Hoppa till huvudinnehåll

Sport

NHL-kolumnen: Backen i den fria rollen har blivit anfallsspelets motor – är Miro Heiskanen redo att utmana kungarna bland ”rovers”?

Miro Heiskanen.
Bild: All Over Press, Yle

Cale Makar och Roman Josi har lyft den speldrivande backens betydelse till nya höjder. I Toronto talas det nu om att använda Mitch Marner i en fri roll. Utvecklingen är som skräddarsydd för Miro Heiskanens egenskaper.

Miro Heiskanen finns också på NHL-poddens agenda den här veckan. Det blir beröm. Precis som för Mikko Rantanen och Roope Hintz. Frågor, frågetecken och debatt tar över när snacket går in på Ville Heinonen.

Heiskanen, Hintz och Rantanen hyllas då NHL-podden plockar fram stjärnorna som rivstartat säsongen

29:32

På 1800-talet, när ishockeyn var riktigt ung och bara spelades av kanadensare i Kanada, jagades trissan av sex utespelare per lag. Tre forwardar, två backar och en i fri roll. ”Rover” kallades den fria själen, som i regel var bäst i laget på att skrinna, dirigera och anfalla.

Spelarna utvecklades, tolv utespelare på isen blev för stökigt och den odefinierade ”rovern” försvann ur hockeyn.

En god bit in på 2000-talet väckte Toronto Maple Leafs coach Sheldon Keefe tanken om en tusenkonstnär på nytt till liv. Före säsongstarten berättad Keefe att han funderat på att låta en av ligans bästa offensiva motorer, Mitch Marner, spela som back i vissa lägen.

Det vill säga att Leafs i fem mot fem skulle spela med tre forwardar, en traditionell back och en ”bakre anfallare”. Spelarens huvuduppgift skulle vara att mata på med möjligheter och offensiv styrka till spelet med puck. Skapa ett nytt lager i anfallsvågen.

Vare sig det var mer fråga om en tankelek än något som vi faktiskt kommer att få se i Leafs matcher, så är källan klar: Cale Makar. Colorados Conn Smythe- vinnare är visserligen back, men har samtidigt gått förbi till och med Nathan MacKinnon som anfallsspelets motor.

Redan i några år har det talats om positionslöst spel där alla anfaller, alla försvarar och rollerna byts enligt behov. Eftersom organiserat anfallsspel oftast startar med transport från egen zon är det logiskt att flyfotade och skickliga backar är i händelsernas centrum.

Uppdaterad version

Alla har vi åtminstone hört om Bobby Orr och många minns till exempel Paul Coffey, Brian Leetch och Scott Niedermayer. Dominerande och speldrivande backar med fjäderlätt skridskoåkning som massproducerar poäng har så gott som alltid funnits.

Då reglerna nu plockar bort hakningar, holding och slashing har NHL-ishockeyn mer och mer börjat handla om kreativt spel och högt tempo. Samtidigt ser man fler backar som försvarar genom att vara smarta och rörliga och blixtsnabbt växlar om till anfallens spjutspets.

Det har hämtat färska nyanser till sättet som de skickligaste backarna spelar. Dagens virtuoser bryter motståndarens försvarsspel med individuella lösningar som är inarbetade och beräknade. Och det finns en plan B – centern eller yttrarna lappar luckorna.

Under till exempel Paul Coffeys och Scott Niedermayers hejdagar var de storproducerande backstjärnorna grymma risktagare med instinkter som sällan slog fel. Dessutom så snabba på rören att de ofta han hem i tid om räderna misslyckades.

Men när Paul Coffey satt iväg fanns det nog ingen egentlig backupplan, eller ett spelsystem som stödde hans sätt att spela. Om det gick åt skogen, så kunde det braka ordentligt. Hockeyn i NHL var man mot man, duell efter duell och alla hade hjärtat i halsgropen.

I dagens NHL spelar till exempel regerande mästarna Colorado på ett sätt som i jämn takt skapar lägen där backtruppens ”fria själar” Cale Makar, Bowen Byram och Samuel Girard bryter igenom och leder anfallet. Avs har en offensiv back i varje backpar.

