Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Catharina Östman porträtterar Anna Frosterus, en kvinna i valet och kvalet i 1860-talets Wasa

Uppdaterad 24.10.2022 10:53.
Omslaget till Catharina Östmans roman "Månskenssonaten" på ett piano.
Bildtext Catharina Östman är aktuell med romanen ”Månskenssonaten”, del två i en planerad kvartett.
Bild: Marit Lindqvist / Yle

I romanen ”Månskenssonaten” lider Anna av svåra samvetskval och beslutsångest – kan hon, vågar hon, vill hon trotsa sin familj?

De ska nu rikta blickarna inte mot ruiner och bränd mark, utan mot det nydanande, mot havet, mot framtiden.

Det har gått åtta år sedan den ödesdigra brand som ödelade Wasa och nu bygger man för fullt upp ett nytt Wasa på Klemetsö udde, sju kilometer från den gamla, nerbrunna staden.

”Det nya Wasa skall på en härligare plats, likt en föryngrad Phoenix, uppstå ur det gamlas aska”, som man kan läsa i den lokala tidningen.

Under senare år har Vasa brand varit utgångspunkten för ett flertal finlandssvenska romaner, som Mikaela Nykvists debutroman Rök i fjärran (2017), som var första delen i den s.k. Runsorserien eller Ulla-Lena Lundbergs senaste roman Lyser och lågar (2022) där branden i Vasa driver ett gäng Vöråtjejer på flykt söderut i jakt på jobb och nya livsmöjligheter.

Minnesplakett över branden i Vasa 1852.
Bildtext Minnesmärke i Gamla Vasa med texten "J.F. Lauréns gård. Här började stadens brand 3.8.1852".
Bild: Svenska litteratursällskapet/Rafael Olins fotosamling

Och inte minst Catharina Östmans roman Under graniten glöder lavan (2016), där branden i Vasa sätter såväl hus som hjärtan i brand.

Romanen Under graniten glöder lavan var den första delen i en planerad serie om fyra verk med historisk anknytning som alla har Vasa som central utgångspunkt.

I Under graniten glöder lavan är huvudpersonen Waldemar Churberg, författare och översättare samt bror till konstnären Fanny Churberg.

Waldemar Churberg har gått till historien som attentatsman – hösten 1889 sköt han sin tidigare goda vän Jaakko Forsman, professor i kriminallagfarenhet och rättshistoria vid Helsingfors universitet, med flera skott, men Forsman överlevde.

Churberg upplevde att Forsman kränkt och sårat honom genom att blanda sig i Churbergs inre familjeangelägenheter. Såväl Churberg som Forsman var aktiva inom den fennomanska rörelsen, men hade olika syn på hur Finska partiet skulle ledas.

Omslaget till Catharina Östmans roman "Under graniten glöder lavan".
Bild: Marit Lindqvist / Yle

I Under graniten glöder lavan skildrar Catharina Östman den miljö Waldemar Churberg växer upp i med en sträng och nyckfull far som inte drar sig för att ta till hårdhandskarna.

I prästgården, bara ett stenkast från familjen Churberg, bor familjen Frosterus.

Anna, en av döttrarna Frosterus, är fadder till lilla Mimmi Churberg och välsedd gäst hemma hos familjen Churberg – även om det uppstår vissa spänningar mellan Anna och familjens överhuvud, läkaren Mathias Churberg, som beror på såväl missförstånd som misstroende, men också på attraktion.

Ju mindre ort, desto större chanser att komma nära det själsliga, det underliggande, alla berättelserna.

― ur Månskenssonaten

Kärlek med förhinder

I den nu aktuella romanen, Månskenssonaten, riktar Catharina Östman blicken mot Anna Frosterus – vem är hon och vad vill hon med sitt liv?

År 1860 är Anna 27 år gammal, det har gått några år sedan Annas far, prästen Benjamin Frosterus dog, och familjen tvingades lämna prästgården.

I den nya lägenheten på Kyrkogatan bor Anna tillsammans med styvmor Augusta och sina tre yngre systrar. Resten av syskonskaran – en syster och fem bröder – har flyttat till såväl Helsingfors och Kuopio som Jakobstad för jobb och studier.

Är Annas livslott att stanna kvar i Wasa – en stad som enligt många är en undanskymd vrå i världen, en anspråkslös och stillsam stad där folk tycker att långtråkiga föredrag är bättre än att ingenting händer överhuvudtaget?

Anna ser dock med tillförsikt på framtiden – det nya Wasa reser sig ur askan med raska tag och änkemannen Mathias Churberg erbjuder sig att bli hennes ledsagare både genom livet och in i framtiden.

Men relationen mellan Anna och Mathias är inte deras ensak – styvmor Augusta och storebror Gustaf har sina dubier. Det ryktas att slotts- och lasarettsläkaren Churberg inte spottar i glaset och att han kan få häftiga och våldsamma utbrott. Såg inte Anna blåmärkena som den numera avlidna hustrun Maria försökte dölja?

Även om Anna anser sig vara en emanciperad kvinna är det svårt för henne att negligera och förbise familjens motsträvighet och ovilja att acceptera ett giftermål mellan Anna och den tjugo år äldre Mathias.

Anna lider följaktligen av svåra samvetskval och beslutsångest – kan hon, vågar hon, vill hon trotsa sin familj?

Kvinnors möjligheter att verka i samhället

Får och kan en kvinna på 1860-talet välja hur, och med vem, hon lever sitt liv, eller måste hon foga sig och acceptera ett liv som andra dikterar för henne.

