Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Kolumn: Genom hårdrock kom jag i kontakt med mörkrets makter

Rockband på scen, rök och strålkastare. Sebastian Bergholm är inklippt.
Bildtext Craneium på scen i Åbo 2021.
Bild: Yle

Texter om satan och tunga riff ger metallmusik ett tungt och ont rykte, men kanske handlar genren mer om gemenskap och om att hitta sätt att leva ett gott liv, funderar Sebastian Bergholm.

1984 är titeln på George Orwells bok om det övervakningssamhälle som vi lever i. Men det är också året då Sveriges television sände den klassiska debatten om hårdrockens skadlighet, mellan journalisten Siewert Öholm och musikjournalisten Anders Tengner.

Bandnamnet W.A.S.P. betyder ”We are satans people” slog man fast i programmet.

Kring samma tider diskuterade vi flitigt bandnamns dolda innebörd på skolgården och någon visste berätta att namnet Kiss stod för ”Knights in satans service”.

Hårdrocken gjorde oss med andra ord mera intresserade av språk och ords betydelser än någon lärare lyckades med.

Jag måste i efterskott ge kristna debattörer som Öholm rätt, det fanns en lockelse i det förbjudna.

Gene Simmons i Kiss live på Kiss Kruise VIII 2018. Rött ljus.
Bildtext Som liten lekte skribenten bandet Kiss och Gene Simmons efter skolan.
Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos

I tv-inslaget förfasade man sig över att W.A.S.P.:s Blackie Lawless skriker ”I fuck like a beast”, knullar som ett vilddjur, eller best, som någon i studion översatte låttexten.

Min kompis Kaj hade låten som maxisingel. Vinylen var formad som en sågklinga och jag minns att den lät otroligt bra i hans föräldrars vardagsrum.

Jag förstod inte då vilket budskapet var, men kände på mig att Blackies vrål signalerade att han inte tänker rätta sig efter normer eller regelsystem.

Som barn var man van att följa en massa obegripliga regler och hade därför en nästan naturlig instinkt att gilla allt som bröt mot dem. Först Pippi Långstrump, sen Blackie Lawless.

Med en annan kompis, Jonne, brukade vi leka Kiss efter skolan. Jag var Gene och han Paul.

Vi ägde inga spandexkläder, men vanliga långkalsonger gick bra. Sådana hade man nämligen på sig hela vinterhalvåret eftersom det fortfarande var iskallt under vintrarna på 80-talet.

Genes yxbas klippte jag helt enkelt ut av papp.

Det var så jag kom i kontakt med mörkrets makter.

Bibelbältets barn

Jag kom att tänka på allt det här när trummisen Joel Kronqvist i Åbo-bandet Craneium berättade om hur han som ung satt och ritade uppochnervända kors som också finns i bandets logo.

– De var coola då och de är fortfarande coola, slår Kronqvist fast.

Trummisen Joel Kronqvist i profil och keps mot en stenvägg
Bildtext Joel Kronqvist spelar trummor i Craneium.
Bild: Sebastian Bergholm

Craneium är ett band med rötter i det österbottniska bibelbältet och vars texter behandlar teman kring organiserad religion och att ”leva med skygglapparna på”, som gitarristen och sångaren Andreas Kaján uttrycker det.

Jag träffade bandet under en het sommarvecka och en kall höstkväll år 2021 och dokumenterade hur de jobbade inför släppet av deras senaste album Unknown Heights.

Du kan höra dokumentären här.

Medlemmarna i Craneium lägger sin tid och sina pengar på bandet och har gjort en fin karriär i rockmusikens marginaler.

De har ett skivkontrakt med ett genrekreddigt svenskt bolag och de har turnerat omkring i Europa, spelat tillsammans och blivit vänner med bandet de sett upp till, svenska Skraeckoedlan, som är veteraner inom stonergenren.

De har med andra ord mutat in en liten lott av världen där de kan leva på ett sätt som de själva vill.

