Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

”Är det mitt begravningskaffe?” När Erik kom ut som gay blev han levande begraven av sina Jehovas vittnen-föräldrar

Författaren Erik Engelv med en prinsesstårta.
Bildtext Erik Engelvs livshistoria inspirerade Jonas Gardell när han skrev romanserien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Nu har Erik skrivit en bok där han själv skriver om sitt liv och de val han gjort för att kunna leva som öppet homosexuell.
Bild: Storytel Originals

I boken ”Jag är inte död” skriver Erik om livet före och efter att han valde att lämna Jehovas vittnen - ett beslut som berövade honom familj och vänner.

Ifjol gav Erik Engelv ut den självbiografiska boken Jag är inte död, en bok som handlar om hur han självmant beslutade sig för att lämna Jehovas vittnen efter att ha kommit ut som gay inför sin familj och för församlingen. I dag betraktas han som levande död av sina föräldrar och sina tidigare vänner i församlingen.

Erik Engelv berättar att titeln på boken kom till under skrivprocessen när han funderade på sitt liv och allt han varit med om:

– Boken blev som ett brev till mina föräldrar, och när jag lämnade Jehovas vittnen uteslöt de mig och betraktade mig som död. Mitt budskap i boken är att jag inte är dö, utan att jag tar mig an livet och alla möjligheter som det ger. Jag vill inte köra fast i allt det sorgliga som var utan se framåt.

Eriks familj är Jehovas vittnen, och under sin uppväxt var Erik aktivt med i församlingslivet. Han gick i tjänsten, knackade dörr och såg fram emot ett liv som broder i församlingen. Men i de tidiga tonåren anade Erik att han hade en sexuell läggning som inte var accepterad inom Jehovas vittnen:

– Jag föddes in i Jehovas vittnen och kände inte till så mycket annat. Jag levde en rätt så behaglig tillvaro och jag kunde se vägen framför mig, hur livet skulle bli om jag fortsatte att leva på det sättet. Men sedan fanns där en gnagande känsla. Jag visste att jag var gay, även om jag inte hade något ord för det från början.

Erik var 13 år gammal när han hade sin första dröm om en kille och så småningom började han förstå vad de förbjudna känslorna handlade om, och att homosexualitet var fel enligt Bibeln och Jehovas vittnen:

– Då började en kamp inom mig själv, en kamp mot mig själv. Så småningom mognade jag fram till ett beslut om att lämna församlingen. Jag ville få leva som jag är, jag ville inte att någon skulle säga till mig vem jag skulle få älska eller säga vad jag får och inte får göra.

Erik valde att självmant träda ut ur församlingen – till skillnad från andra homosexuella som valt att stanna kvar inom Jehovas vittnen och förneka eller undertrycka sin sexualitet.

– Det knepiga med situationen är att det är okej att älska någon av samma kön så länge jag inte begår synd, dvs. har sex. Jag får alltså inte leva ut min sexualitet. Man bygger som ett fängelse runt individen, och jag kände mig fången i mig själv. Många homosexuella väljer att stanna kvar i gemenskapen eftersom konsekvenserna är såpass tuffa – man tvingas välja mellan att stanna kvar, ha kvar sin familj och sina vänner, eller att få leva som man vill. Det är så gott som ett omöjligt val att fatta. Jag valde att träda ut ur församlingen.

Erik Engelv som ung.
Bildtext Erik Engelv som tonåring.
Bild: Storytel Originals

Enligt Erik finns det många inom Jehovas vittnen som väljer att leva ett dubbelliv, och som riskerar att bli uteslutna ur församlingen om och när de blir påkomna och avslöjade. Men han ville inte synda, utan göra saker och ting i rätt ordning:

– Det kallas för uteslutningsordning, och tanken är att man ska längta tillbaka till församlingen och gemenskapen så pass mycket att livet utanför inte kommer att fungera för en.

Ett fång rosor och en prinsesstårta

Under en längre tid samlade Erik mod till sig för att berätta för sina föräldrar att han är gay. En kväll var han ensam hemma med sin mamma när han tog mod till sig – i hopp om att hon, trots allt, skulle visa förståelse och acceptera honom som han är.

