Hoppa till huvudinnehåll

Musik

Grönroos garage presenterar: Här är är höstens bästa nya musik!

Uppdaterad 01.11.2022 10:18.
Kollage med man och tio skivomslag.
Bildtext Här är höstens bästa skivor enligt Lasse Grönroos.
Bild: Bild på Lasse: Eva Lingon.

Lasse valde ut tio favoriter ur höstens musikskörd. Höstskörden av nya skivor och singlar bjuder på en fantastisk Oktoberfest av fräcka nykomlingar, ylande gitarrer, folkpop, electro och gamla rävar som gjort sina bästa skivor på åratal.

Lasse Grönroos lyfter här upp tio album eller singelspår som sätter sockorna på snurr i höst.

Vill du veta mera om banden så ska du lyssna på hela poddavsnittet av Grönroos garage på Arenan.

Man i orange kostym med blommor i famnen samt ett skivomslag.
Bildtext I början av året släppte Zach Tabori skivan Soft Boiled och i slutet av sommaren skivan Hard Boiled.
Bild: Zach Tabori

Zach Tabori: Hard Boiled

Hans favoritfärg är orange, han gillar ägg och han har gett ut två fullängdsalbum i år. Den första hette ”Soft Boiled” och den nyaste ”Hard Boiled”.

Om inte annat så är det här en personlig och udda ”selling point”, som de välfriserade killarna med kavaj i femte våningens mötesrum skulle säga.

High five på det, för den halvturkiska Los Angeles-bördiga multiinstrumentalistens musik är en regnbåge av stilar och stämningar, från funk till stadionrock.

På skiva spelar han så gott som alla instrument själv, men han har ett liveband också.

Som närmaste jämförelse skulle jag placera hans musik i samma låda som Muse (väldigt mycket), Frank Zappa (väldigt), Tame Impala (why not), Hawkwind (ställvis), Foo Fighters (lite), Gorillaz (med lite fantasi) och Jack White (med syntar).

Det är mycket bombastisk synt, glittrande gitarrsolon, sångharmonier och stora manér.

Låten Thique As a Priques titel är möjligtvis en hänvisning till proge-bandet Jethro Tulls klassiska skiva. Tabori har ändå båda fötterna stadigt på rymdstationen, snarare än i stallet som Jethro Tull.

Progressiva tendenser finns det, men inte av den komplicerade sorten som skrämmer bort vanligt folk.

Soft Boiled är litet virrigare och Frank Zappa-dyrkande medan Hard Boiled är mer ”kommersiell” och har fler ”anthems” anpassade för en stor stadionkonsert.

Kolla in saxofonsolot som går över i ett snabbt turkiskt countrykomp i låten CLAO på Soft Boiled. Lysande!

Relativt radiovänligt samtidigt som det är lekfullt och virrigt. Varför har vi inte hört talas om Zach Tabori förut?

Se musikvideon för Alligator

Fler videor finns på hans hemsida

Soft Boiled släpptes i januari och Hard Boiled i augusti.

Man sjunger samt skivomslag.
Bildtext Erik Grönwall är perfekt för Skid Row.

Skid Row: The Gang's All Here

Den forna glamrock-storhetens tid var kort men intensiv. Debutalbumet Skid Row (1989) och uppföljaren Slave to the Grind (1991) tävlade mot självaste Guns n’ Roses.

Sedan kom väggen emot och vägen tillbaka har varit lång och krokig. De senaste åren har bandet bytt vokalister oftare än de bytt kalsonger, men ingen har haft samma röstomfång och karisma som Sebastian Bach hade i hitar som 18 and Life, Youth Gone Wild eller Monkey Business.

Men hast du mir gesehen! Svensken Erik Grönwall (ex-H.E.A.T.) axlar Bachs mantel med bravur.

Låtarna är pang på rödbetan-stänkare och Erik sjunger högt och gällt som det sig bör. Inte illa pissat av en tidigare svensk Idol-vinnare som dessutom nyss haft cancer.

Låtarna har också en ny energi och melodisk attityd som Skid Row saknat sedan 1991. Välkomna tillbaka!

Se musikvideon för Time Bomb här

Se musikvideon för Tear It Down här

The Gang's All Here släpptes den 14 oktober.