Rockband på scen, rök och intensivt spelande.
Bildtext Albumet Unknown heights firades med releasegig 2021. Andreas Kaján och Joel Kronqvist.
Bild: Sebastian Bergholm / Yle

Satanism behöver inte vara tro på ett övernaturligt väsen som ingriper i världen

Också om bandets texter andas satanism så är de inga metafysiker, berättar gitarristen Martin Ahlö. De tror inte på övernaturliga makter som lägger sig i världens gång.

De satanistiska inslagen handlar om hur man ska leva, om att lyssna in sin sanna vilja, om att hitta sig själv.

Metalmusikens yta kan se skrämmande ut, men i motståndet mot mainstreamkultur och starka moralsystem som begränsar människans handlingsförmåga finns också en insikt om att frihet är en förutsättning för ansvar.

Man sitter vid bord och säljer vinyler. En ölflaska syns.
Bildtext Martin Ahlö säljer merch och skivor på konserten. Allt görs själv i den här kulturen.
Bild: Sebastian Bergholm / Yle

Martin Ahlö, som också sjunger och spelar gitarr i bandet, berättar att han gått på ett kristet gymnasium och att han var ledare på konfirmationsläger, men att det alltid fanns ett tvivel.

Först efter gymnasiet märkte han hur påverkad han var av de kristna tankegångarna.

- Man känner skuld hela tiden, vad är det man tror, hur vill man leva sitt liv?

- Man behöver inte religion för att fatta vad som är rätt och fel, flikar Andreas Kaján in.

Basist och trummis i soffa.
Bildtext Jonas Ridberg och Joel Kronqvist är Craneiums rytmbatteri.
Bild: Sebastian Bergholm / Yle

Det är kanske en lite för svärmorsdrömaktig sak att säga, men medlemmarna Craneium känns vänliga, ansvarsfulla och medvetna om vad som pågår omkring dem.

Texterna handlar om bland annat miljöfrågor, makt och ansvar.

Den subkultur som bandet är en del av handlar om att kunna vara sig själv, att respektera andra människor och att inte diskriminera.

Musiken handlar också om att ”knäppa alla idioter på näsan”, dem som tvivlade på en, och visa att man kan vara musiker också om man inte upplever att man själv är världens bästa gitarrist.

De tunga riffens församling

I somras gick jag på festivalen Knotfest och såg 30 000 metalfans lyckligt kvida i en klimatkrishet sol på en asfaltplan utanför ishallen i Åbo.

Det var nitar och corpsepaint och mellanöl och läder.

Min barndoms hårdrockskärlek har legat i träda ända sedan grungen och indien på 1990-talet, men jag påmindes igen om varför metallmusik kanske är den mest belönande liveupplevelsen man kan ha.

Få saker går upp mot en bra ljusshow, rök, eld och sågande riff.

Huvudakten Slipknot konstaterade gång på gång att publiken är galna motherfuckers, men fick varenda en att känna sig som deras motherfuckers, som delaktiga i en unik metallförsamling.

Gitarrist skriver sitt bands namn, Craneium, på en dörr backstage.
Bildtext Craneium was here - Martin Ahlö på Utopias backstage i Åbo 2021.
Bild: Sebastian Bergholm/Yle

På Craneiums konsert infinner sig lite samma känsla, men i kartskalan 1:150. Man är bland vänner när musiken mullrar på.

Tveklöst inhyser genren också några tvättäkta ondingar som gärna tar fram tändstickorna i närheten av kyrkor, men kanske är det viktigaste med metallmusik ändå hur den förmår binda samman människor över hela världen.

Den förmår också fånga upp de alltför många unga människor som i dag är vilsna, som samhället och de vuxna inte får tag i och inte ser.

Lite som inverterad diakoni eller Severus Snapes blålysande patronus-hjort i Harry Potter-serien, men där ljuset ersatts av en läderklädd, långhårig och väsande figur vars mörker lyser klarast.

Band sitter på terass, fyra personer. Sommarkläder. Plastmöbler.
Bildtext Satanism är inte att tro på övernaturliga väsen, utan ett sätt att lära känna sig själv och inte låta sig påverkas av starka normsystem. Craneium är: Jonas Ridberg, Joel Kronqvist, Martin Ahlö och Andreas Kaján.
Bild: Sebastian Bergholm/Yle