Hoppa till huvudinnehåll

Politik

Friktionen mellan arbetsgivare och fackförbund tilltar – snart lär det bli tal om strejker

Jarkko Eloranta i kostym sitter på en soffa.
Bildtext Jarkko Eloranta säger att vi har en allvarlig situation inom arbetsmarknaden för tillfället.
Bild: Catariina Salo / Yle

Industrifacket sade upp kollektivavtalen och det kan påverka hela arbetsmarknaden. I december hotar strejker om inget avtal ingås.

Blir det inget avtal inom teknologibranschen de kommande veckorna kan följderna för hela arbetsmarknaden vara stora. Kollektivavtalen har sagts upp från och med den första december.

– Just nu förhandlar man om nya kollektivavtal och man har inte kunnat uppnå en överenskommelse om löneförhöjningar för nästa år, säger Jarkko Eloranta som är ordförande för Finlands fackförbunds centralorganisation FFC.

Finns det inget avtal i december kan strejk och andra stridsåtgärder bli aktuella. I ett pressmeddelande säger Industrifackets ordförande Riku Aalto att facket och Teknologiindustrins arbetsgivarförbund står exceptionellt långt ifrån varandra.

Det är inte bara stridsåtgärder inom teknologibranschen som orsakar oro på arbetsmarknaden. Om inget avtal ingås före årsskiftet, är det troligt att hela arbetsmarknadsrundan påverkas.

– Den allmänna situationen är att arbetsgivarna inte vill sluta avtal med de andra facken förrän Industrifacket och Teknologiindustrin uppnått sitt avtal, säger Eloranta.

Finlands arbetsmarknadsmodell utgår från att teknologi- och exportsektorn inleder förhandlingsrundan och därmed lägger ett tak på löneförhöjningarna. De andra fackförbunden förhandlar sina löner utgående från det.

Förhandlingsläget under november och december

Kollektivavtalen för teknologiindustrin, malmgruvorna, plåt- och industriisoleringsbranschen samt teknisk service och tekniskt underhåll löper ut i slutet av november.

De flesta kollektivavtalen inom kemisektorn löper ut i slutet av december 2022.

Servicefacket PAM förhandlar om handelns avtal senast i mitten av december.

Kollektivavtalen för skidcenterbranschen och programservicebranschen gick ut i slutet av oktober.

Vårdpersonalens löner skaver

En av orsakerna till att industrins förhandlingar är extra svåra just nu är det avtal som vårdfacken Tehy och Super förhandlade fram med kommunarbetsgivaren KT. För att få vårdpersonalen ur den så kallade lönegropen förhandlades det fram ett avtal som ger vårdarna en ytterligare förhöjning – förutom den allmänna höjningen. Det betyder att vårpersonalens löneförhöjning alltid kommer att vara högre än industrins.

Vid FFC säger ordförande Jarkko Eloranta att det är problematiskt från båda håll. Arbetsgivaren vill ha lösningar som är hållbara för den offentliga sektorn, eftersom industrins avtal påverkar alla sektorer. Arbetstagarna vill ha ordentliga löneförhöjningar på grund av den skenande inflationen.

– Vi har nu en knut mellan industrin och den offentliga sektorn.

För tillfället är friktionen stor mellan de olika facken men också mellan facken och arbetsgivarna. Den ekonomiska situationen underlättar inte.

– Jag vet inte hur vi ska lösa det här men jag tror att vi bara måste gå vidare och förhandla avtal efter avtal, säger Eloranta.

Arbetsmarknad i förändring

Finland har en mer än femtio år lång historia där fackförbunden förhandlat fram kollektivavtal. Nu har vi tre branschspecifika avtalsrundor, men det är osäkert hur det kommer att se ut i framtiden. Röster har höjts om att en ny modell för koordineringen av avtalsrundorna behövs.

Trepartssamarbetet

Löntagarsidan har tre centralorganisationer: FFC, Akava och STTK.
Arbetsgivarsidan har fyra centralorganisationer: Finlands Näringsliv EK, Kommunarbetsgivarna KT, Statens arbetsmarknadsverk och Kyrkans arbetsmarknadsverk.

Trepartssamarbetet innebär att dessa centralorganisationer och staten, alltså i praktiken regeringen, tillsammans kommer överens om hur arbetslivets lagstiftning ska utvecklas.

Enligt Eloranta måste man också se över hur man från arbetsmarknadens sida kan påverka ekonomin och sysselsättningen på ett effektivt och hållbart sätt.

– Det finns en friktion mellan den offentliga och den privata sektorn. Den privata arbetsgivarsidan EK vill ha ett system där varje avtal har samma kostnadsnivå som export- och teknologibranschen. Det är inte ett hållbart system, det har vi nu sett på den offentliga sidan.

Här hänvisar Eloranta till det avtal som Tehy, Super och KT förhandlade fram där löneförhöjningarna i tre år framåt alltid kommer att vara högre än för teknologi- och exportsektorn.

Det finska arbetsmarknadssystemet

Fackförbunden förhandlar fram kollektivavtal tillsammans arbetsgivarförbunden. Kollektivavtalen är branschvisa och slår bland annat fast en minimilön och semesterpenning.

Kollektivavtalet gäller för en viss tid och ett nytt avtal förhandlas fram mellan parterna före tidigare går ut. Om ett kollektivavtal löpt ut kan man enligt lagen ta till stridsåtgärder för att avtalsförhandlingarna påskyndas. Strejk är en av stridsåtgärderna.

Kollektivavtalet slår fast en miniminivå för det personliga arbetsavtalet. Det går alltid att förhandla fram bättre villkor i det personliga arbetsavtalet.

De senaste åren har avtalskulturen genomgått förändringar och lokala avtal har blivit mer vanliga. I ett lokalt avtal kommer en specifik arbetsgivare överens med löntagarna om avtal. Från fackförbundens sida vill man att avtalen sluts inom de nationella kollektivavtalen, så att en miniminivå hålls.

Är arbetsmarknaden i kris?

– Kris är ett ganska hårt ord, men vi har en allvarlig situation. Speciellt inom FFC eftersom våra medlemmar har ganska låga inkomster och vi vet att inflationen främst påverkar dem som använder sina inkomster till energi, el och mat. Vi måste ta hänsyn till det. Jag hoppas att vi inte kommer att gå in i en kris, men situationen är allvarlig och arbetsgivarna måste också ta ansvar, säger Eloranta.

Hur går det framåt?

– Nu går avtalsrundan vidare. Nästa år har vi val, en ny regering och ett nytt regeringsprogram som kommer att påverka arbetsmarknaden. Jag hoppas att den kommande regeringen respekterar trepartssamarbetet så vi inte har ett ensidigt beslutsfattande från regeringens sida.

Teman som både arbetsmarknadsparterna och regeringen blir tvungna att ta itu med nästa år är den minskande arbetskraften och behovet av arbetsrelaterad invandring.

– Sedan vet vi ju inte hur ekonomin kommer att se ut men det är väldigt viktigt att vi har en hög sysselsättning, både för nationalekonomin och för privata löntagare, så de kan leva med de höga priserna.