Om man, som Anna Frosterus, tillhör det högre samhällsskiktet, har man lite större svängrum och kan – till en viss del i alla fall – utmana rådande sociala koder och konventioner.

Jag har dock svårt att tro att det till exempel skulle gått an för kvinnor som Anna och hennes väninna, den frigjorda och frimodiga överstelöjtnanstkan Olivia Rosenberg, att en sommarkväll 1860 helt sonika vandra in på Rådhuskällaren och dricka ett glas vin utan manligt sällskap – så som det sker i romanen.

I mitten av 1800-talet är kvinnors rättigheter och möjligheter att röra sig och verka ute i offentligheten i hög grad styrda av lagar och förordningar, av män och deras (väl)vilja, och inte minst, av sträng social kontroll.

För kvinnorna gäller det att våga tro på sin egen förmåga och sin egen styrka, att ta plats och att häva upp sin röst – som när Anna blir tillfrågad om att bli vikarierande lärarinna på Wasa fruntimmerskola och tackar ja, efter en viss tvekan.

Plakett över Wasa fruntimmersskola, Vasa Svenska Flickskola och Vasa Svenska Flicklyceum.
Bild: Htm

Som lärarinna ser hon en möjlighet att göra skillnad i flickornas liv – att ingjuta dem styrka och mod, ge dem självförtroende och självkänsla.

Till skillnad från sin manliga lärarkollega som gör allt för att trycka ner eleverna och kallar flickorna för både slynor och sakramentskade slödder.

På skolavslutningsdagen tar Anna bladet från munnen när hon i egenskap av vikarierande föreståndarinna håller tal till eleverna och deras föräldrar, och understryker vikten av att:

”varje flicka [ska] kunna träda ut i samhället på samma nivå som pojkarna. Den bildning vi har här på skolan har velat ge dem är något som de kan bära med sig inte bara i hemmet, utan också i arbetslivet, om de kallas ut i det. Kvinnoemancipationen är kanske inte alltid ett ord använt i dess rätta betydelse, men emancipation är frihet, att lägga av sig onödiga bördor – inte som ett förtryck av det manliga, men som ett utrymme för det kvinnliga att bli sett och levt.”

Ett rätt så modigt, och kanske lite väl modernt, tal kan man tycka av en ung lärarinna i Vasa anno 1860 i en tid då diskussionen om kvinnors position i samhället, i hemmet och i förvärvslivet var rätt så ny i det finländska samhället.

Anna har svårt för orättvisor och för folk (framför allt män) som vill diktera och styra hennes liv utan att ta hänsyn till hennes vilja eller höra sig för om hennes önskan.

Med åren växer Annas vilja att själv bestämma över sitt liv också allt starkare, och här kan man se en tydlig koppling och parallell till hur det politiska debattklimatet utvecklades och blev allt mer högljutt i Finland just på 1860-talet när man bland annat diskuterade avskaffandet av censuren.

Annas tilltagande säkerhet och politiska engagemang hänger också ihop med en flytt från Wasa till Helsingfors och en större insyn i de diskussioner som förs och debatteras i huvudstaden.

Exofiktion med dramatik

I Catharina Östmans roman får vi följa Anna Frosterus under två år, från 1860 till 1862 – år som på många sätt kom att bli betydelsefulla och avgörande för Annas liv.

Eftersom det inte finns så mycket biografiskt material att utgå ifrån – annat än en del brev, dagböcker, tidningar från tidsperioden ifråga – får/tvingas författaren ta sig rätt stora friheter i att skapa sitt exofiktiva verk (dvs. berättelse som tar sin utgångspunkt i historiska personers liv), framför allt vad gäller att sätta sig in i hur personerna tänker, agerar och förhåller sig till varandra.

En stor del av berättelsen bygger på snabba och kortfattade dialoger i ett slags tablåer som avlöser varandra i rapp takt – i långa sjok känns det nästan som att ta del av ett dramatiskt verk.

Scenbytena och övergångarna kan mången gång kännas lite väl drastiska och abrupta – ibland kan det till och med bli lite komiskt eller lätt lakoniskt, som när ett kapitel avslutas med ett enkelt konstaterande: ”Det var det.”

Ibland rusar berättelsen iväg lite väl snabbt och man kan sakna en fördjupning eller en bredare nyansering av ett tema eller ett händelseförlopp.

I den anonyma dödsruna som publicerades i ett flertal tidningar efter Anna Frosterus död i mars 1908 konstaterar man att Anna till sin karaktär var hjärtevarm och självuppoffrande. På grund av sin blygsamhet kom hon dock aldrig att uppträda offentligt som pianist, även om hon tog pianolektioner för ett flertal olika lärare.

Hon spelar allt som hon inte har ord för, allt som är större än orden. I musiken kan allt omfamnas och få en klang.

― ur Månskenssonaten

Romanens titel, Månskenssonaten, anspelar givetvis på Ludwig van Beethovens suggestiva och fängslande pianostycke – ett stycke som går som en varptråd och ett ledmotiv genom hela berättelsen.

Sonaten blir en utmaning för Anna att lära sig bemästra, och ett musikstycke som binder samman henne med lasarettsläkaren Mathias Churberg – och som samtidigt speglar utvecklingen av deras relation, från de första trevande tonerna, ”en stilla kraft”, till det lust- och lekfulla för att sluta i det kaotiska och känslostormande.

I skildringen av relationen mellan Anna och Mathias Churberg lyckas Catharina Östman visa på det sårbara och det sköra, det tafatta och det timida men också det himlastormande och det hisnande, och inte minst ett val som på många sätt kan te sig obegripligt och oväntat men samtidigt följdriktigt.