Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Kvanthopp: Den ihåliga jorden, från de gamla grekernas Hades till underjordiska nazister i webbens konspirationsteorier

Konstnärlig vision av en enorm underjordisk grotta.
Bild: Mostphotos

I veckans Kvanthopp fördjupar vi oss – bokstavligen – i den gamla myten om den ihåliga jorden. Tänd pannlampan och häng med, för nu bär det av – nedåt.

De allierades pansartrupper närmar sig västerifrån. Samtidigt smulas Berlin sönder av den Röda arméns artilleri som rullar fram i öster. Djupt nere i sin bunker medger Adolf Hitler äntligen att drömmen om världsherraväldet är död – nederlaget är nära. Men führern är fast besluten att aldrig lida förödmjukelsen av att bli tillfångatagen av sina fiender.

Det finns bara en flyktväg – en som han har planerat för ifall att det blev nödvändigt. Nej, inte självmord, det är uteslutet. Istället förs Hitler och hans elitkår genom en tunnel till en hemlig flygplats. Där går de ombord på ett omärkt plan och flyger söderut.

Söderut, ända till Antarktis. Till öppningen vid Sydpolen där de kommer att passera genom öppningen i den ihåliga jorden och försvinna från historien.

Pärm från konspirationsteoretisk tidning föreställande en nazi-UFO från jordens inre.
Bildtext Nazisterna bor inte bara i jordens inre, de har UFOn där också!
Bild: Timothy Beckley

Det här lilla stycket alternativ historia må låta vrickat, men storyn accepteras som ett faktum av en handfull förespråkare av teorin om den ihåliga jorden. Nu snackar vi alltså om konspirationsteoretiker som får till och med plattjordarna att se ganska balanserade ut. Och de finns där, bland de övriga virrpannorna i webbens snåriga undervegetation. Och på Amazon.

De här samma virrpannorna hänvisar ofta till skrönan ovan. Det sägs, eller de här virrpannorna säger, att flera av Hitlers innersta krets, eventuellt Hitler själv, trodde på teorin om den ihåliga jorden. Att Hitler rentav lät rusta upp en expedition för att leta efter ingången till underjorden.

Skröna med rötterna i 60-talet

Hitlers påstådda tro på den ihåliga jorden ska man hur som helst ta med en nypa salt. Det finns en mängd storyn om att nazisterna var inblandade i det ockulta, hade kontakt med utomjordingar, att de trodde på den ihåliga jorden, etc. Och det mesta av det här härstammar från den franska boken Le Matin des magiciens (Vår fantastiska värld) från 1960, skriven av Louis Pauwels och Jacques Bergier.

Omslag från boken Morning of the Magicians
Bildtext Skrönan om Hitler som flydde till underjorden härstammar huvudsakligen från den här boken från 1960.
Bild: Jacques Bergier, Louis Pauwels

Det är ju såklart fullt möjligt att det fanns folk i det Tredje rikets maktskikt som hyste diverse esoteriska och mer eller mindre ockulta idéer – jag menar, bara själva tron på den så kallade ariska rasen och dess påstådda överlägsenhet bottnar ju i en mängd pseudovetenskap och fria fantasier.

Men att säga att det bland nazisterna skulle ha existerat någon systematisk tro på att jorden är ihålig, för att inte tala om att Hitler och hans stab räknade med att kunna ta tillflykt till underjordens rike, det är nog att ta i, om vi säger så. Men det hindrar ju inte vissa att fortsätta sprida den här storyn som sanning. För vissa räcker det inte me att se på det som ett läckert litet stycke science fiction, i stil med mån-nazisterna från Iron sky.

Apropå sci-fi: i science fiction-litteraturens barndom visste vetenskapen ännu inte så mycket om stjärnorna och galaxerna, så det fanns inte så mycket i den källan att ösa ur för pionjärer som Jules Verne och H.G. Wells. Men det fanns ju däremot någonting minst lika spännande mycket närmare, bokstavligen under våra fötter. Den minst lika outforskade jordens innandöme.

Där nere, beskriver Jules Verne i boken Till jordens medelpunkt, existerar en hel urtidsvärld, komplett med dinosaurier, jättesvampar och urtidsfiskar som simmar i oceanen som naturligtvis också svallar där. Otroligt förtrollande läsning även för mig som en liten grabb. Ja, och i underjorden bodde också de skrämmande Morlockerna, om vi utgår från H.G. Wells underjord.