– De är ju ens föräldrar, och jag tänker mig att de älskar mig minst lika mycket som jag älskar dem. Även om jag anade vad som skulle hända och hur de skulle reagera, hade jag ändå en förhoppning om att de skulle säga att det var okej. Det hade varit drömscenariot.

Flera år efter att Erik lämnat församlingen hoppades han att föräldrarna skulle ändra sig och kontakta honom, men det var tyst:

– De sitter fast i sitt tänkesätt och i sin retorik, det går inte att bryta igenom. Min mamma växte upp i Aten på 1960-70-talet, och hon levde ett ganska fritt och lite hippieaktigt liv innan hon blev ett Jehovas vittne.

– Pappa är ännu knepigare, och han sa märkliga saker till mig som att det skulle ha varit lättare för honom att acceptera det hela om jag kommit hem och sagt att jag har en pojkvän. För honom hade det kanske blivit mer verkligt då. När jag kom ut som gay och valde att lämna församlingen tror jag att de tänkte att det bara var en fas som jag gick igenom. Men jag var 25 år gammal och jag visste vad jag gjorde, jag hade väntat länge nog, tyckte jag.

I boken finns en scen där dina föräldrar en dag knackar på med ett fång rosor och en prinsesstårta, du öppnar och frågar om det är mitt begravningskaffe?

– Det var den märkligaste dagen i mitt liv. Jag kommer så väl ihåg känslan ... Ibland använder man humor för att lätta upp stämningen. Jag förstod ju med ens varför de hade kommit, men det blev så himla påtagligt att de kommit för att ta farväl och säga hej då. Samtidigt visste de inte ifall jag hade tagit det formella beslutet om att lämna församlingen, vi hade inte diskuterat igenom det än. Det hade lika gärna kunnat bli en härlig stund, att jag kanske skulle ha berättat att jag valt att stanna kvar i församlingen, att vi skulle ha pratat om att kämpa som familj, och att jag kommer att kämpa emot begäret, men det blev en supersorglig stund.

Rasmus (Adam Pålsson) och Benjamin (Adam Lundgren)
Bildtext I tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” gör Adam Pålsson rollen som Rasmus, och Adam Lundgren tolkar rollen som Benjamin.
Bild: SVT/Peter Cedeling

Scenen med tårtan och rosorna och Jehovs vittne-föräldrarna som knackar på hos sin son för att ta farväl återfinns i Jonas Gardells romanserie Torka aldrig tårar utan handskar, som också finns som tv-serie.

En av huvudpersonerna, Benjamin, är en ung kille som tillhör Jehovas vittnen och som lämnar församlingen efter att han kommit ut som homosexuell.

– När jag var superny i gayvärlden skrev jag ett fanmejl till Jonas Gardell. Han svarade och vi började brevväxla lite grann. Jag berättade bland annat att jag skulle fira mitt livs första jul – Jehovas vittnen firar inte jul. Han blev nyfiken och jag berättade för honom om min bakgrund. Just då satt han och jobbade med manuset till det som skulle bli bokserien Torka aldrig tårar utan handskar. Han hade bestämt att personen Benjamin skulle ha en frireligiös bakgrund, men han hade inte naglat fast vilket religiöst samfund han skulle tillhöra. Vi träffades och pratade och han frågade om han fick använda sig av min berättelse. Det gav ett djup till berättelsen om Benjamin, men det blev också ett sätt för mig att berätta min historia och att visa att detta fortgår i vårt samhälle.

Jag var tvungen att dö själv för att kunna gå vidare. Precis som Jesus. Vi båda dog för våra föräldrars skull. Jesus till ära. Jag till vanära. Jag är vanärans Messias. Sektens förlorade son. En levande död.

― ur Jag är inte död.

