Hoppa till huvudinnehåll

X3M

Skräckfilmen och dess verkan – varför njuter vi av ångest och rädsla?

Uppdaterad 24.10.2022 13:19.
Naamioitu mies seisoo pimeässä portaikossa.
Bildtext Filmen Halloween Ends med den ikoniska fiktiva mördaren Michael Myers är aktuell på bio just nu.
Bild: © Universal Studios. All Rights Reserved.

Skräck är en massiv, vinstdrivande filmgenre med hängivna fans runt världen. Men varför flockas vi till skräck och varför vill vi frivilligt utsätta oss för rädsla, ångest och obehag? Enligt forskning kan skräckfilmen ha en terapeutisk verkan på tittaren.

Jag var alltid ett nervöst och ångestfyllt barn som var rädd för det mesta. Trånga utrymmen som hissar, toaletter och flygplan. Skrynkliga, skröpliga gamla människor på bussen på väg hem från skolan. Alkoholiserade fyllon som skrek och härjade och betedde sig oförutsägbart i matbutiken. Döden. Tillståndet när du upphör att existera och inte längre finns till.

Jag hade svårt med det här som barn. Hur känns det att inte existera? Hur är det möjligt att jag inte längre finns till? Vad tänker jag då? Det kändes paradoxalt. Jag kunde till och med börja gråta för att min rädsla för döden var så stark.

Det som känns ännu mer paradoxalt är att det här ångestfyllda och skräckslagna barnet älskade mörka och skrämmande berättelser. Om jag minns rätt så började det hela från X-Files. Jag hade en liten tv i mitt sovrum som barn. Och en vacker sommarnatt när jag inte kunde somna, medan mamma och pappa låg och sov på övre våningen, slog jag på SubTV.

På SubTV snurrade då ett avsnitt av tv-serien X-Files där FBI-agenterna Fox Mulder och Dana Scully undersöker övernaturliga fenomen. Rymdvarelser, monster och regeringskonspirationer så det förslår.

X-files
Bildtext I serien X-Files undersöker agenterna Fox Mulder och Dana Scully övernaturliga fenomen.
Bild: X-Files Facebook-sida.

I avsnittet som då pågick klängde sig en slemmig, glänsande och mycket naken man som höll på att ömsa skinn fast sig på taket av en bil. Jag var som förhäxad och kunde inte slita blicken från det som pågick på skärmen. När avsnittet tog slut började nästa och sen nästa. Det visade sig att SubTV om somrarna hade X-Filesmaraton på nätterna. Mellan midnatt och sex på morgonen visades flera avsnitt av serien.

Utan mina föräldrars vetskap spenderade jag flera nätter den sommaren med att om och om igen traumatisera mig själv genom att vaka och se på X-Files. Jag är inte riktigt säker på hur allt det här påverkade mig, men en sak är säker – jag hade förälskat mig i genren. Därefter försökte jag vid varje tillfälle som uppenbarade sig tjuvkika på skrämmande och obehagliga filmer.

Skräckhyllan hos videouthyrningsfirman Filmtown lockade mig med sina varulvar, vampyrer och monster. I efterhand, som en förhoppningsvis klokare person, ser jag bakåt på min barndom och inser att det fanns något tröstande i alla dessa berättelser som innehåll våld, blod, rädsla och ångest. Något som lugnade det ångestfyllda och rädda barnet i mig.

Skräckens historia – en hastig överblick

Enligt författaren Philip J. Nickel kan man placera något inom skräckgenrens ramar om verket innehåller ett övernaturligt väsen eller monster, en människa som vill mörda någon och om verket har för avsikt att väcka obehagliga känslor som ångest, rädsla, äckel och chock. Författaren Bruce F. Kawin är inne på samma linje i sin bok Horror And The Horror Film och menar att skräckgenren innefattar element som till exempel levande döda, häxor, våld och avser att skrämma och äckla publiken.

Om vi blickar riktigt långt tillbaka så kan vi också konstatera att det engelska ordet för skräck, ”horror”, härstammar från det grekiska språkets ”phryke” och beskriver en fysisk respons som en rysning, huttring eller darrning.

Redan innan filmer och tv-serier har vi människor fascinerats av sagor och berättelser med dessa obehagliga och skrämmande element. Odyssén innehåller skräckinjagande aspekter som den människoätande cyklopen. Horace Walpoles roman The Castle Of Otranto anses vara världens första skräckbok. Den första tryckta versionen kom ut 1764. På 1800-talet rullade allt fler författare ut med sina skräckberättelser och böcker. Bland dessa författare finns Mary Shelley, Wilkie Collins, Edgar Allan Poe, Bram Stoker och Oscar Wilde.

