Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Syskonäktenskap och monsterbarn – vad är det egentligen med George R.R. Martin och incest?

En ung kvinna med platinablont hår tittar uppåt, på en man som syns i förgrunden. Mannen rör ett smycke som kvinnan har runt halsen.
Bildtext Rhaenyra (Milly Alcock) och Daemon Targaryen (Matt Smith) har en sexuellt laddad relation redan från början.
Bild: HBO

De flesta av oss ryggar instinktivt tillbaka vid tanken på incest. Ändå är det ett vanligt motiv i populärkulturen, vilket kan förklaras med vår fascination för det förbjudna, säger professor Jan Antfolk. Men incest i kulturen har också en annan funktion.

Varning! Den här artikeln innehåller detaljer om händelserna i den första säsongen av tv-serien House of the Dragon.

Vi är inte många minuter in i det allra första avsnittet av serien House of the Dragon förrän publiken presenteras för kemin mellan prinsessan Rhaenyra Targaryen (Milly Alcock) och hennes farbror – kungens bror – Daemon Targaryen (Matt Smith). Hon, en ung tonåring som snart ska bli utsedd till tronarvinge i brist på en manlig arvinge och han, trubbelmakare och ständig huvudbry för kungen och hans rådgivare.

Stämningen är tjock av underliggande åtrå när de möts i salen där Järntronen står, ensamma, och Daemon efter några minuter av retfull dialog säger åt prinsessan att vända sig om. Bildspråket blir mjukt och sensuellt när kameran fokuserar på Rhaenyras hals och nyckelben, och Daemon fäster ett halsband som han gett henne i gåva. Det är som att luften darrar och tystnaden som dominerar scenen blir öronbedövande.

Kontrasten mellan den sexuella spänningen som råder mellan de två kungligheterna och det äckel deras åtrå väcker hos åskådaren är påtaglig. Det enda jag kan tänka är: det här är vidrigt.

En man och en kvinna står ensamma i ett dunkelt rum, upplyst endast av ljuset som skiner in från ett fönster i bakgrunden. De håller varsin arm utsträckta och rör lätt vid varandra med fingerspetsarna.
Bildtext Rhaenyra får ett halsband gjort av valyriskt stål av Daemon.
Bild: HBO

Det är förstås inte helt oväntat att berättelsen om ätten Targaryen genast från början präglas av incestuösa relationer – att familjen ägnat sig åt blodskam i generationer för att bevara familjen ”ren” är trots allt en avgörande del av intrigen i Game of Thrones (2011–2019).

Men Targayrens inavel är inte det enda exemplet på incest Martins universum har. Det är svårt att glömma tvillingparet Cersei och Jaime Lannister – för att inte tala om chocken när Game of Thrones-publiken insåg att Daenerys Targaryen är John Snows faster.

Det väcker frågan: Vad är det egentligen med George R.R. Martin och incest?

Biologi eller social konstruktion?

Ett första förslag till svar kommer från professor i tillämpad psykologi Jan Antfolk vid Åbo Akademi, som lyfter fram fantasylitteraturens fokus på de övre samhällsklasserna.

– Incest är något som har varit en del av de övre samhällsskikten i vår historia, och det speglas också i litteraturen. En annan orsak kan vara att man som författare till ett sådant verk vet att det är något människor kan reagera på.

Psykologiprofessor Jan Antfolk har specialiserat sig på incest, och disputerade 2014 med avhandlingen Incest Aversion: The Evolutionary Roots of Individual Regulation. I den tar han avstamp i evolutionära teorier om incestaversionens funktion, alltså att vi instinktivt undviker att fortplanta oss med nära släktingar för att inte få avkommor av genetiskt dålig kvalitet.

Jan Antfolk
Bildtext Jan Antfolk.
Bild: ÅA / Satu Karmavalo

– Det går tillbaka ända till Edvard Westermarck, Åbo Akademis förste rektor, som redan i sin doktorsavhandling i slutet av 1800-talet förklarade det här som en slags naturlig anpassning till följd av de konsekvenser incest har på avkommans hälsa och överlevnad. Westermarcks hypotes var att vi, då vi växer upp i familjeliknande förhållanden, helt enkelt får en slags avsmak för sexuella relationer med dessa personer. Över tid har det blivit så allmänt att det också har blivit en del av vår kultur, säger Antfolk.

Westermarcks teori bygger på den då moderna darwinismen, och representerar ett synsätt som också har kritiserats – bland annat av den samtida filosofen och sociologen Émile Durkheim.