Illustration från boken Till jordens medelpunkt av Jules Verne.
Bildtext Illustration av Édouard Riou, från Jules Vernes bok Till jordens medelpunkt.
Bild: Édouard Riou

Men varken Verne eller Wells inbillade ju sig på riktigt – vad jag vet – att jorden är ihålig och bebodd av diverse mystiska varelser. Det har hur som helst inte hindrat andra, varken före eller efter, att tro på teorin om den ihåliga jorden. Till och med seriösa vetenskapsmän som Edmond Halley utgick från det här som sanning.

Var började då det hela, alltså tron på en ihålig jord? Nå, då får vi gå långt bakåt i tiden. Det vimlar ju av berättelser om underjorden i de gamla mytologierna.

De gamla grekernas dödsrike

Inte minst i den grekiska mytologin där underjorden, eller Hades, är ett av de tre riken som utgör kosmos. Underjorden är uttryckligen avsedd endast för de döda så vanliga dödliga äger inte inträde – med några få heroiska undantag: Herakles, Orfeus, eventuellt också Odysseus och några till.

Floder är en grundläggande del av underjordens topografi i den grekiska mytologin, de omnämns redan i de tidigaste källmaterialen. Det finns fler av dem, men den mest välbekanta är antagligen Styx. Styx är den enda namngivna underjordiska floden som förekommer i Homeros Iliaden.

I senare berättelser fungerar floden Styx ofta som ingång till underjorden. Över Styx ror Charon (de dödas färjeman) de avlidna till dödsriket. Styx är också känd som hatets flod.

Illustration av floden Styx från den grekiska mytologin.
Bildtext I de gamla grekernas mytologi var underjorden, Hades, en av de tre riken som utgjorde kosmos. Floden Styx var Hades gränsflod som de döda roddes över på sin väg till dödsriket.
Bild: Mostphotos

Acheron i sin tur, en av Hades gränsfloder, är känd som "suckarnas flod". Den beskrivs som dyster och sorglig med grumligt och bittert vatten. Acheron är också en verklig flod, ovan jord, i nordvästra Grekland, 58 kilometer lång. Den mynnar ut i Joniska havet.

Ja, och så ska vi inte glömma, vad hette den… Lethe, glömskans flod i underjorden, uppkallad efter Lethe som var… öh, vad var hon nu igen? Just det, glömskans och omedvetenhetens gudinna. När de döda drack av Lethes vatten glömde de sina liv, särskilt de positiva sidorna av dem. Naturligtvis.

Motsvarande myter om underjorden som de dödas rike finns det nästan lika många som det har funnits kulturer. De gamla kelterna spann myter bland annat kring grottan Cruachan eller Rathcrogan, även känd som "Irlands port till helvetet". Cruachan ligger i de inre delarna av nordvästra Irland.

Också vår egen fornnordiska mytologi har inslag av storyn om underjorden. Snorre Sturlasson skriver i Eddan om det underjordiska riket Svartalfheim, där svartalverna bor. Svartalverna är, sitt namn till trots, dvärgar som Oden kallade upp från underjorden för att tillverka Gleipner, den boja som Fenrisulven är bunden med. Eller var bunden. Det gick ju inte som på Strömsö där.

Tor kedjar fast Fenrisulven (illustration).
Bildtext Tor kedjar fast Fenrisulven med Gleipner, bojan som smiddes av underjordens svartalver.
Bild: H. L. M.

Kort sagt, myter om underjorden och dess invånare existerar både i norr och i söder och på bägge sidor av Atlanten. Det kubanska ursprungsfolket Taíno hade till exempel en muntlig tradition som sade att solen och månen ursprungligen steg upp ur underjordens grottor. Hopi-folkets legender säger att det finns en ingång till underjordens rike i Grand Canyon. Och i hinduisk mytologi kallas underjorden för Patala. För att nu nämna några storyn.

”I som här inträden, låten hoppet fara”

De flesta är så klart bekanta med Dantes helvete, som inleder den italienska skaldens Magnum opus, Den gudomliga komedin. I Dantes fantasi är underjorden uttryckligen stället där syndare får sitt straff.