Colorado är också laget som för tillfället leder vägen i det positionslösa spelet. Oberoende av vilket backpar är inne har Colorado tre forwardar och en ”rover” på isen – Makar, Byram och Girard byter från att agera back till att vara fjärde forward, när spelet bjudet på chansen.

Systemet är enormt krävande och fordrar både hög hockey-IQ och stark skridskoåkning av alla på isen. Avalanche är verkligen inte för alla spelare. Bör också noteras att Colorado har en riktigt stark defensiv klippa som andra del av varje backpar.

Förhoppningsvis blir det i något skede verklighet av Leafs-coachen Keefes spekulativa planer på att använda Mitch Marner som back. Då skulle det faktiskt vara fråga om en toppforward som offensiv back. Kanske hela rollens identitet skulle omdefinieras?

Miro Heiskanens på sin mammas gata

Av de nuvarande dirigerande backarna är få lika redo för att blixtsnabbt växla från försvarsspel djupt i egen zon till att som första man transportera pucken uppåt som Miro Heiskanen.

NHL:s nuvarande trend är som gjord för Kilokillen. Heiskanen har den sällsynta begåvningen att instinktivt veta vad som händer till nästa i rinken – och vart pucken är på väg. Tillsammans med hans fantastiska skridskoåkning gör det honom till en ideal ”rover”.

Eller nästan ideal. Jämfört med till exempel Cale Makar behöver Heiskanen jobba på sitt skott. Också opportunismen i 1 mot 1-situationer nära motståndarmålet kunde växa. Ofta känns det som att han gör allt rätt tills lampan borde tändas – just då blir Miro lite väl snäll.

Grundstenen i Heiskanen hockeytänk är att inte fuska bakåt, eller orsaka motanfall. Back som han är. För en åskådare ser det ibland ut som att Miro slås av (undermedvetna?) samvetskval när han härjar som offensiv ledare: ”Oh shit, vad gör jag här?”

På basis av den nyss startade säsongen ser Dallas nya coach Peter DeBoer sin polstjärna uttryckligen i rollen som anfallsspelets motor. Då måste det bli poäng och inte bara felfritt spel i 60 minuter. Gäller att lite mer själviskt våga ta för sig som Dallas vassaste segervapen.

Heiskanen visade redan i slutspelet 2020 att han kan vara en back som snittar kring en poäng per match. Så har också den här säsongen börjat. Stiger Heiskanen in i poängeliten bland backarna är han direkt Cale Makars främsta utmanare om vem som leder utvecklingen.

Stars-backen dominerar med mjuka rörelsemönster och en aldrig uppstannande åkning. Makar är mer explosiv i hur han sliter sönder motståndarnas formationer. I egen zon litar Heiskanen på att läsa spelet och positionera sig medan Makar vinner dueller och tacklar mer.

Lite kärlek till ”Reksa” och ”Petu”

Texten började med en att gräva i historien och får också sluta så. Miro Heiskanen är inte den första exceptionella offensiva backtalangen från Finland.

Mellan 1981 och 1986 var Reijo Ruotsalainen en verklig ”rover” i New York Rangers. Den flygande lättviktaren från uteisarna i Uleåborg var en totalt överlägsen skridskoåkare och fick i princip göra vad han ville. Poängen per säsong: 56, 69, 59, 73 och 59.

Hur fri ”Reksas” roll var understryks av att då han gjorde sitt poängrekord – 28+45 i 80 matcher – spelade han en stor del av säsongen som ytterforward. Följande säsong var han igen enbart back.

Petteri Nummelin i sin tur hade oturen att spela i NHL under fel tidsperiod och antagligen också i fel organisationer: Columbus 2000–01, Minnesota Wild 06–08. Spelgeniet från Åbo dominerade inte i backrollen genom fysisk kamp, utan med ett underbart öga för spelet.

I Europa, även i landslaget, fick han utnyttja sitt spelsinne och agera anfallsspelets motor. I NHL förstod sig ingen på honom. Vi som uppskattade ”Petu” minns till exempel silver-VM 2001, då han stod för 1+12 i 9 matcher. I Schweiz gjorde han som bäst 21+39 i 41 matcher.

Både Reijo Ruotsalainen och Petteri Nummelin skulle vara juveler i dagens NHL.

Tack för att du läste.

Källor: hockeydb, wikipedia

Diskussion om artikeln