Vi ser incestundvikande också hos våra närmaste släktingar och hos väldigt många däggdjur, även om mekanismerna ser lite olika ut beroende på arternas levnadssätt

― Jan Antfolk

I Incest. The Nature and Origin of the Taboo (1897; övers Edward Sagarin 1963) ser Durkheim den biologiska förklaringen som otillräcklig. Det förklarar inte varför incesttabut i olika samhällen i olika tider har definierat det olika – till exempel genom att i olika grad även omfatta icke-biologiska familjemedlemmar. Ibland tycks instinkten också helt ha upphört att existera, i samhällen där incest har varit vanligt.

Antfolk ser på incestaversionen som en kombination av instinkt och kultur.

– Det finns ett ganska klart evolutionärt arv. Vi ser incestundvikande också hos våra närmaste släktingar och hos väldigt många däggdjur, även om mekanismerna ser lite olika ut beroende på arternas levnadssätt. Men det finns också en kulturell variation i hur tabut ser ut.

Ett exempel på sammanhang där man tummat på tabut är högadeln, där man för att behålla makt och ekonomiska tillgångar inom familjen valt ingifte. Det har också fått negativa biologiska konsekvenser.

– Det spanska kungahuset, till exempel, och det som senast har varit på tapeten, nämligen den brittiska monarkin. Men även om de är kända undantag så är de faktiskt undantag. Inget av dem har varit representativt för hela populationen, säger Antfolk.

En målning av en spansk kung.
Bildtext Kung Karl II av Spanien (1661-1700) var den sista kungen som kom från det Habsburgska husets spanska gren. Han hade fysiska funktionsnedsättningar och en utvecklingsstörning, vilket tros bero på inavel.
Bild: Juan Carreño de Miranda, Public domain, via Wikimedia Commons

Den kulturella variationen i synen på incesttabut hänger också ihop med vilken syn på familjen ett samhälle har: vem är en nära familjemedlem och vilken typ av relation har vi till dem?

Ett konkret exempel är kusinäktenskap som, trots att det juridiskt är tillåtet i många delar av världen – Finland inkluderat – i dag ofta betraktas som udda eller tabu. Det som har skett är ett kulturellt skifte, där kusinrelationens karaktär blivit sådan att äktenskap eller sexuella relationer mellan kusiner känns avvikande.

– Om man har upplevelsen att kusiner är som syskon så blir konsekvensen att de exkluderas ur poolen av potentiella partners, för så fungerar psykologin. Det samma gäller styvsyskon. De är inte biologiska släktingar men de är som syskon och inryms därför i samma tabu, säger Antfolk.

Populärkulturens uppgift är att avskräcka

Trots detta både instinktiva och inlärda äckel vi känner såväl inför tanken på att själv ha incestuösa relationer som att bli vittne till andras är det ett ämne som behandlas flitigt i populärkulturen – inte bara i George R.R. Martins fantasyuniversum.

En orsak till det nämnde Jan Antfolk redan: chockfaktorn. Det är provokativt och det vet skaparna. Tabubelagda ämnen väcker också intresse och fascination, vi är nyfikna på det förbjudna.

Frankensteins monster som vaxdocka på Vaxmuseet Plus i Dublin, Irland.
Bildtext Berättelsen om Frankensteins monster väckte intresse genom det morbida, men kan också tolkas som en sedelärande berättelse om incestens faror.
Bild: Wax Museum Plus

Att skapa och bryta tabun har alltid varit en central funktion för populärkulturen, hävdar å sin sida James B. Twitchell, författare och tidigare professor i engelska. När det gäller incest är mediernas och kulturens främsta uppgift att förstärka tabut genom att verka avskräckande, menar han.

I Forbidden Partners. The Incest Taboo in Modern Culture (1987) lyfter Twitchell fram otaliga exempel på litteratur, konst, reklam och annan kommunikation där incest används för att väcka vämjelse och genom det få publiken – oftast den unga, som ännu anses behöva handledning i sitt sexuella uttryck – att välja bort sex med familjemedlemmar. Det, menar Twitchell, gör man effektivt genom skräck.

[...] I am interested in how all media – the gothic and pornographic novel, illustration and painting, the art poem and the folk ballad, the movie, television, the X-rated videocassette, the law, philosophical treaties, advertising, utopian speculations, and in fact all human communication – carry our second most important reproductive message: avoid incest.”

― ur Forbidden Partners, s. xiii

Den sedelärande berättelsen om incestuösa relationer som slutar i straff och elände finns, menar Twitchell, inbakad i vår kultur bland annat i folksagor, myter och legender.

