Hoppa till huvudinnehåll

Sport

NHL-kolumnen: Varför lyckades Anton Lundell direkt medan Kaapo Kakko startade trögt? Allt är inte alltid så proffsigt som NHL-jargongen påstår

Anton Lundell till vänster, kommentarsbild på Anders Nordenswan till höger.
Bild: /All Over Press

Finns det någon logik i att vissa talanger spelar in sig i NHL direkt medan andra ser totalt vilsna ut? Vem ska sköta sitt jobb för att en ung begåvning inte hamnar i motgångsträsket?

Florida kan ha ett backproblem, Ville Husso kan leda Detroit till playoff – NHL-podden svarar på lyssnarfrågor

28:51

Var det smart att Joakim Kemell blev i Finland och FM-ligan efter att ha reserverats i första rundan? Bland annat rätt ögonblick för att åka over till NHL diskuterar Mattias och Anders i veckans poddavsnitt.

Vem hade trott att Anton Lundell skulle slå igenom direkt som 20-årig nykomling i en av NHL:s djupaste och bredaste forwardstrupper? Handen upp den som gissade.

Om det var någon som dessutom förutsåg att Lundell redan under sina första NHL-veckor skulle visa sig vara Florida Panthers näst bästa tvåvägscenter och döda utvisningar kväll efter kväll är jag mållös.

Några matcher uppe, för det mesta i farmarlaget och så småningom in i Panthers i en skyddad roll som ytterforward i andra eller tredje kedjan. Centerrollen skulle kanske bli aktuell om några år. Så tänkte nog de flesta av oss.

Ett par år tidigare hörde åtminstone undertecknad till de självutnämnda förståsigpåarna som var övertygade om att Kaapo Kakko skulle ta NHL med storm.

Och om jag på våren 2019 – efter att Finland tagit guld i både JVM och herr-VM – fått frågan om vem som gör bättre ifrån sig i NHL säsongen 2021–2022, Kakko eller Lundell? Svaret på den frågan hade levererats på en bråkdelssekund: Kakko självklart, vilken dum fråga!

Trösten i att vara så här ovetande kommer från att inte vara ensam. Många otroligt kunniga och ytterst välbetalda experter vars huvuduppgift det är att veta har det lika svårt. Minst.

Lundell och Kakko är minsann inte de enda exemplen på hur söndrig kristallkulan kan vara.

Patrik Laine lyckades direkt, Jesse Puljujärvi är fortfarande ett frågetecken. Miro Heiskanen visade i sitt första NHL-byte att han kommit hem, Rasmus Dahlin var vilse i flera säsonger. När blir Alexis Lafrenière (draftetta 2020) lika bra som Seth Jarvis (nr. 13 samma år)?

Många felaktiga beslut

Djupa röster, välpressade kostymer, intensiv blick och en orubblig självsäkerhet får åskådarna och åhörarna att tro på det mesta som NHL-folket serverar. Enligt rutinjargongen behandlas varje talang alltid på bästa möjliga sätt och en hel arme av specialister är inblandade.

Det stämmer oftast till punkt och pricka när det gäller de riktigt stora talangerna i Kanada och USA – som Sidney Crosby, Connor McDavid och Auston Matthews.

Speciellt i Kanada är hockeykulturen sådan att hela nationen följer med årskullens största talang från och med de tidiga tonåren. Om han anses vara ”en i generationen” (generational talent), så blir varje steg på den kommande stigen noga genomtänkt.

Men genast då det är fråga om en snäppet mer ordinär stortalang – typ Lafreniére – blir också planeringen mindre minutiös. Lite mer av: ”vi får väl se vad killen går för när han kommer hit”.

Talangscouterna gör sitt jobb och rapporterar, GM och hans närmaste stab lyssnar, eller lyssnar inte och tar beslutet. Till slut gör sedan ändå coachen som han tycker.

Finland är långt borta

I fråga om finska talanger är det nästan en regel att jobbet är ordentligt på hälft när man reserverar. I förbluffande många fall tycks inte coachen ens riktigt veta vilken sorts spelare han får till sitt förfogande. Ofta är bossen bakom bänken inte heller speciellt intresserad.

Delvis beror det såklart på att ishockeyn i de stora rinkarna i Finland faktiskt skiljer sig ordentligt från den i Nordamerika. Speciellt många tränare av den äldre skolan tycks anse att det inte går att dra slutsatser från spelet i den finska ”amatörligan”. Allt börjar om.

Att FM-ligan klassas som en amatörliga fick bland annat Brad Lambert bekräftat efter sin första AHL-match. Coachen för Manitoba Moose, Mark Morrison, berättade för media att det här var Lamberts debut som proffs. Hundra matcher i FM-ligan vägde lätt.

Just för att det fortfarande ofta är så, känns NHL:s liturgi om hur grundligt allt bakgrundsarbete görs som åtminstone delvis tomt snack. Alla är inte så proffsiga som de utger sig vara. Eller så brister kommunikationskedjan i något skede.

I många NHL-organisationer litar de som gör slutgiltiga beslut ganska blint på sin egen intuition och erfarenhet. Och många GM:s och huvudtränare lyssnar dessutom helst på sin egen röst.

Puljujärvi, Kakko, Kotkaniemi är exempel på usla beslut

”I call them as I see them”, säger man på NHL:s hemspråk. För var och en med öppna ögon är det helt omöjligt att inte se hur många allvarliga felbeslut bossarna i många NHL-organisationer gjort beträffande finska stortalanger under de senaste åren.

Då talar vi om en period då Finlands hockeyjuniorer radat upp VM-guld, finalplatser och medaljer.

Jesse Puljujärvi är såklart det mest tydliga exemplet. Edmonton reserverade ”Pulju” bara för att han var tillgänglig, men hade egentligen inget intresse för honom. Eller en plan för hans utveckling – som spelare eller människa.

Kom då ihåg att Puljujärvi var något fruktansvärt hajpad året då han reserverades. MVP i JVM och totalt suverän i U18-VM – guld plus guld var saldot. En nordamerikan med samma meriter skulle aldrig någonsin ha behandlats som ”Pulju”. Följetongen fortsätter fortfarande.

Kaapo Kakko flögs också han in till New York som en frälsare och slängdes direkt ut på sju famnars vatten. Ligans ängsligaste coach, David Quinn, dödade på nolltid allt självförtroende som Kakko hade med sig.

Draftens andraval borde ha blivit i Finland och jobbat stenhårt på sin skridskoåkning. Och dessutom helt enkelt mognat tillräckligt för att åka över till det som kallas världens huvudstad.

Mognadsprocessen var också helt i sin begynnelse när Montreal beslöt sig för att direkt ta över draftens tredjeval Jesperi Kotkaniemi. Sättet på hur Canadiens bollade omkring honom var skamligt. Ingen utvecklingsplan överhuvudtaget.

En lottovinst för ”KK” att landa i Rod Brind’Amours Carolina. ”Rod the Bod” jobbade redan som assisterande tränare intensivt med Sebastian Aho. Carolina-coachen berättade inför den här säsongen att han har handskats med Kotkaniemi som med en nykomling.

Lundell och Heiskanen är i sin tur exempel på proffsighet

Som tur är finns det också berättelser som genast från början gått in på rätt väg.

Anton Lundell är det färskaste exemplet. Med facit i hand verkar det som att ingen ens i Finland var lika medveten om Lundells egenskaper och kapacitet som kedjan av beslutsfattare i Florida Panthers.

Till exempel Lejonkungen Jukka Jalonen var försiktig med hur han matchade HIFK-centern i VM 2021. Bara några månader senare steg Lundell in i Floridas grymt tuffa forwardstrupp som om han aldrig gjort annat än vunnit dueller mot världens bästa hockeyspelare.

HIFK var lyckad andra part också i projektet Miro Heiskanen. Under sin sista säsong i ligan var Heiskanen IFK:s bästa spelare och fick spela ut sitt register. Och simsalabim: när han följande höst debuterade i Dallas försökte ingen bromsa hans sätt att spela. En väloljad process.

I Lundells fall var det centralt att Floridas GM Bill Zito hade jobbat under Jarmo Kekäläinen och varit agent för många finska spelare. Bland andra för Tuomo Ruutu, som fanns i Floridas tränarteam när Lundell kom dit. ”Projekt Lundell” lämnar inte mycket att önska, Proffsigt!

Gällande Heiskanen hade Dallas-legendaren och Lejonens GM Jere Lehtinen fingrarna med. Stars har sedan Lehtinens tider som spelare haft bra koll på finska spelare och fast Heiskanen är kronjuvelen, så finns det en tydlig väg från Finland till rätt roll i Dallas. ”Talk to Jere”.

Det är fullständigt möjligt att såväl Lundell som Heiskanen hamnat i stora problem i andra organisationer. Inte heller alls osannolikt att Puljujärvi och Kakko kommit närmare sin potential i Florida, Dallas eller Carolina.

Det behövs mer än skräddarsydd kostym, blänkande manschettknappar, dyr klocka och mastodontiskt ego för att ta smarta beslut.

Tack för att du läste.

Diskussion om artikeln