Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Norrena & Frantz: ”Diagnosen var en lättnad, men mina anhöriga tycker fortfarande att jag borde skärpa mig” – berättelser om adhd och add

Yngre kvinna vänder trött ryggen mot äldre kvinna som pratar med henne
Bild: ALEKSANDR DAVYDOV

I vårt samhälle ska man gärna vara flitig, punktlig, stillsam och koncentrerad. Den som inte passar in i denna mall uppfattas lätt som lat, slarvig eller ouppfostrad.

Allt flera människor får i vuxen ålder den diagnos som får alla pusselbitar att falla på plats. ”Aha! Jag är inte en slarvig idiot! Jag har har ju adhd!”

Artisten Ronja Stanley har under hela sin uppväxt tampats med skamkänslor över att vara försenad, tankspridd och för högljudd. Först i 30-årsåldern fick hen diagnosen adhd.

Vi bjöd in Ronja till veckans avsnitt av podden för att ge alla er som känner att ni inte riktigt passar in i den ordningsamma mallen lite pepp och uppmuntran.

- Om du känner dig lite annorlunda och om din hjärna fungerar på ett lite annorlunda sätt, kom då ihåg att det är inte är något fel på dig - du duger just som du är. Din hjärna är inte söndrig eller dålig! Du befinner dig på en annan frekvens, så bara du justerar din radiokanal till den så kan det bli superbra! säger Ronja.

Ronja Stanley sitter på en stol framför en rosa vägg och ser rakt in i kameran och ler.
Bildtext Ronja Stanley
Bild: Barbro Ahlstedt / Yle

I podden pratar vi om hur adhd och add kan påverka våra relationer. Hur kan man som partner stöda en person med adhd och varför är det så befriande att få rätt diagnos? Tusen tack till er som skrev till oss denna vecka, här publicerar vi några av breven.

Nu fattar jag att min man inte är slarvig med flit

Vi hade varit tillsammans i 10 år och jag höll på att bli galen av hans tankspriddhet, alla halvfärdiga projekt samt det faktum att han aldrig hittade saker i vårt hem.

Då vårt barn fick sin adhd-diagnos gick det plötsligt upp ett ljus för oss. Min man har ju också adhd! Utredningen gick snabbt och han fick mediciner.

Plötsligt hade jag en man som har bättre koll på tider och prylar än jag själv! Han kan klippa hela gräsmattan på en gång, när han tidigare gav han upp så jag tvingades klippa resten. Diagnos och medicin gör helt klart skillnad!

Det viktigaste har ändå varit insikten att min man inte är slarvig med flit. Han har ett funktionshinder.

Gift med ADHD, 35

Trött mamma sitter på soffan med lekande barn.
Bild: Alexandr Davydov

Fortfarande tycker mina anhöriga att jag ska skärpa mig

Jag fick min diagnos när jag var 40. Före barnen klarade jag mig bra, men det blev alldeles för mycket att hålla reda på när de föddes. Jag mår dessutom riktigt dåligt av att inte få sova tillräckligt.

Jag har känt mig så otroligt misslyckad och usel och varit ordentligt deprimerad. Jag kunde inte alls ana i förväg hur jobbigt det skulle vara att ha barn.

Det har varit en stor lättnad att få add-diagnosen, men nu har jag hatat mig själv så länge att det är svårt att se att jag ibland lyckas också.

Min man är en klippa, men andra anhöriga har haft svårt att acceptera diagnosen. De tycker ännu ibland att jag borde skärpa mig.

Ibland tänker jag att det skulle vara lättare att leva med en fysisk funktionsvariation. Om jag skulle sakna en arm eller ett ben skulle folk runt omkring mig inte be mig om omöjliga saker. Men när inget syns så får jag ingen förståelse.

Ingen superkraft, 45

Önskar att samhället skulle värdesätta dotterns goda sidor

Vår dotter fick diagnosen add i gymnasiet. Det är tufft för henne att hålla uppe energinivån i studier och jobb och kraven idag är hårda.

Men hon är engagerad i sådant hon gillar, hon är lojal och vill andra väl. Jag önskar att skola och arbetsliv kunde vara toleranta och acceptera människors olikheter bättre.

En eftertänksam, intresserad och lojal person är en otrolig resurs. En sådan person borde accepteras, inte tvingas att äta medicin för att förändras.

Stödförälder

En man som slutit ögonen och böjer sig mot ett fönster.
Bild: YURI ARCURS

Kampen för rätt diagnos

Det var i högstadiet jag började må sämre, men det skulle ta flera år av kamp innan jag fick rätt diagnos.

Jag har fått diagnosen bipolär typ 2, tillbringat perioder i sluten vård, testat ett tjugotal olika mediciner, haft svår depression och ångest, blivit bättre och sämre igen.

Flera gånger har misstanken om att jag har adhd lyfts fram, men just den diagnosen fick jag inte förrän en läkare tog en ny titt på testresultaten och kunde fastställa att jag har både adhd och Asperger.

Ja men toppen, det tog ju bara 7-8 år, ett otal olika mediciner, mycket påtryckning och ifrågasättande från min sida, ett hundratal läkarbesök och några tusen euro i vårdkostnader.

När jag fick diagnosen började jag må bättre och fick svar på många frågor.

Efter att ha fått en ny medicin började jag jobba deltid, och i dag mår jag så bra att planen är att övergå till ett heltidsjobb.

Pappa 30 år

Den bästa dagen i mitt liv var när jag kände att behandlingen fungerade

Diagnosen påverkar precis allt i mitt liv: jobb, utbildning och relationer. Jag kan ledigt säga att ingenting av det fungerade särskilt bra innan jag accepterade min diagnos och tog tag i saken.

Att vara öppen och ärlig har krävts för att relationer ska fungera. Jag berättade redan på första dejten att jag hade en diagnos, vilket uppskattades.

Jag rekommenderar verkligen er som mår dåligt eller upplever svårigheter med en diagnos att söka hjälp. Var inte rädda för att prova medicin, även om det är en jobbig process och man kanske måste pröva några olika mediciner innan man hittar den som fungerar.

För mig var det mitt livs skönaste dag när min behandling började ge effekt och jag upplevde en känsla av ro.

Livets hårda skola, 28

Leende något äldre kvinna slår ut med armarna
Bild: VICTOR KOLDUNOV

Jag ger aldrig upp!

Redan i 7-årsåldern förstod jag att jag var annorlunda. Jag hade låga betyg hur mycket jag än pluggade och kände mig ofta ensam.

Utbildade mig till tandsköterska, men hade svårt att vara uppmärksam och tandläkarna var missnöjda med min arbetsinsats. Till sist var jag tvungen att säga upp mig.

Fick mina diagnoser i vuxen ålder: add samt Gad.Autism spektret. Då började pusselbitarna falla på plats, jag förstod varför allt blivit som det blev.

Det var både en stor lättnad och sorg, för jag har ju tvingats kämpa så hjärtskärande hårt hela mitt liv och betalat ett mycket högt pris.

Numera är jag ganska nöjd med tillvaron. Jag har en styrka som aldrig svikit mig, nämligen att jag aldrig ger upp.

MTM 64år