Kvinna med singelomslag.
Bildtext Cim Dahlle and the Damage Done diggar som det syns Mott the Hoople.
Bild: YLE/Cim Dahlblom

Cim Dahlle and the Damage Done: Marie's Harbour (singel)

Cim Dahlblom är Ålands egen Janis Joplin och i höst ska Cim Dahlle and the Damage Done släppa ett helt album.

Bluesen rinner blå och het i Cims ådror och fast hon är född 1993 har hon nog själen i 1973.

Rösten på nya singeln är raspig och skön och vittnar om en auktoritet som bluesförmedlare med rätt att dricka whisky på allmän plats.

Se videon för Marie's Harbour här

First Aid Kits skiva Palomino med två kvinnor ute.
Bildtext Palomino var systrarnas roligaste skiva att göra.
Bild: Sony Music

First Aid Kit: Palomino

Johanna och Klara Söderberg ger den 4 november ut sin femte skiva. Perfekt för kvällar vid lägerelden under en klar stjärnhimmel. Om man sysslar med sådant.

Den jordnära sjuttiotalsälskande western-nischen i deras popmusik är ständigt närvarande men det är först på tredje singeln Turning onto you som First Aid Kit helhjärtat sätter i den bekanta country-växeln.

Det är ju det som är kännspakt för dem, men skivans två första singlar Angel och Out of My Head påminner faktiskt mera om ABBA än Emmylou Harris.

Out of my head kunde platsa på en skiva av Florence and the Machine. En riktig tiopoängare och omöjlig att få ur huvudet efter att man hört den några gånger.

Själv fastnade jag snabbt för de två första singlarna och tycker faktiskt de är bandets bästa låtar hittills. Supermedryckande, livskraftigt och med Johannas och Klaras vackra stämsång i fokus med blåsinstrument och orgel.

I Wild Horses II dryftas det om Gram Parsons eller Rolling Stones version av låten med samma namn är bättre. Tjejerna lutar mot Parsons version.

The Last One tippar jag som följande singel, den växer och krymper och sjuder av liv.

Basgången i Fallen Snow för mina tankar till Ben E. Kings Stand By Me, men First Aid Kit har ju mera folk och americana än soul i sitt sound.

Lika höga toppar som Angel och Out of My Head hittas kanske inte på resten av albumet, men helheten är ändå harmonisk och välproducerad countrypop.

The Cult live med skivomslag.
Bildtext The Cult är tillbaka med bästa skivan på minst tio år.

The Cult: Under the Midnight Sun

Redan första riffet i inledande Mirror tar struptag och ruskar om dig. Har jag somnat på soffan och drömmer att det är 1985 igen?

Visst, i ärlighetens namn har The Cult har fått in fullträffar också efter den klassiska storhetstiden som gav oss odödliga goth-doftande stadionrockhitar som She Sells Sanctuary, Rain och Edie (Ciao Baby).

När kom den utmärkta skivan Choice of Weapon ut? Ojdå, 2012. Det var ett tag sedan.

Give Me Mercy är så bra att den ledigt kunde ha varit första singel på Sonic Temple eller Electric. Litet vemodigt, ganska mörkt men med stora håriga ballar i läderbyxor och Davy Crocket-mössa.

Under the Midnight Sun är en mäktig rockskiva med riff stora som Jupiter. Det ständiga radarparet gitarristen Billy Duffy och vokalisten Ian Astbury för inte bara bandets tradition vidare med heder, de överträffar sig själva på nya albumet.

Antingen det, eller så har jag faktiskt somnat på soffan.

Se musikvideon för Give Me Mercy här

Under the Midnight Sun släpptes 7.10.

Man sjunger och skivomslag.
Bildtext Brett Anderson är fortfarande lika välkammad som 1993.

Suede: Autofiction

För mig var Suede inte bara brittpop-boomens hårdaste band utan egentligen hela 90-talets bästa band.

De fyra första skivorna har jag lyssnat så gott som sönder. Favoriten är andra albumet Dog Man Star (1994), men mellan 1993 och 1999 var Brett Andersson & co. oslagbara.

Därefter slog drogerna till och korthuset ramlade samman.

Autofiction är deras fjärde comebackskiva sedan återkomsten med Bloodsports 2013. Suede kommer troligtvis aldrig att kunna nå upp till höjder som klassikerna So Young, Animal Nitrate, The Asphalt World, Beautiful Ones, Trash, Heroine, Filmstar, Indian Strings eller Everything Will Flow, men standarden på senare års skivor är tillräckligt bra för att hålla den gamla kärleken vid liv.