Dantes underjordiska inferno är uppdelat i nio cirklar eller kretsar, formade som en tratt som smalnar av ju längre ned man går. Och längst nere pinas såklart de värsta syndarna. Alla straff följer en modell kallad contrapasso som återspeglar synderna de begick i livet. De lättjefulla blir piskade till att springa runt i cirklar och förrädarna är infrysta i is så att inte kan göra några fler svikande gester, etc.

Ja, och i Dantes inferno straffas alla syndare uttryckligen nakna. Utom kanske i limbo, i den första kretsen. Där återfinns bland annat alla de som hade oturen att födas till världen under tiden före Jesus, så att de inte kunde få den rätta tron.

Illustration ad Dantes inferno, av Sandro Botticelli.
Bildtext Karta av Dantes inferno, tolkad av Sandro Botticelli.
Bild: Musée du Luxembourg

Den världsbild som Dante förmedlar är för övrigt uttryckligen geocentrisk, och utgår från en rund jord. Den gudomliga komedin är de facto en hyfsat bra källa till hur medeltidens lärde såg världen.

Dante färdas till exempel genom jordens centrum i Inferno och kommenterar i Canto XXXIV (raderna 76–120) förändringen i gravitationsriktningen när han passerar mittpunkten . Lite tidigare (XXXIII, 102–105) ifrågasätter han förekomsten av vind i helvetets frusna inre cirkel, eftersom den ju saknar temperaturskillnader.

Nåjo, i dag vet vi ju att det i själva verket blir hetare ju längre ned vi går i jorden, och att jorden roterar runt solen, men på det hela taget så hade Dante helt okej koll på åtminstone vissa grundläggande vetenskapliga fakta om jorden.

Faktum är att självaste Galileo Galilei föreläste om Dantes Inferno, och det har föreslagits att dikten kan ha påverkat några av Galileis egna idéer om mekanik.

Ihåliga jorden i myt och vetenskap

Men hur som helst: jag har inte ännu talat om den alltigenom ihåliga jorden, jag har huvudsakligen berört diverse uppfattningar om, i princip, grottor och enskilda håligheter i jorden. Håligheter som slående ofta utnyttjas till att fängsla och/eller straffa döda själar som förtjänar det av någon orsak.

Man kan ju argumentera för att den här sortens tänkande är lite orättvist mot underjorden, vars grottor skyddade våra förhistoriska förfäder mot väder och vind, och rovdjur, med mera. Men jo, i grottor är det ju mörkt och vi har tydligen alltid varit mörkrädda av oss och associerat det vi inte kan se med diverse otrevliga saker. Och vi begraver våra döda i jorden, så de väntar där nere, vilket kan kännas skrämmande.

Men som sagt, hur är det med tron på att jorden är mer eller mindre helt och hållet ihålig? För den existerar också.

En av de första västerländska tänkare som lekte med den här tanken var den tyska vetenskapsmannen och jesuiten Athanasius Kircher i den facklitterära boken Mundus Subterraneus (1665). I den spekulerade Kircher om att det finns ett "invecklat system av håligheter och en vattenkanal som förbinder polerna".

Etsning föreställande astronomen Edmond Halley
Bildtext Edmond Halley (1656-1742), kunglig astronom, trodde på teorin om den ihåliga jorden.
Bild: Wellcome images

Den kanske mest prominenta vetenskapsman som har varit inne på det här spåret var den engelske astronomen, matematikern och fysikern Edmond Halley. Mannen bakom Halleys komet, ni vet.

Halley, som tjänade som Astronomer Royal, föreslog 1692 att jorden består av ett ihåligt skal, cirka 800 km tjockt, det som vi bor på. Innanför det finns sedan två inre koncentriska skal och en innersta kärna. Lite som ryska dockor. Atmosfärer separerar de olika skalen, självlysande atmosfärer. Halley spekulerade i att norrskenen uttryckligen orsakas av självlysande luft som läcker ut från polerna.

Varje skal inuti jorden har dessutom sina egna magnetiska poler, menade Halley. Sfärerna roterar med olika hastigheter. Halley använde det här till att förklara de magnetiska avvikelser som kompassavläsningar runtom i världen vittnade om.

Ja, och självklart tänkte sig Halley också att de olika sfärerna inuti jorden var bebodda.

