som faller från en mycket hög höjd.

Så kallade flechette-projektiler från Vietnamkrigets dagar.
Bildtext Så kallade flechette-projektiler från Vietnamkrigets dagar. De här små ”Lazy Dog”-projektilerna som USA använde, saknade sprängladdning, men gjorde nog så illa då de fälldes i svärmar över fiendens soldater.
Bild: Ikessurplus

Eller på vetenskapsjargong: vapnet bygger på den kinetiska energin hos en supertung projektil som slår ned i mycket hög hastighet, med en hiskelig förstörelse som resultat. En mildare variant på temat fanns i bruk redan under Korea- och Vietnamkrigen. Då körde USA med någonting kallat Lazy Dog, en kinetisk projektil formad som en konventionell bomb men bara cirka fyra centimeter lång och tretton millimeter i diameter. En bit plåt svetsades fast som fena bak på projektilen.

De här stålpilarna dumpades sedan från flygplan på fiendens trupper och hade samma effekt som ett maskingevär som avfyrades vertikalt. Mysigt, eller hur?

Liknande så kallade flechetteprojektiler användes de facto redan under första världskriget. Men det var inte förrän rymdåldern, närmare bestämt under det kalla kriget, som man kom på att ta idén till sin extremaste spets. Jag menar, om små stålpilar som fälls från flygplan är så destruktiva, tänk då vad en jäkla telefonstolpe av massiv volframmetall kan göra när den fälls ända från rymden…

Volfram är alltså bland de tätaste, tyngsta och hårdaste metallerna, vilket gör det till ett vanligt material i pansarvärnsvapen. Det har alltså en oerhört god penetrationsförmåga.

En herrans förstörelse

Nå, ingen har alltså ännu i praktiken testat volframpilens penetrationsförmåga från rymden, men tanken har de facto levt kvar in i det pågående millenniet. 2003 fanns ett förslag på bordet där USA:s flygvapen föreställde sig ett system kallat Hypervelocity Rod Bundles. Det byggde uttryckligen på massiva volframstavar, sex meter långa och trettio centimeter tjocka, som placerades i satelliter i omloppsbana runt jorden. Guds stavar som slår ned från ovan.

Och när de gör det, då blir det en herrans förstörelse på jorden. En sådan här stav med en vikt på åtta ton rör sig med åtta kilometer i sekunden när den ännu befinner sig i rymden. När den träder in i atmosfären bromsas den upp, men hastigheten vid nedslaget är fortfarande hela tre kilometer i sekunden.

Energin som den strömlinjeformade staven slår ned i marken med motsvarar i praktiken energin hos en liten taktisk kärnvapenbomb, uppemot 45 ton trotyl. Det här gör ”Guds stav” till en mäktig så kallad bunkerbuster. Tillräckligt kraftfull, faktiskt, för att förstöra en atombombssäker bunker.

Volframstavar samt en kub av volfram.
Bildtext Volfram är en extremt tung och hård metall med en hög smältpunkt, som används bland annat i pansarpenetrerande projektiler.
Bild: Heinrich Pniok

Med sex till åtta satelliter på en given omloppsbana kan ett valfritt mål, var som helst på jorden, träffas inom tolv-femton minuter från att ordern ges. Det här är mindre än hälften av den bästa tid som en interkontintal ballistisk missil kan prestera.

Och till skillnad från en traditionell ballistisk missil är Guds stavar i praktiken fullkomligt omöjliga att avvärja med någon sorts luftvärnsrobotar. De är också mycket svåra att få syn på med radar. Själva avfyrningen skulle också sannolikt gå oupptäckt.

Så vad beror det då på att vi inte behöver oroa oss för åtta ton tunga, vässade telefonstolpar som trillar ned på oss med tre kilometer i sekunden? Tja, det skulle helt enkelt bli för dyrt och besvärligt att frakta upp en sådan mängd massivt volfram i omloppsbana. Mer eller mindre samma jobb kan uträttas tillräckligt effektivt med konventionella bomber och missiler, för en bråkdel av kostnaden.

Tsunamibomben – Poseidons hämnd

Och nu snackar vi om en grej som kanske existerar helt på riktigt. Åtminstone vill Vladimir Putin att vi ska tro det.

Dimitri Kiseljov, en populär programledare på rysk TV har på sistone varnat, på bästa sändningstid, för att Moskva kan utplåna Storbritannien från kartan med en kärnvapentsunami som hämnd för deras stöd till Ukraina.