She Still Leads Me On handlar om Bretts mamma som gick bort på 80-talet, innan sonens band brejkade i början av 90-talet.

Autofiction är litet råare och mer avskalad än de senaste skivorna men det låter omisskänligt som Suede.

Se Suede framföra She Still Leads Me On live här

Autofiction släpptes 16.9.

Vinylomslag med text.
Bildtext En klassisk sjutumssplit av två elektropunkband från Finland.
Bild: Stupido Records

Möyhy-Veikot / Sekret Teknik (split 7”-singel)

En klassisk sjutums-splitsingel har vi här. Två band med en låt var på var sin sida. Det är elektropunk och bra partymusik.

Möyhy-Veikots låt heter El Miracle och den kunde fungera utmärkt som vinjettmusik för ett idrottsmagasin på tv. Låten är rolig med sina samplingar av en upprörd kille, men själva låten har en oemotståndlig drive. Litet drömskt och mot slutet blir det riktigt svettigt när synthen tonas ner och gitarren tar plats.

Sekret Teknik är ett elektroband och deras låt The Dance är mer puritansk electro med robotsång och strikt komp. Musik gjord för både dansgolv och fabriksgolv.

Se Möyhy-Veikots musikvideo för El Miracle här

Lyssna på Sekret Tekniks låt The Dance här

Split-singeln släpptes 19.8.

Fem män på rad.
Bildtext Pastis spelar indiepop av världsklass.
Bild: Ashley Wolf

Pastis: Waiting On My Girl (singel)

Pastis debutskiva Circles kom ut 2019 och satte redan från starten ribban högt med brittpopvänlig melankolisk indierock. “Man skulle aldrig tro att de är från Finland” kan man rättvist säga.

Den tredje singelns vackra och vemodiga toner lovar gott inför det kommande albumet som släpps i februari 2023. Skört och jättemelodiskt.

Om Kent hade låtit så här på engelska så hade det kanske kunnat bli något av dem också i tiderna (sätt in egen smiley här).

Lyssna på Waiting On My Girl här

Waiting On My Girl singeln släpptes 14.10 och albumet kommer på våren 2023.

Kvinna uppträder på rockkonsert samt skivomslag.
Bildtext Arrow De Wilde live i Liverpool 2022.

Starcrawler: She Said

Amerikansk glam-pop-rock med kvinnliga sångare är inne just nu. Arrow De Wilde har samma coola karisma i sin röst som Brody Dalle, Chrissie Hynde eller Joan Jett.

She Said är det kaliforniska bandets tredje skiva och det första som ges ut av ett större skivbolag, Big Machine.

Låtarna Roadkill och Stranded sticker ut, men är sinsemellan ganska olika.

Frontkvinnan Arrow De Wilde lär ha sagt att hon blivit litet trött på att hela tiden bjuda till för fullt och ha högsta växeln i konstant. Att spotta blod i scenshowen börjar kännas som ett gammalt cirkustrick.

Därför ville bandet förädla sin råa punkenergi och tillföra mera popelement och mainstream-flirt.

De vill på She Said göra “musik för alla, inte bara dem som gillar punk”.

Om de kommer att lyckas i sitt mål att bryta sig loss från de mindre kretsarna och upp i en större liga återstår att se. Men under tiden fungerar albumet som en ypperlig rockskiva för fredag kväll med chips, öl och goda vänner.

Se musikvideon för Stranded här

Se musikvideon för Roadkill här

She Said släpptes 16.9.

Kvinna med näsblod poserar i fotostudio.
Bildtext Musik för dig som gillar David Lynch-stämning.
Bild: Svart records

Her Shadow: Devil Inside (singel)

Om David Lynch hade varit hemma från Kuopio och Twin Peaks fanns på vägen därifrån till Hollywood så hade soundtracket på resan låtit så här.

Medlemmar av banden Kuolemanlaakso och Royal Lips insåg att de älskade Twin Peaks och Lana Del Rey så de bildade bandet Her Shadow. Resultatet av fusionen är plattan The Ghost Love Chronicles som kommer ut i oktober.

Singeln Devil inside bådar gott för vänner av stämningsfull och filmatisk elegant musik. Slut ögonen och du ser sångerskan Anna Carolina på Roadhouse-klubbens scen.

Devil inside singeln släpptes 30.9.