De outforskade polerna spädde på myterna

På 1800-talet föreslog den amerikanska arméofficeren och handelsmannen John Cleves Symmes, Jr. att jorden består av ett ihåligt skal, cirka 1 300 km tjockt, med öppningar på cirka 2 300 km tvärs över vid båda polerna. Inuti det här skalet fanns sedan ytterligare fyra inre skal, också de öppna vid polerna.

De här öppningarna vid polerna, genom vilka solen kommer åt att lysa upp de inre sfärerna, var Symmes unika bidrag till ihåliga jorden-soppan. Man ser fortfarande vår tids hollow earthers hänvisa till stora hål i jordytan både i Antarktis och vid nordpolen, som FN, Nasa och Illuminati naturligtvis inte vill att utomstående ska gå och snoka kring.

Man ska minnas att på Symmes tid var Antarktis och nordpolen ännu i stort sett outforskat, så det var lättare att kasta fram påståenden om vad som dolde sig där uppe i norr – och där nere i söder.

John Cleves Symmes var hur som helst en av de mest kända Hollow Earth-förespråkarna. Hans hemstad Hamilton, Ohio har till och med rest ett monument över honom och hans idéer.

Ingången till jordens inre på nordpolen, enligt hur John Cleves Symmes föreställde sig den.
Bildtext Om man betraktade jordens poler från rymden skulle man se hålen som finns både i norr och söder, enligt John Cleves Symmes.
Bild: Harper's New Monthly Magazine

Symmes begränsade för övrigt inte sin ihålighetsteori bara till jorden. Han hävdade att alla himlakroppar, “från den största till den minsta, från solen ner till den minsta flammande meteor eller fallande stjärna, består, i större eller mindre grad, av en samling sfärer". Sådesså. Ja, och också om Symmes själv inte var vetenskapsman, citerades hans teorier också i flera av den tidens vetenskapliga skrifter.

Också 1900-talet såg sin beskärda del av ihåliga jorden-anhängare. Kanadensaren Marshall Gardner skrev 1913 boken A Journey to the Earth's Interior. Han menade att det existerar en inre sol mitt inne i jorden. Och jo, Gardner menade allvar. Han byggde en fungerande modell av den ihåliga jorden som han till och med patenterade (US patent 1 096 102).

Ungefär vid samma tid skrev den rysk-sovjetiske geologen Vladimir Obruchev en roman med titeln Plutonia, där den ihåliga jorden hade en inre sol och var bebodd av förhistoriska arter. Interiören gick att nå genom en öppning i Arktis.

Agartha, de moderna mystikernas Mecka

Motsvarande mer eller mindre fantasifulla skrifter vimlar det de facto av i 1900-talets boktrave, och vi varken hinner eller ids gå in på dem alla här. Men vi kan ju nämna den polska upptäcktsresanden och professorn Ferdynand Ossendowski. Han skrev en bok 1922 med titeln Beasts, Men and Gods (Odjur, människor och gudar, 1924). Ossendowski sade att han hade hört från en säker källa om ett underjordiskt kungarike som finns inne i jorden. Det var känt för buddhister som Agartha.

Och nu var det säkert en och annan mystiker som hajade till. Just det, Agartha (ibland Agartta, Agharti, Agarath eller Agarttha), det legendariska kungariket som sägs vara beläget i jordens kärna.

Agartha dyker alltid upp när man bökar lite bland rötterna till tron ​​på en ihålig jord. Det är också i övrigt ett populärt ämne inom esoterismen. Begreppet esoterism används alltså som en samlingsterm för all världens hemliga läror som idkas inom allt från frimureri, teosofi, ockultism och alkemi till parapsykologi, rollspel, yoga och tarot.

Agartha förknippas (eller förväxlas) ofta med Shambhala som är en viktig plats i Vajrayana-buddhismen och i tibetanska, tantriska Kalachakra-läror. De här funderingarna importerades till väst bland annat av Madame Blavatsky, den ryska ockultisten och mystikern, som med sina skrifter lade grunden för den moderna teosofiska rörelsen.