Boris Karloff som Frankensteins monster i en filmatisering av Mary Shelleys roman från år 1935.
Bildtext Mary Shelleys roman Frankenstein har också filmatiserats med Boris Karloff som monstret.
Bild: Wikimedia commons

Efter böckerna kom filmerna. Den första skräckfilmen anses vara George Méliès Le Manoir Du Diable (1896) och 1930 fanns det redan ett överflöd skräckfilmer, bland annat härstammandes från filmbolaget Universal Pictures. Genom åren kan skräckfilmerna kopplas till de aktuella kriser och rädslor som mänskligheten kämpat med vid just då. Efter andra världskriget handlade många skräckfilmer på 1950-talet om en främmande, invaderande styrka eller misslyckade mänskliga experiment. I Japan tacklade regissören Ishirô Honda atombomben med Gojira (1954).

Genom åren fortsätter det. Skräckfilmerna behandlar mänskliga monster bland oss, kommunism, rasism, krigets fasor och teknologiska framsteg som går katastrofalt snett. Och vi frossar i dem. I skräckfilmerna. I våra rädslor.

Skräckens popularitet

Fiktiv skräck är en enorm industri, oavsett om vi snackar om filmer, böcker eller spel. I litteraturvärlden dominerar Stephen King och i spelvärlden har vi jättelika varumärken som Silent Hill och Resident Evil.

Skräckfilmerna utgör inte världens största och mest populära genre, men för filmbolagen är det en lönsam genre. I skrivande stund härskar skräckfilmerna Smile och Halloween Ends över biljettkassorna. För filmbolagen är skräckfilmer billiga att producera samtidigt som den lojala kundbasen garanterar en vinst. Oftast. Som exempel kan man se på Paranormal Activity (2007) som hade en budget på 15 000 dollar. 193 miljoner dollar i biljettintäkter. 193 miljoner. Det är en vinst på 593 336 procent.

Nainen hymyilee ilkikurisesti kameralle.
Bildtext Skräckfilmen Smile härskar över biljettkassorna i början av oktober.
Bild: Paramount Pictures

År 2017 kom det första kapitlet i filmserien IT, baserad på Stephen Kings bok med samma namn, ut. Filmen kammade hem över 700 miljoner dollar i biljettintäkter globalt och blev världens mest lönsamma skräckfilm genom tiderna med sin produktionsbudget på 35 miljoner dollar.

Men varför flockas alla de här människorna till skräckfilmer, skräcknoveller och skräckspel så att de kan bli skrämda? Det är paradoxalt att människor frivilligt vill utsätta sig för olika former av media som de är medvetna väcker obehagliga känslor som skräck, chock och ångest.

Rädsla och underhållning

I sin forskning Psychology and neurobiology of horror movies skriver Lauri Nummenmaa att människan är programmerad till att tro på att det som finns i vår omgivning är verkligt. Till stor del därför att det har varit så, under en stor del av mänsklighetens historia. Det som vi ser, hör och känner har varit verkligt. Det här förklarar varför konstformer som teater och film är så effektiva. När filmer och pjäser skapar sin verklighet fungerar de bäst när de passerar vår hjärnas verklighetsfilter.

Genom konst ger vår fantasi oss möjligheten att skapa varianter av verkligheten där det omöjliga sker. Och så länge den simulerade verkligheten är tillräckligt verklighetstrogen är den möjlig att uppleva så att vi tror på den. Åtminstone tillfälligt, i stunden. I skräckfilmer jagas skådespelare av monster medan vi betraktar förloppet från hemmasoffan eller sätet i biografen. Ändå upplever vi rädslan och faran.

Enligt Nummenmaa är det här för att människan i grund och botten är en social varelse. Vi har en fallenhet att automatiskt dela känslor med varandra, till och med karaktärer i en film.

I sin biologiska och fysiologiska form är rädsla en skyddsmekanism i vår kropp som ska eftersträva vår överlevnad och aktiveras som svar på akuta hot till vårt fysiska eller psykiska välmående. Den här skyddsmekanismen, rädslan, kör över aktiviteten vi håller på med i stunden, oavsett hur mysigt eller angenämt vi har det just då.

Har man, som jag, haft sin andel av erfarenheter med panikattacker vet man till exempel hur snabbt en glad stund kan förvandlas till raka motsatsen. Rädslan är en kraftfull känsla, men när hotet eller det inbillade hotet försvinner ersätts rädslan av lättnad. Lättnad som i sin tur kan kännas behagfullt eftersom det betyder att vi är i trygghet igen.

Masokistisk njutning

På samma sätt som människan är dragen till nyhetsbevakning om våld och krig är vi också dragna till thrillers och skräckfilmer. Den här attraktionen drivs av ett sensationssökande beteende eftersom rädslan ger upphov till upphetsande känslor som kan kännas härliga när de upplevs i en annars trygg miljö. Rädsla och upphetsning överlappar varandra på det neurologiska planet vilket leder till att de här två känslorna flyter samman och gör att rädsla kan vara upphetsande, skriver Nummenmaa.