Den här grejen är någonting som ryssarna har snackat om med jämna mellanrum, så det kommer knappast som överraskning för någon. Det som propagandapratet hänvisar till är alltså undervattensdrönaren Poseidon – även känd som Status-6 och i USA som ”Kanyon”. I praktiken handlar det alltså om en kärnkraftsdriven autonom torpedformad miniubåt beväpnad med en kärnstridsspets, kapabel till höga hastigheter och stora havsdjup.

En tsunamivåg som närmar sig en bro.
Bildtext Ryssland hävdar att ”tsunamitorpeden” Poseidon skulle vara kapabel att utlösa en 500 meter hög radioaktiv tsunami. Inte realistiskt, säger experterna.
Bild: Mostphotos

Eftersom Poseidon sägs vara kapabel till hastigheter på uppemot hundra kilometer i timmen på havsdjup ända ned till tusen meter, är den i princip väldigt svår att upptäcka. Den skulle också ha en räckvidd på minst tio tusen kilometer.

Där, på den mörka djuphavsbottnen, skulle den sedan detonera sin kärnladdning, vilket skulle skapa en enorm, radioaktiv tsunami, upp till femhundra meter hög, som skulle rulla in över fiendelandets kust och utplåna allting i sin väg.

Och fienden som Kremls propaganda-apparat vill skrämma upp med det här snacket, är uttryckligen Storbritannien. Huruvida Ryssland sedan på riktigt har den här sortens prylar är en helt annan femma. 2018 läckte ett dokument ut från Pentagon i USA om att Ryssland höll på och utvecklade en ”ny interkontinental, kärnvapenbestyckad, atomdriven autonom torped”.

Lite beroende på vilken propagandakanal man vill tro på skulle alltså den här torpeden/ubåten vara bestyckad med antingen en två eller hundra megatons kärnladdning. Hundra megaton, det skulle alltså vara en dubbelt så stor laddning som den största atombomb som någonsin har sprängts, Sovjetunionens Tsar Bomba från 1961. Men det är sannolikt en grov överdrift i propagandasyfte.

Inget nytt under solen (eller havet)

Ryssarnas motiv bakom en sådan här tsunamibomb handlar sist och slutligen om en strävan att ta sig förbi USA:s missilförsvarssystem, sade Pavel Podvig, expert på ryska kärnvapenstyrkor och äldre forskare vid FN:s institut för nedrustningsforskning (UNIDIR) i en intervju för Euronews 2018.

Experterna som Euronews Next pratade med då var eniga om att hotet på det hela taget inte är realistiskt. Det här är nämligen ingenting nytt. Det gjordes en mängd arbete under det kalla krigets galna dagar som uttryckligen gick ut på att skapa tsunamier med kärnvapen.

Och uträkningarna visade då att du behöver en enorm mängd energi för att göra det – till och med mer än du kan få ut av en kärnvapenexplosion. Det behövs en rejäl jordbävning för att orsaka tsunamier, och de frigör mycket mer energi än någon kärnladdning.

Ubåten Belgorod i profil.
Bildtext Ubåten Belgorod (K-329) med en Poseidontorped hängande under buken.
Bild: Bairuilong

Men visst, om Poseidon detonerades direkt utanför en stad som ligger vid havet, skulle den förmodligen utplåna den staden. Men förstörelsen skulle begränsa sig till kusten, den skulle inte drabba hela England och Irland som på Dimitri Kiseljovs grafik som han visade upp på rysk TV.

Och hur som helst så skulle man åstadkomma mycket värre skada med en konventionell kärnvapensprängning i luften ovanför en stad. Men det låter ju häftigt att tala om radioaktiva tsunamis, så det här är sannolikt ett propagandavapen, som gjort för direktsänd TV, anser experterna.

Militära observatörer tror hur som helst att Poseidon förmodligen existerar, men dess leveranssystem kanske inte är klart. Ubåten som sannolikt skulle agera moderfarkost åt Poseidon är den nya jätteubåten Belgorod (K-329).

Och det är ju värt att notera här att samma regler om vedergällning gäller här som för vilken kärnvapenattack som helst, och ryssarna vet det. Moskva skulle hur som helst förvandlas till en rykande hög radioaktivt grus också efter en dylik attack, tsunami eller ingen tsunami. Men det här är nu sånt där som de känner sig nödgade att flagga med nu då världen är pinsamt medveten om hur uselt ställt de har det på den konventionella krigföringens sida.

Projekt Pluto – den vrålande himmelsdemonen

I augusti 2019 skakade en explosion landsbygden nära byn Nyonoksa i Arkangelsk oblast i nordvästra Ryssland. Incidenten krävde minst fem ryska vetenskapsmäns liv, och medan Moskva lyckades hålla orsaken till explosionen hemlig, kunde de inte stoppa strålningen den släppte ut. Snart viskades det om ännu ett dramatiskt misslyckande för Rysslands omryktade, till synes vansinniga atomdrivna kryssningsmissil 9M730 Burevestnik, med NATO-kodnamnet Skyfall.

Skyfall är en planerad kryssningsmissil som kör med nukleär propulsion istället för konventionella raketer, och har därmed i teorin en obegränsad räckvidd. En och samma missil kan flyga runt och sprida död och förintelse hur länge som helst. Och ryssarna är inte först ute med den här sortens planer. Också USA hade en gång ambitioner att bygga en egen motsvarande domedagsmissil. Men Project Pluto, som det kallades, lades ned för det hela var helt enkelt bara för vrickat.

Arbetet på Projekt Pluto inleddes i januari 1957. Målet var en atomdriven robot med en marschhastighet på Mach 3, eller omkring 3 700 kilometer i timmen. Tanken var att den skulle flyga så lågt som 150 meter. Det här för att göra den osårbar för det samtida luftförsvaret.

Supersonic Low Altitude Missile, SLAM, som missilen kallades, var avsedd att bära på upp till sexton vätebomber på upp till 10 megaton styck.

En Tory IIC-robot från 1950-talet.
Bildtext En atomdriven ramjetmotor avsedd för SLAM-roboten, cirka 1955. Projektet avblåstes innan roboten blev funktionsduglig.
Bild: Lawrence Livermore National Laboratory

Den atomdrivna ramjetmotorn var så högljudd att bara själva chockvågen från missilen sannolikt skulle döda vem som helst som befann sig under dess flygrutt. Om inte skulle gamma- och neutronstrålningen från den oavskärmade 500 megawatts kärnreaktorn förmodligen slå sista spiken.

SLAM skulle alltså praktiskt taget regna strålning på marken varhelst den flög. Och som om det inte var nog, så hade den alltså sexton stycken tio megatons vätebomber beredda att droppas längs med rutten.

Slutligen, med bomberna och reaktorns bränsle förbrukade, skulle SLAM-missilen flyga in i ett sista mål och detonera sin egen termonukleära stridsspets. Det här kunde ske till och med flera veckor efter att missilen först avfyrades.

Omöjlig att testa på ett tryggt sätt

Men lyckligtvis skrotades Project Pluto innan SLAM-missilen någonsin lämnade marken, ens i testsyfte. Det här var faktiskt en av orsakerna – SLAM visade sig vara mer eller mindre omöjlig att testa på ett tryggt sätt.

Dessutom gjordes SLAM onödig av de interkontinentala ballistiska missilerna som togs i bruk kring den här tiden. Plus introduktionen av globala bombplan med tung nyttolast, i stil med B-52 Stratofortress.

Eftersom SLAM skulle bestråla, döda eller göra alla den flög över döva, kunde missilen inte avfyras från USA:s mark, eller tillåtas flyga över något annat territorium än fiendens. Det innebar att missilen egentligen bara kunde avfyras från strax intill den sovjetiska gränsen. Det här medan konventionella missiler kunde skjutas upp från den amerikanska mellanvästern och nå sina mål i Sovjetunionen utan problem.

Yhdysvaltain asevoimat B-52 pommikone pudottaa pommeja Afganistaniin.
Bildtext Tunga bombplan som B-52 Stratofortress gjorde atomdrivna kryssningsmissiler onödiga, ur USA:s synvinkel.
Bild: U.S. Airforce / Getty Images

Vi får ju bara hoppas att Vladimir Putin når samma sorts slutsats med 9M730 Burevestnik, eller Skyfall, som hans ingenjörer sägs jobba på.

Och det är ljusglimten som jag försöker visa på med det här avsnittet som annars är ganska så nattsvart. Vi finns fortfarande här, trots årtionden av alla dessa helvetesmaskiner och domedagsvapen.

Till och med de allra galnaste diktatorerna har tydligen någon sorts spärr. Den i övrigt fullkomligt skrupelfria dårkuckun Hitler, till exempel, vägrade som sagt intressant nog att använda kemiska vapen under andra världskriget. Kanske för att han hade sett vad senaps- och klorgasen hade för effekt i första världskriget.

Och vi får ju bara hoppas att ens tillstymmelsen till någon sådan spärr existerar i Vladimir Putins svarta, förkrympta hjärta. Det är ett litet, magert hopp, men det är bättre än ingenting.

Mer om ämnet på Yle Arenan