Delar av fartyget har återskapats för påkostad dramatisering av Estoniaolyckan: ”Mer än en tv-serie om en katastrof”

Drygt 28 år efter Estoniakatastrofen djupdyker man igen i händelserna när de dramatiserats för att bli tv-serie. Serien är den dyraste produktionen i Finlands tv-historia och inspelningarna pågår som bäst i Helsingfors.

I Helsingfors har man byggt om en hotellbar till Baltic Bar. Alltså baren på passagerarfärjan M/S Estonia där kryssningsresenärerna njöt av dryck och dans ögonblicken innan fartyget träffades av en stor våg den där septembernatten för 28 år sedan.

Det har tagits i beaktande allt från drinkunderlägg och menyer, till fulla askkoppar, tidsenliga planscher på väggarna och personalens namnskyltar för att återskapa baren som den såg ut den sista kvällen.

– Baren är verklighetstrogen, konstaterar Timmo Vōōsa.

Lokalen blir ännu mera realistisk när rökmaskinerna läggs på och röken lägger sig i lokalen.

– Alla rökte ju inomhus då, säger han.

Och Vōōsa vet det här, för han är en av de 137 personer som räddades ur havets vågor den 28 september 1994.

Estoniakatastrofen blir påkostat tv-drama

8:34

”Minnena är alltid där”

Vōōsa jobbade i taxfreebutiken på Estonia och han förlorade flera vänner och kollegor under katastrofnatten. Men i dag är han alltså på inspelningarna av tv-serien Estonia för att vara med som statist och på så vis återuppleva en del av händelserna från katastrofnatten.

En natt som han kommer ihåg allt för väl.

Vōōsa var 24 år när katastrofen inträffade men ännu i dag kan han komma ihåg nästan allt från katastrofnatten. Han berättar att han ser det som en film, var han rörde sig och människors ansikten.

– Minnena från den natten är alltid där, oavsett om jag påminns om dem eller inte, säger han.

Inte bara en tv-serie om en katastrof

Hur gör man en tv-serie om en katastrof som Estonia som väcker känslor och minnen till liv hos många? Den frågan får tv-seriens manusförfattare Miikko Oikkonen svara på.

– Jag har sagt flera gånger att man som manusförfattare måste vara tillräckligt modig för att utmana sig själv och gå till områden i berättelsen som skrämmer en, men i den här berättelsen finns det så många områden som är skrämmande så jag fick tänka om, säger han.

Oikkonen berättar att han närmade sig det här projektet från ett helt annat perspektiv än vad han vanligtvis brukar. För dramatiseringen av Estoniakatastrofen säger han att han valde att inte gå in för mycket på de överlevandes, offrens och anhörigas berättelser.

– Det fanns inget mervärde i att börja peta för djupt i deras traumatiska upplevelser för att kunna skildra och dramatisera händelserna, säger Oikkonen och bedyrar att det inte är fråga om en tv-serie som är lika dramatisk som filmen Titanic.

Konspirationsteorier intresserar inte

Istället har Oikkonen valt att skriva en individfokuserad berättelse och fokusera på utredningsarbetet efter olyckan, men han vill också ta möjligheten att spekulera i de händelser som inte har getts så mycket synlighet.

– Tanken med Estonia har inte varit att enbart skildra olyckan utan att göra mer än en tv-serie om en katastrof, berättar han.

Att fokusera på utredningsarbetet är visserligen någonting som också kan väcka känslor men som kanske snarare kan dela åsikterna. Utredningsarbetet har kritiserats och ifrågasatts från många håll, då flera menar att det finns många kontroverser kring hur olyckan utreddes.

– Konspirationsteorierna kring Estonia intresserade inte, säger Oikkonen och poängterar att tv-serien inte tar ställning till vad som egentligen hände, vad som borde ha hänt eller vad som borde ha gjorts.

Estoniakatastrofen fängslar fortfarande

Förlisningen av Estonia är en händelse som inte bara väcker känslor. Det är en händelse som också verkar fascinera, åtminstone sett till antalet konspirationsteorier eller till antalet dokumentärer som har gjorts om händelserna. Trots att det har hänt mycket i Östersjön efter hösten 1994 är det ändå Estoniakatastrofen som verkar intressera. Med jämna mellanrum når Estonia fortfarande nyhetsrubrikerna, nu senast när det upptäcktes läckande olja kring vraket.

Visst att exploderande gasrör i Östersjön kan få fokus att skifta för en stund, men varje gång det ges möjlighet att skriva om Estonia tar journalisterna chansen.

Inte bara är det journalister som skriver om olyckan. Under hösten gav Sara Hedrenius, en av de överlevande, ut en bok om sina upplevelser med titeln ”... det ser illa ut”.

Det har också varit en strid ström av dokumentärer om Estoniakatastrofen för både radio och tv, men ändå verkar tittare och lyssnare vilja ha mer. Senast i raden är Estonia - fyndet som ändrade historien som kom nu i somras och är en fortsättning på den uppmärksammade Estonia - fyndet som ändrar allt (2020).

I mars i kom ett femdelat ljuddrama om Estonia, Före-Efter Estonia 1994, som beskrivs som en serie ”om fiktiva personer, baserad på verkliga händelser”.

Fiktion samsas med verklighet

Ännu en gång görs det alltså fiktion av verkliga händelser, och även den här gången är gränsen mellan fiktion och verklighet flytande.

Alla händelser i Estonia baserar sig på dokumenterade händelser och tusentals sidor av rapporter har lagt grunden för manuset.

Det är inte bara manuset som baserar sig på verkliga händelser, även karaktärerna baserar sig på verkliga personer som har fiktionaliserats. Exempelvis har man tagit egenskaper eller handlingar från flera verkliga personer och slagit ihop det till en karaktär.

Skådespelaren Pelle Heikkilä spelar en av de få roller som baserar sig enbart på en person: den räddningsdykare som kom först till olycksplatsen. Heikkilä har träffat räddningsdykaren flera gånger för att förbereda sig för inspelningarna.

– Han har sagt åt mig otaliga gånger att jag inte ska porträttera honom som en hjälte, för han anser inte att han en hjälte då han bara gjorde sitt jobb. Jag sa att jag ska försöka att inte spela honom som en hjälte, men det är svårt då omständigheterna ju gör honom till en hjälte. Han räddade alltså 42 människor vilket är ett otroligt jobb i 10-15 meter höga vågor och i stormvind.

Samproduktion mellan berörda länder

Estonia är den dyraste medieproduktionen i Finländska mått mätt med sin budget på 15 miljoner euro, men det är också en samproduktion mellan Finland, Estland och Sverige. Det har alltså kommit pengar från flera olika håll vilket har möjliggjort en storsatsning på katastrofen. Utan finansiering från flera håll skulle det inte ha varit möjligt att bygga upp delar av M/S Estonia på inspelningsplatser i olika delar av Europa.

– Vi har rekonstruerat fartygets däck och hyttkorridorer, men sen har vi också hyrt ett fartyg från 1980-talet som vi har byggt om för att det ska se ut som Estonia såg ut, berättar Oikkonen.

Under inspelningarna som pågår i Helsingfors spelas popmusik från 1990-talet ur högtalarna och en handfull dansare dansar på scenen med fjäderprydnader i håret iklädda korta kjolar. Statisterna gungar i takt till musiken och sippar på sina drinkar. Musiken sänks för att instruktionerna till statisterna ska höras: ”Följ dansarna, när de blir ostadiga blir ni också det.”

Musiken höjs igen och inspelningarna fortsätter.

Tv-serien Estonia har premiär under 2023.