Skräckfilmskväll

Inne på samma linje är också forskarna Clasen, Kjeldgaard-Christiansen och Johnson som anser att skräckfilmstittande handlar om en form av masokistisk njutning, likt avnjutandet av starka kryddor eller extrema aktiviteter som fallskärmshoppning och bergsklättring. Skräckmedia ger oss en form av trygg, farlig njutning. I sin forskning fann Clasen, Kjeldgaard-Christiansen och Johnson också att särskilt människor på jakt efter intellektuella stimuli njuter av skräck i underhållningsform.

Upplevelsen av det simulerade hotet öppnar upp för en sorts emotionell och kognitiv lek, beteendereglering och utforskning av normer. Skräckunderhållning ger människor möjligheten att utveckla erfarenhet med skräck, ångest och obehag.

Vi kan till och med föra det här så långt bakåt som till en herreman vid namn Aristoteles. I Om diktkonsten myntar Aristoteles begreppet katarsis – utrensningen av negativa känslor (till exempel rädsla) med hjälp av konst. Vissa forskare har spekulerat att det är just katarsis som skräckkonsumenter är på jakt efter.

Skräckfilmen – skräpmat, nöjespark eller terapisession?

Jag har många vänner som inte ser på skräck och som kallar det för skräp. Både i Finland och utomlands känns det som att människor har en tendens att se på skräck som skräpmat eller som en lägre form av underhållning. Det är förståeligt. Det finns många skräckfilmer som spammar så kallade ”jump scares” som ska få tittaren att hoppa till varannan minut bara för att sedan efter någon timme ta slut utan något egentligt vettigt budskap eller intressant tematik. Vilket också är helt okej. Ibland är det skönt att hoppa på den bergochdalbana som en sådan skräckfilm kan erbjuda.

Det blir också något av en gemensam upplevelse när man fnittrar och ropar till tillsammans med resten av besökarna i biosalen. Kanske får man chansen att krama sitt dejtsällskaps hand eller leka tuffast framför ett gäng skräckslagna kompisar.

En viss del av mig ger mig också någon form av självförtroende när jag kan hantera skräck bättre än mina uppskrämda kompisar. Kanske är det någon form av mindervärdeskomplex som bearbetas när jag som alltid var minst och spinkigast av killarna på lågstadieklassen äntligen är hårdast på något. Eller så är jag bara en sadist som njuter av att se mina vänner svettas och lida i sätet bredvid mig.

Hängivna fans

Ibland känns det också som att man ifrågasätts eller döms för att man tycker om att se på skräck. Lyxproblem, jag vet. Men med forskningen som underlag kan jag väl påstå att det går att påvisa att det finns en koppling mellan skräckfilmer och att de kan ha en terapeutisk effekt på tittaren. Det betyder inte att alla måste tycka om det eller att det passar för alla.

Men det är fint att läsa forskningen och inse att det faktiskt finns positiva, psykologiska effekter med att utsätta sig för rädsla och ångest i avsikt att underhålla sig själv. Kanske alla de där nätterna med X-Files lindrade min dödsångest som barn och hjälpte mig handskas med saker jag inte annars kunde ha handskats med? Svårt att säga i efterhand. Det kan ju också hända att SubTV och X-Files traumatiserade mitt psyke för evigt.

Tycker du om skräckfilmer så är du inte ensam. Njuter du av dem är du inte helt vrickad och kanske till och med gynnas med någon form av terapeutisk verkan

Hur som helst är jag inte ensam. Skräckfilmsgenren har massor hängivna fans vilkas entusiasm och brinnande iver tydligt syns på mängden genrespecifika internationella filmfestivaler. Bland dessa festivaler finns tre brittiska evenemang vid namn Frightfest, Sitges International Fantastic Film Festival i Katalonien, After Dark Film Festival i Toronto, Screamfest och Fantasticfest i USA, Brussels International Fantastic Film Festival, australienska A Night of Horror International Film Festival, Image Festival i Amsterdam, Rojo Sangre i Argentina, Ravena Nightmare Film Festival och Abertoir i Wales.

I Finland har vi Night Visions. Night Visions som 2020 slog publikrekord när festivalen ordnades i Helsingfors.

Ser man på bara biljettintäkter så utgjorde skräckfilmsgenren drygt sju procent av världens sålda biobiljetter 2019. Det här enligt webbsidan The Numbers. Efter 2019 har vi haft några onormala år på grund av coronakrisen och det kan hända att filmvärlden och tittarsiffrorna på bio ännu inte återhämtat sig, så dem vågar jag inte titta på.

Så, för att hamra spiken i kistan och lägga lapp på luckan – tycker du om skräckfilmer så är du inte ensam. Njuter du av dem är du inte helt vrickad och kanske till och med gynnas med någon form av terapeutisk verkan. Varsågod, nu har du alla ursäkter du behöver för att gå och njuta av lite våld, mord och ångest i helgen.

Artikeln grundar sig på skribentens kandidatavhandling ”Skräckfilmens terapeutiska verkan – Skribentens vapen mot ångest, rädslor och trauman” vid Institutionen för filmkonst och scenografi vid Aalto universitet där han studerar film och tv-manuskript.