Att googla ger inga resultat

I Jag är inte död skriver Erik om hur han då och då googlar efter släktingar, familj och vänner på webben i fall han skulle råka hitta något färskt fotografi på dem eller någon information på sociala medier, men till sin stora sorg lyckas han inte få syn på dem:

– När jag lämnade Jehovas vittnen var Facebook rätt så nytt. Man pratade om att man skulle undvika att gå med i sociala medier och Facebook, och att om man var med skulle man ha låsta konton så att man kunde styra vilka man var vän med. Antingen så har mina gamla vänner eller min familj inga konton på sociala medier eller så hittar jag dem bara inte.

– Det kommer som en nostalgisk vind över mig ibland och en längtan efter att kunna ses ibland trots allt. Klart att jag är nyfiken på hur de har det idag, hur de ser ut. Sedan vet jag inte om de är nyfikna på mig och vad jag håller på med, men jag tror att det finns en nyfikenhet. Ta min barndomsvän ”David”, som jag skriver om i boken, till exempel – är han lika snygg idag som han var då? Klart jag är nyfiken, jättenyfiken.

Om man valt att träda ut ur församlingen eller blivit utesluten finns det trots allt lägen då man kan få ha kontakt om man så vill – men då handlar det om ett akut läge eller en nödsituation av något slag, berättar Erik:

– Det ska vara fråga om ett läge där jag inte kan ta hand om mig själv, att jag är sjuk, att jag råkat i ekonomiskt trångmål eller blivit hemlös. Det finns en tanke om att man kan finnas där som stöd. Men i de samtal som vi förde strax efter att jag lämnade församlingen sa jag till mina föräldrar att om de inte kan finnas där när jag är som starkast och mår bra vill jag inte att de är där när jag mår som sämst.

– I mina mörkaste stunder tänker jag att det är en del av den här sektmekanismen att man finns där när någon mår dåligt och då kanske man är mer mottaglig för att bli lockad tillbaka till gemenskapen. När min mormor låg för döden fick jag ett meddelande så att jag kunde åka ner till Grekland och träffa henne en sista gång. Det finns alltså en möjlighet att höra av sig, men samtidigt vet jag att det antagligen hänt något allvarligt nästa gång de hör av sig, om de hör av sig.

– Det är så sorgligt när man inte kan vara en del av varandras vardag, allt det roliga som händer. Jag har vänner som lämnat församlingen och som träffar sina föräldrar ibland, det är lite olika mellan olika familjer. Min familj är väldigt principfast och plikttrogen.

Omslaget till Erik Engelvs bok "Jag är inte död".
Bild: Yle/Marit Lindqvist

En ny familj som stöd

När Erik blev utesluten ur sin egen familjegemenskap hittade han en ny familj, en ställföreträdande familj som funnits där för honom:

– Att ha en familj betyder givetvis att ha stöd, närhet och kontakt, men också att bara kunna åka hem till någon och kasta sig i soffan en fredag kväll och bara känna sig hemma. Och det var oerhört viktigt för mig att ha ett nytt hem där jag kände mig välkommen oavsett. Men också personer som valde mig för den jag är, min egen familj valde ju bort mig för den jag är.

I boken skriver Erik: ”Jag måste trotsa mitt löfte till Gud. Och för att vinna mig själv måste jag förlora allt.” Hur känner han idag – valde han rätt?

– Jag känner att jag drog vinstlotten. Det är ju här jag vill vara, det är roligare på den här sidan. Men det är klart att det var en drastisk förändring. Bara det att kunna välja sig själv. I den kristna tro jag växte upp med handlade allt om att i första hand tänka på andra och att trycka ner sig själv så mycket som möjligt. Att ens börja tänka på att låta mig själv gå före var ju en synd. Att veta att valet jag gör kommer att rasera allt bakom mig, allt jag känner till. Där och då visste jag ju inte hur det skulle gå.

– I församlingen målar man upp en bild av att livet utanför är fullt av faror. Man säger att det kommer att gå dåligt för en, att man kommer att börja knarka, men det är ju inte så. Visst, periodvis mår man inte jättebra, men det beror ju inte på världen utanför utan på hur du blir behandlad av din tidigare gemenskap. Idag känner jag att jag har vunnit allting när jag sa nej till det som inte var jag. Men det är klart att det har tagit sin tid att komma till den insikten, det var inte självklart.

Lyssna på hela intervjun med Erik Engelv: