Hoppa till huvudinnehåll

Österbotten

Den psykiatriska vården haltar – Linn, 20, tillbringade ett drygt år på avdelning: ”Det kändes ofta som om det bara var förvaring”

Uppdaterad 09.11.2022 05:53.
Linn Kantola vill berätta sin historia om psykiskt illamående så att fler unga som behöver hjälp också får den.

Åtta ungdomspsykiatriska bäddplatser för hela Österbotten räcker inte. Det tror Linn Kantola, som själv vistats lång tid på avdelningen. Kantola vet att det delvis är tack vare avdelningen som hon lever idag.

Linn Kantola, 20, sitter hemma vid köksbordet en novemberdag då solen orkar in genom fönstret. Hemma är Nykarleby, men det är inte alls någon självklarhet att kunna bo självständigt i egen lägenhet. För bara några år sedan mådde Kantola så dåligt att hon levde sitt liv på ungdomspsykiatrisk avdelning.

Allt började då Kantola stod på tröskeln till tonåren. Flera olika saker bidrog till att hon började må dåligt.

– En stor grej som jag tror påverkade mycket var den mobbning som jag utsattes för i delar av både lågstadiet och högstadiet. Sedan kom också mina föräldrars skilsmässa och några nära personer i min släkt som gick bort. Min grundtrygghet blev rubbad, säger Kantola.

Kantola berättar att hon är högkänslig och tänker att allt som drabbade henne kanske tog hårdare på henne än vad det skulle ha gjort på någon utan den graden av känslighet.

– Jag mådde jättedåligt och kände mig väldigt ensam i den känslan som jag gick med, jag kände inte att det fanns någon som förstod mig. Det är ganska svårt att få rätt hjälp då man inte riktigt vet vilken hjälp man behöver eller vad man skulle må bättre av.

Lång tid i Roparnäs

Det är många som ändå försöker hjälpa Kantola.

Den egna familjen förstås. Högstadiets skolkurator, sedan skolpsykologen. De gör vad de kan enligt Kantola, men hon börjar ändå må sämre och kommer vidare till mentalvårdsbyrån i Jakobstad. Där är hjälpen inte tillräcklig och ingen lyckas vända den onda spiral hon befinner sig i, med ett farligt självskadebeteende.

– I årskurs åtta kraschade jag totalt. Mina betyg sjönk, orken försvann och livsgnistan var mitt i allt som bortblåst.

En liten tid senare tas Kantola in på ungdomspsykiatriska avdelningen, som finns i Roparnäs i Vasa.

Ung kvinnas armar i blommig blus som stöder sig mot bordsyta, händerna håller ett glas vatten. Tiotals vitnade ärr på huden längs armarna vittnar om självskadebeteende.
Bildtext Ärren på Linns armar har bleknat, men vittnar fortfarande om de tuffa år hon har bakom sig.
Bild: Ulrika Stagnäs-Lund / Yle

Totalt ska det bli omkring 13 månader på avdelningen för Kantola, en tid som innehåller både sådant som hon idag är tacksam för och sådant som var förfärligt.

– Den vård jag fick tyckte jag inte alltid att kändes som vård. Det kändes ofta som om det bara var förvaring, jag satt där bara och ingen gjorde så mycket. Personalbristen var ju stor då också, säger Kantola.

Bristen på personal ledde många gånger till att Kantola inte fick gå ut på promenad, trots att hon skulle ha haft läkarens tillstånd att vistas utomhus. Det fanns helt enkelt ingen vårdare som kunde följa med ut.

– Det kanske inte låter som en så stor grej att man inte får gå ut och gå, men att komma ut och se lite av den vanliga världen kan vara det lilla extra som man behöver för att orka den dagen.

Bakåt snarare än framåt

Också läkarkontakten upplever Kantola som svår. Beslut fattas över huvudet på henne, utan att hon får delta, även under sådana perioder då det inte finns anledning till det.

– Det var många olika läkare som kom och gick, de hade alla olika syn på mig och min problematik och olika planer för vad som skulle hända.

Kantola upplevde att det gick oerhört många dagar utan något skedde som hade kunnat föra henne i rätt riktning. Om det endast fanns finskspråkig personal på plats blev kontakten till vårdpersonalen minimal. Hon upplevde att hon gick bakåt i tillfriskningsprocessen, snarare än framåt. På avdelningen fanns samtidigt flera andra ungdomar med liknande problem och det här var många gånger till nackdel för alla.

– Det var en väldigt triggande miljö att vara i, det blev ganska destruktivt mellan varven.

I efterhand tänker Kantola att hon blev kvar på avdelningen alltför länge. Hon hospitaliserades och efteråt var anpassningen till ett vanligt liv med normala friheter svår.

Men Kantola har också en del fina minnen från tiden på avdelningen. Sjukhusskolan är ett av dem. Undervisningen där gjorde att Kantola lyckades slutföra sina grundskolestudier.

