Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Teater: Versailles på Viirus kittlar mer än den river

Bild ur pjäsen Versailles
Bildtext Ett överdådigt barockstilleben representerar Viirus föreställning Versailles (foto Perttu Saksa)
Bild: Perttu Saksa

Versailles på Viirus är en serie stiliga tablåer kring makt och underkastelse vid ”Solkungen” Ludvig XIV:s hov. En tillämpning av teatermannen Antonin Artauds idéer om en ”grymhetens teater” som emellertid mer leker och kittlar än på allvar river.

Det fanns på 1960-talet en legendarisk parfym som hette Bal à Versailles, som enligt kännare hade en doft av djur, urin, läder, balsam, kåda, fylliga blommor och lite puder. Lägg till avföring, träskdunster, svett och dåliga tänder, och ovanpå det den omisskänliga metalliska smaken av makt, underkastelse och rädsla, så har du en aning om de olfaktiska aspekterna av hovlivet på slottet Versailles under ”Solkungen” Ludvig XIV:s tid på 1600-talet. Palatset och parken var delvis anlagda över ett träsk vars dunster gjorde sig påminda, och då man lägger till de hundratals medlemmarnas av hovet ovana att förrätta sina behov i buskarna så blev stanken givetvis påtaglig.

Promobild för Versailles pjäsen
Bildtext Ensemblen i Viirus uppsättning Versailles: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Jessica Raita.
Bild: Perttu Saksa

Ludvig XIV samlade den franska högadeln på sitt nybyggda Versailles inte bara för att han tyckte om att ha sin flock omkring sig utan framför allt för att kontrollera dem – vis av sina föregångares dåliga erfarenheter av en intrigerande och upprorisk adel släppt utom synhåll. Istället för att intrigera om makten kunde de nu konkurrera om att assistera kungen vid hans sänggående, uppstigande, toalettbesök eller vid ett dopp i hans väl tilltagna åttkantiga badkar. Versailles var ett palats med den gigantiska förgyllda spegelsalen som sitt centrum, där kungen och hans hov speglade sin makt och fåfänga i väggarnas skenbilder. Här kunde kungen inte bara kontrollera utan rent av koreografera adeln, som i kastrerad form bytt krigiska dygder mot nya danssteg och konversationer om litteratur, konst och sex. Dressyrrytten uppfanns här; det bör uppfattas både bildligt och bokstavligt då hela livet på Versailles var i detalj koreograferat.

Där i Spegelsalen tar teater Viirus avstamp, och det är också skådeplatsen för hela föreställningenVersailles, med regi och dramaturgi signerad Jussi Sorjanen och Sinna Virtanen. En turistgrupp ledd av en guide (Oskar Pöysti) ger oss en nutida utgångspunkt med tydliga tidsmarkörer i språk och klädsel, och samtidigt en prolog som ger några aspekter av hovlivet under Solkungen som sedan återspeglas i föreställningen.

Scen ur pjäsen Versailles
Bildtext Versailles Spegelsal på Viirus uppsättning Versailles.
Bild: Ernest Protasiewicz.com

Guiden och gruppen återkommer, och samtidigt sker en bitvis absurd övergång från nutid till barock, från sneakers och skärmmössa till yviga peruker och fotsida rockar och klänningar (med kongenial kostymdesign av Janette Laakso). Musiken och ljudet ligger tungt (ljuddesign Tatu Nenonen), ett slags barockpastisch som lånat andan (om än inte enskildheter) från tonsättare som Lully, Marais eller Couperin, men med en botten i samtida klanger och brus.

Strukturen är som en serie tablåer där ”Kungen”, markerad med en väldig peruk, sitter på första rad bland publiken och uttalar order med en förvrängd och förstärkt röst som närmast påminner om Darth Vaders i Star Wars-filmerna.

Makt och underkastelse blir därmed tydliga ledmotiv som återkommande varieras i Versailles, övertydliga rent av. Den förvrängda rösten mullrar i högtalarna, och det femhövdade hovet följer instruktionerna som allt som oftast rymmer mått av tävling, belöningar och straff. Dialog förekommer inte och egentligt sammanhängande tal endast i prologen. I övrigt är det uteslutande order och enstaka ord och meningar som uttalas av de agerande.

Bild från pjäsen Versailles
Bildtext Skådespelaren Oskar Pöysti.
Bild: Ernest Protasiewicz

Versailles förefaller inspirerad av den franske teatermannen Antonin Artauds (1896-1948) idéer om en ”grymhetens teater”, som egentligen inte syftade på att utsätta publik och åskådare för obehagligheter, men väl på att rubba teaterrummets trygga ordning och hierarkier. Bland annat ville Artaud ersätta tonvikten på dialog med gester och ritualer, med en ”virvel” av handlingar och intryck där känslan av kontroll upplöses. Jag ser en sådan ambition på scenen, där följden av handlingar som på olika sätt uttrycker underkastelse avlöser varandra – barnsliga lekar (sax, sten, påse) följda av obehagliga straff, ätande under tvång, en tävling i dans under tilltagande hastighet där deltagarna en efter en gallras ut – för att nå sitt crescendo i slutscenens kombination av dressyrrytt och kastande av blöt lera (ett uppenbart substitut för skit). Med sina lekar på och över gränsen till det sadomasochistiska kommer Versailles mig att tänka på Pasolinis märkliga sista film Salò, eller Sodoms 120 dagar (1975). Pasolini tog systematiskt Artauds idéer en bra bit över det uthärdligas gräns, medan Versailles håller sig på hitsidan av konventionell anständighet, om man bortser från inslag av nakenhet på scen.

Uppsättningen på Viirus tar oss en god bit på vägen, och kanske kan man kalla den för en farsversion av grymhetens teater, med starka inslag av slapstick. Tempot i Versailles är för det mesta högt – det är mitt intryck att finlandssvensk teater räds longörer över allt annat – och det är med återhållna grepp en på sitt eget sätt magnifik föreställning. Men den kittlar snarare än river och undviker att ta ut svängarna. Den är mer snäll än stygg, mer lek än allvar, men jag ser den samtidigt som en lovande början på ett mer långtgående teaterexperiment.

Medverkande

Regi och dramaturgi: Jussi Sorjanen och Sinna Virtanen

Scenografi och ljusdesign: Jenni Pystynen

Kostymdesign: Janette Laakso

Ljuddesign: Tatu Nenonen

Maskering och peruk: Ari Haapaniemi, Riikka Virtanen

På scenen: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Jessica Raita