Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: ”Vem var han, vem är han nu?” Det finns många frågor Peter Mickwitz svarar på i sin makalösa essäbok Skuggorna, alla skuggor

Författaren Peter Mickwitz sittandes framför en bokhylla med en gammal oljemålning i famnen
Bildtext Essäisten Peter Mickwitz
Bild: Ellips förlag: Miia Toivio

Det går runt i Peter Mickwitz nya bok Skuggorna, alla skuggor. Det ser man redan på titeln. Och på subtiteln: En essä, essäer.

Han har länge burit med sig boken. I tankarna. I huvudet. I dryga 20 år. Från 19 november 2000 till 5 april 2021. Det skriver han i alla fall. Kanske får vi tro på honom, kanske inte. Eftersom allt går runt, runt, runt. Texten går i cirklar.

Att läsa boken var lite som att titta i avloppet i ett badkar efter att man dragit ur pluggen och det sista av vattnet rinner bort. Virveln som uppstår. Malströmmen i miniatyr.

Man fäster blicken på den och kan inte slita sig. Man dras in, dras med, dras bort. Med vattnet, allt vatten, för att parafrasera Mickwitz.

Paradoxen: det som är liv är också död; tiden. Att försöka stanna tiden är att försöka döda, att försöka stanna rörelsen är att försöka döda. Stillaståendet, utanförtidskapet, saknar liv.

― ur Peter Mickwitz Skuggorna, alla skuggor

Men låt oss börjar från början. Mickwitz ville skriva en essäroman. Hösten 2000. För det hade han ”blivit beviljad en åtta veckor lång vistelse vid Skandinaviska konstnärskollegiet i Rom.”

Landskapet med den dubbla skuggan

Han skulle skriva om en gravyr, Landskapet med den dubbla skuggan, som han hade sett som omslagsbild på en bok från 1933 av den finlandssvenska författaren Rabbe Enckell.

Gravyrens förlaga är en oljemålning av en landskapsmålning av den flamländska konstnären Peter Paul Rubens (1577–1640). Originaltavlan i olja heter Hem från fälten och befinner sig i Palazzo Pitti i Florens.

Det var den tavlan Mickwitz ville se. Därför hade han sökt sig till Italien. Han ville med egna ögon se på målningen med ett landskap där personer och föremål kastar skuggor åt två olika håll. En omöjlighet i verkligheten, men vad är verkligheten på en tavla?

Omslagsbilden av Peter Mickwitz essäbok Skuggorna, alla skuggor
Bildtext Omslagsbilden med Schelte A. Bolswerts Landskapet med den dubbla skuggan i bakgrunden
Bild: Ellips förlag

Uppehället i Italien blev inte det som han hade tänkt sig. Tavlan i ”det fulfascinerande Palazzo Pitti var inte överväldigande”. Han tyckte att gravyren var vassare och det förstår man eftersom den är ju utförd med en nål.

Resan från Rom till Florens var inte heller lyckad eftersom den skedde i brådskan kort innan han återvände till Finland. Också det brådskande eftersom en god vän till Mickwitz hade dött i en flygolycka därhemma.

Efter allt det här blev det inte heller någonting av den planerade boken. Inte tills nu.

Liv är rörelse, rörelse är förändring, förändring är liv, tid är förändring, tid är liv. Det som är liv – förändringen – är också det som tvingar fram slutet, det vi kallar död.

― ur Peter Mickwitz Skuggorna, alla skuggor

Men han hade boken och bilden i tankarna. Hela tiden. Det intrycket får man när man läser boken. Och att det var bra att den tog tid att skriva. Så pass bra är nämligen boken.

Allt i den otroligt välskrivna essän kretsar alltså runt kopparsticket av Rubensmålningen. Gravyren utfördes av Rubens goda vän och älsklingskopparstickare nederländaren Schelte A. Bolswert (1586–1659).

In och ut och ner och upp

Med den här gravyren som startpunkt dyker Mickwitz gång på gång ner och in i och upp och ut ur den här och andra bildernas värld.

landskapet med den dubbla skuggan. Gravyr av Schelte A. Bolswert (ca. 1640) efter Peter Paul Rubens oljemålning Hem från fälten
Bildtext Landskapet med den dubbla skuggan. Gravyr av Schelte A. Bolswert (ca. 1640) efter Peter Paul Rubens oljemålning Hem från fälten.

En djupdykning på vars färd man lär sig mycket om allt möjligt: geografi, konsthistoria, etnologi, historia, filosofi, litteraturhistoria. ”Det finns mera” som Mickwitz själv rubricerar ett kapitel i boken.

Förutom Rubens funderar och filosoferar han om bilder av Pieter Bruegel den äldre (1525/30–1569), den andra stora inspirationskällan för hans essä. Han borrar sig bokstavligen in i deras målningar och gravyrer för att komma fram till pudelns kärna.

(Cirklar runt detta utanför heter förresten Mickwitz blogg och det samma kunde man också säga om den här boken.)

De stora frågorna

Varje bild ses som en katalog av frågor: Vad ser man? Hur ser man det man ser? Vad berättar det man ser? Hur förändrades synen på det man ser?

Den andra stora katalogen av frågor kretsar kring minnet: Vad minns vi? Varför minns vi just det? Minns vi rätt?

Det enda vi kan förstå är oss själva, det enda vi vill förstå är oss själva – vare sig det handlar om nu eller då. Vad följer av det?

― ur Peter Mickwitz Skuggorna, alla skuggor

Allt flyter, allt går runt i cirklar. Och gång på gång kommer han tillbaka till samma utgångsberättelse: hans vistelse i Rom, hans resa till Florens, hur han gick vilse där, hur han återvände till Rom, hur han gick vilse där också.

Livet som vi ser tillbaka på är en räcka av mer eller mindre tydliga reminiscenser som förändras över tid och rum. Mitt liv som jag minns det rubricerade den finlandssvenska filosofen Georg Henrik von Wright sin självbiografi. Så är det bara.

Man kunde befara att det blir råddigt. Men det blir det inte. Inte alls.

När man i slutet av boken kastas ut ur Mickwitz essä, ut ur hans medvetandeström, ut ur hans inre monolog, känner man sig onekligen lite omtumlad. Men också, på ett konstigt sätt, renad och – klarare i skallen.