– Den tiden minns jag med glädje. Att få gå till skolan blev det jag såg fram emot. Där kände jag att jag faktiskt blev accepterad för den jag är och fick hjälp med att klara av skolan. Det blev något slags avbrott i den annars tuffa vardagen.

Kantola minns också några vårdare som gjorde sitt allt för att hjälpa och stöda henne.

– De försökte få mig att förstå att det finns ett friskt liv i ändan av tunneln. Dom peppade mig genom alla sina skift och det är en sak som jag idag kan känna tacksamhet över.

I förgrunden vasstrån, i bakgrunden kvinnofigur som sitter på stranden och blickar ut över vatten. Kvällssol.
Bildtext Linn bor kvar i Nykarleby och tycker om att tillbringa tid i Ljusparken.
Bild: Ulrika Stagnäs-Lund / Yle

Det fanns också personer som jobbade på avdelningen med annat än vårdarbete som Kantola ibland upplevde var de som gav henne det där lilla extra i vardagen.

– De flätade håret på mig, pratade om vanliga saker och spelade kort. Små saker som kan betyda så mycket när man annars inte har något roligt att se fram emot.

Med allt det som var bra och dåligt, kan man säga att avdelningen ändå höll dig vid liv?

– Absolut, det gjorde den. Jag vet att jag behövde den vården under tidpunkter då det var extra svårt. Jag ville verkligen inte leva under den perioden.

Fler platser behövs

I Roparnäs finns åtta avdelningsplatser för ungdomar mellan 13 och 17 år. Platserna ska täcka behovet för hela Österbottens välfärdsområde, men den ledande läkaren inom psykiatrin Mirja Remes uppgav nyligen att hon är mycket orolig för att platserna inte räcker till. Senast då avdelningen flyttar till det nybyggda H-huset vid centralsjukhuset kommer det att bli problem, befarar hon.

Linn Kantola tror som Remes.

– De här åtta platserna räcker ju inte. Det har så många gånger varit helt fullt på avdelningen och då har de satt in flera sängar i rummen så att fler ska kunna tas in. Man borde planera för fler platser i H-huset från första början.

I bakgrunden kvinnofigur som håller upp en kylskåpsdörr. På kylskåpsdörren i förgrunden små tavlor och lappar med uppmuntrande ledord och peppande innehåll.
Bildtext Hemma hos Linn finns massor med minnen också från den svåra tiden på avdelningen, inte minst lapparna med uppmuntran och stöd som numera pryder den egna kylskåpsdörren.
Bild: Ulrika Stagnäs-Lund / Yle

Nästa år har man inom den psykosociala servicen vid Österbottens välfärdsområde särskild fokus på hjälpen till barn och unga. Kantola hoppas att det innebär konkreta åtgärder.

– Österbotten är ett stort område och det är många unga som mår dåligt. Man behöver fokusera massor mera på öppenvården också, så att man får hjälp i ett mycket tidigare skede istället för de här långa köerna. Att vänta tre månader på hjälp är jättelång tid, för man frågar efter hjälpen då man verkligen behöver den.

Till de unga som kämpar just nu vill Kantola sända en hälsning om att det kan bli bättre, man kan hitta en väg ut ur illamåendet.

– När man är mitt uppe i det så är det lätt att gräva ner sig i tanken att det alltid kommer att kännas så här. Men det kan bli bättre och det finns personer som kan och vill gå den här vägen med dig. Så håll ut, för det finns något annat också.

Idag säger Kantola att hon mår bra. Hon är på slutrakan i sina närvårdarstudier och livet känns oändligt mycket ljusare, mycket tack vare den KBT-terapi hon går i sedan ett år tillbaka.

– Jag ser fram emot en ny dag då jag vaknar på morgonen. Jag är jättetacksam för att jag idag får må så bra och att jag hittade en väg ut. Det har varit en svår tid, men jag är glad för att jag får leva idag.

Ung kvinna med långt blont hår ler och ser in i kameran. I bakgrunden parkmiljö. Kvinnans jacka pryds av gröna bandet, som visar stöd i kampen mot psykisk ohälsa.
Bildtext Du är viktig, står det på gröna bandet som påminner om kampen mot psykisk ohälsa. Linn är tacksam för att hon hittat ut ur den svåra tiden.
Bild: Ulrika Stagnäs-Lund / Yle

Linn Kantola är en av dem som tog kontakt med Yle Österbotten då vi frågade österbottningar om deras egna eller anhörigas erfarenheter av att ha sökt hjälp för psykiska problem. Tiotals svar kom in och här nedan kan du läsa utdrag ur en bråkdel av de texter vi fått lov att använda. Tack till alla som skrev in!

Österbottniska röster om vården av psykisk ohälsa

Den psykiatriska vården haltar – Linn, 20, tillbringade ett drygt år på avdelning: ”Det kändes ofta som om det bara var förvarin

9:13