Porträtt av Helena Petrovna "Madame" Blavatsky (1831-1891), den teosofiska rörelsens grundare.
Bildtext Helena Petrovna "Madame" Blavatsky (1831-1891), den teosofiska rörelsens grundare.
Bild: Культура и время

Vill du trilla ned i ett riktigt djupt kaninhål så kan du ju googla Agartha, men frågan är om det är värt din tid. Det saknas inte hänvisningar till vare sig Atlantis, Edens lustgård, Egyptens pyramider och diverse utomjordingar här. Och Tibet – ihåliga jorden-anhängarna älskar Tibet, som utöver nord- och sydpolen också sägs hysa sin egen inkörsport till världen inuti jorden.

Förresten, apropå hålet vid nordpolen: det lär ska ha varit dit som den försvunna vikingakolonin på Grönland vandrade in. Enligt en hypotes om saken. Där inne bor de nu, tillsammans med Israels förlorade stammar och, just det, Hitler och hans inre krets av nazister. Hur de två sistnämnda kommer överens har jag ingen aning.

En stor del av det här flummeriet kan spåras till en bok av en "dr. Raymond Bernard", publicerad 1964, med titeln The Hollow Earth. Bernard hävdar att UFO:n kommer inifrån jorden, och att Ringnebulosan (Messier 57), en planetarisk nebulosa i stjärnbilden Lyran bevisar existensen av ihåliga världar. Den här boken dök alltså upp just lämpligt inför hippierörelsen och Summer of love och allt det där, då halva mänskligheten var ute och trippade på LSD.

Nå hur som helst: den här tanken på en ihålig jord med konvexa skal inuti, där ufovarelser och folk från Atlantis gömmer sig, är bara en modell för den ihåliga jorden. Sedan finns också hypotesen om den konkava ihåliga jorden. Vissa menar att vi de facto bor inuti jorden, du och jag. Vi skulle då alltså leva på insidan av skalet i en ihålig sfärisk värld, så att själva vårt universum ligger i hålighetens mitt. Det här har alltså kallats den konkava Hollow Earth-hypotesen eller skycentrism.

Så: vad säger vetenskapen?

Nu börjar jag bli lite andfådd, vet ni, och yr i huvudet. Låt mig bara konstatera här till slut att hypoteserna om en ihålig jord samtliga är sällsynt grundligt motbevisade. Kanske med början i det så kallade Schiehallion-experimentet på 1700-talet, som gjordes för att bestämma jordens medeldensitet.

Jordens inre struktur har också fastställts genom studiet av seismiska vågor, och bilden som framträder är av någonting helt annat än en ihålig jord. Den tid det tar för seismiska vågor att färdas genom och runt jorden motsäger direkt en ihålig sfär. Bevisen tyder på att jorden har en skorpa och en mantel av fast eller delvis flytande sten, en yttre kärna av flytande nickel och järn och en fast inre kärna av nickel och järn.

En annan uppsättning vetenskapliga argument mot en ihålig jord kommer från gravitationen. Massiva föremål tenderar av gravitationen att klumpa ihop sig till icke-ihåliga sfäriska föremål som stjärnor och planeter. Med den rådande tyngdkraften skulle ett ihåligt skal aldrig hållas intakt utan kollapsa under sin egen vikt.

Jordens olika inre lager (skiss).
Bildtext Jorden har en fast skorpa och en mantel av fast eller delvis flytande sten, en yttre kärna av flytande nickel och järn och en fast inre kärna av nickel och järn.
Bild: Mostphotos

Så summa summarum: baserat på jordens storlek och tyngdkraften på dess yta är den genomsnittliga densiteten för planeten Jorden 5,515 g/cm3. Den typiska densiteten hos ytans bergarter är hälften av det här (ca 2,75 g/cm3). Om någon betydande del av jorden skulle vara ihålig, skulle den genomsnittliga tätheten vara mycket lägre än för stenar på ytan.

Det enda sättet för en ihålig jord att ha den tyngdkraft som vi kan mäta upp, är genom en kärna som består av mycket tätare material än nickel och järn, av någon hittills okänd supertung legering. Och som sagt, seismologin bevisar att det gör den inte.

Men lyckligtvis så kan ju alla som går och drömmer om Agartha trösta sig med att det finns massvis med fina grottor att utforska och drömma sig bort i, och hoppas på att nästa krök avslöjar början på trappan som leder ned till landet inuti jorden. Hej – mindre harmlösa sysslor kan man tänka sig än så. Så länge ni inte irrar bort er så att räddningspersonal behöver tillkallas.

Mer om ämnet på Yle Arenan