Kommersialiseringen och massproduktionen av litteratur gav fiktionen ytterligare verktyg för att nå ut med budskapet om incestens faror, och under den gotiska litteraturens första våg som sträcker sig från andra halvan av 1700-talet till 1830-talet blev incest som chockmotiv vanligt förekommande. Det underliggande budskapet blir: undvik incest, annars riskerar du att skapa ett monster.

Typexempel på dessa är Mary Shelleys Frankenstein (1818) som behandlar incest både explicit i Victor Frankensteins äktenskap med fostersystern Elizabeth, och implicit i fadersfiguren Victors vägran att skapa en partner åt den monstruösa ”sonen” – en vägran som kan tolkas som Victor Frankensteins försök att hindra sin skapelse, sitt barn, från att begå incest.

Det slutar alltid olyckligt

Även efter den första gotiska vågens utdöende har ämnet behandlats flitigt i populärkulturen, till exempel i verk som Vladimir Nabokovs romaner Lolita (1955) och Ada (1969), J.K. Rowlings Harry Potter and the Half-Blood Prince (2005), och filmer som The Royal Tenenbaums (2001), The Texas Chainsaw Massacre (1974–1994 samt 2003–2006) och Paha perhe (2010).

För de inblandade slutar det så gott som aldrig lyckligt. Humbert Humbert hamnar i fängelse och Dolores dör i barnsäng, generationer av kusingifte inom släkten Gaunt skapar monstret Voldemort; familjen Sawyer och Leatherface är nästan ett helt kapitel i monstruositet i sig självt.

Två skadade och smutsiga personer står nära varandra. Mannen håller kvinnans ansikte ömt i sina händer.
Bildtext Cersei och Jaime Lannister möter ett olyckligt slut; de förlorar alla sina barn, kungariket och till sist också sina liv.
Bild: HBO

Liknande berättelser hittar vi också i George R.R. Martins värld. Redan i Game of Thrones är det varnande narrativet starkt i berättelsen om The Mad King, den sista Targaryen-kungen som blev vansinnig. Aerys II:s föräldrar var syskon och hans galenskap sägs bero på ättens långa sedvana att hålla äktenskapen inom familjen.

Samma galenskap drabbar i slutet av serien även Daenerys Targaryen, The Mad Kings yngsta dotter – även hon ett resultat av syskonincest. Syskonäktenskapet skapade ett monster.

En ung, blond kvinna sitter på en soffa och broderar.
Bildtext Rhaenyra och Daemon Targaryen är inte det enda ingifta paret i House of the Dragon. Rhaenyras yngre halvsyster Helaena (Phia Saban) är gift med sin bror Aegon.
Bild: HBO

Resultatet av det förbjudna partnerskapet

Att Rhaenyra och Daemon Targaryen, brorsdotter och farbror, till slut gifter sig kommer förmodligen inte som någon överraskning för den som är bekant med boken Fire and Blood som serien bygger på. Också för tv-tittaren blir det här antagligen klart allra senast i avsnitt fyra.

Avsnittet inleds med en scen där prinsessan tar emot förslag till äktenskap, något hon är helt ointresserad av. I närbild får man se henne fingra på halskedjan som Daemon gav henne i det första avsnittet. Senare i avsnittet besöker de tillsammans en bordell, där den sexuella spänningen mellan dem till slut får utlopp.

Några avsnitt senare gifter de sig i hemlighet, och när den första säsongen kulminerar i det sista avsnittet väntar Rhaenyra (nu spelad av Emma D'Arcy) deras tredje gemensamma barn.

Två personer står väldigt nära varandra, till synes i konflikt. De har båda ljust hår och stirrar stint in i varandras ögon.
Bildtext Rhaenyra och Daemons relation straffar sig till slut.
Bild: HBO

Men allt går inte som det ska. Rhaenyra får veta att hennes far kungen har dött och att hennes yngre halvbror krönts till kung, trots hennes status som tronarvinge. Sorgen och vreden sätter igång förlossningen för tidigt och barnet föds dött.

I boken beskrivs den dödfödda dottern som ett missbildat monster med ett hål i bröstkorgen och en fjällig svans. Också i tv-seriens tolkning får det prematura fostret monsteraktiga drag.

James B. Twitchells ord om den populärkulturella skräckberättelsen klingar i bakhuvudet, när Rhaenyra efter en plågsamt lång förlossningsscen äntligen föder det blodiga, underutvecklade barnet; det här var resultatet av det förbjudna partnerskapet.