Call Jane-regissören Phyllis Nagy kunde inte ana hur kusligt aktuell hennes film om abort skulle bli
Abortmotståndet i USA har rört upp starka känslor, särskilt hos de som stred för rätten till fri abort. I den verklighetsbaserade filmen ”Call Jane” berättas om hur kvinnor i 60-talets Chicago tog saken i egna händer.
Året är 1968 och Joy (Elizabeth Banks) är en helt vanlig hemmafru i en villaförort till Chicago. Hon är lyckligt gift, har en tonårsdotter och väntar sitt andra barn, när hon får veta att graviditeten hotar hennes liv. Hennes läkare rekommenderar abort, men sjukhuset tycker att barnets liv går före den 50-procentiga risken att hon stryker med.
Efter att ha sökt sig till maffians abortörer – och skräckslagen vänt i dörren – läser Joy ett anslag på en soptunna: ”Gravid? Orolig? Ring Jane”. Telefonnumret går till ett kvinnligt nätverk – The Janes – som hjälper till att ordna säkra aborter för kvinnor utan andra möjligheter. I mötet med nätverket öppnar sig en ny värld för Joy.
Filmen Call Jane, som skildrar kampen för aborträtt på 1960-talet, kunde inte vara mera aktuell just nu
En film om problemlösning
Call Jane är regisserad av Phyllis Nagy, mest känd som manusförfattaren bakom filmen Carol med Cate Blanchett, som gav henne en Oscarnominering. När vi träffas på ett hotellrum i Soho i London berättar hon att hon ville göra filmen för att den handlar om problemlösning.
– Jag ville berätta om händelserna och människorna utifrån perspektivet att abort kan vara lösningen på ett problem, snarare än en smärtsam och traumatisk upplevelse, som det oftast skildras i film. Jag hoppas att filmen kan vara en varsam knuff som får oss att börja prata, säger hon.
Kusligt dagsaktuell
Phyllis Nagy har arbetat med filmen i flera år, men den känns nästan kusligt dagsaktuell. När Högsta domstolen upphävde grundlagsskyddet av abort i juni, reagerade många amerikaner med chock, och abortfrågan blev en av de stora stötestenarna under kampanjen inför mellanårsvalet nu i veckan. Men regissören menar att hotet mot aborträtten aldrig har försvunnit.
– Jag tvivlade aldrig på att filmen skulle vara aktuell. Ända sedan lagen gick igenom har den varit under attack. Och beslutet att upphäva den blev oundvikligt i samma stund som domstolens sammansättning förändrades. På bara fyra år kunde Donald Trump välja tre nya domare, och plötsligt befinner vi oss The Handmaid's Tale, säger Phyllis Nagy.
Margaret Atwoods roman om ett totalitärt framtida USA, som blivit hyllad tv-serie, används ofta som ett varnande exempel på vart landet kan vara på väg.
Pedagogiska abortscener
Call Jane visar hur Joy genomgår sin abort, men inte med några traumatiska skräckbilder utan metodiskt och pedagogiskt – vi får se instrumenten som används och vad de är till för. Senare hjälper hon till vid en annan kvinnas abort, förklarar vad som ska hända, tröstar och lugnar.
Det känns revolutionerande att skildra abort på det här sättet. Hur var det att spela in de scenerna?
– Tack för att du säger det – för mig var de en uppenbarelse, och nödvändiga i den galna tid vi lever i. Och det kan vara lite förvirrande för folk att se abortscener som inte är jobbiga att titta på. Men det var viktigt att skådespelarna fick styra arbetet under inspelningen av de scenerna. Man kan inte be någon att återskapa en abort i all oändlighet, säger Phyllis Nagy.
Lärde sig att utföra aborter
Joys berättelse speglar hur kvinnorna i Jane-kollektivet lärde sig att själva utföra aborter, för att kunna hjälpa så många kvinnor som möjligt. Fram till 1973, då Högsta domstolen slog fast att aborträtten hade stöd i grundlagen, utförde man 11 000 aborter.
Phyllis Nagy tror att dagens aktivister kan lära sig något av The Janes, i hur de omvandlade sina övertygelser till praktisk handling.
– Jag var för ung för att vara en Jane, men jag var medveten om aktivistgrupper som opererade som celler, som om de vore kriminella – och vissa av dem var ju också det. Det är intressant hur mycket man kan få gjort om man inte söker uppmärksamhet. Man behöver inte visa upp sina övertygelser, man man kan göra mycket nytta bakom scenen. Men idag är det svårare, alla har en kamera. The Janes hade kanske inte kunnat existera idag.
Tror du att filmen kan inspirera unga kvinnor att engagera sig aktivt för rätten till säkra aborter?
– Jag hoppas det – men jag hoppas också att inte att det blir nödvändigt för dem att lära sig att göra aborter på varandra. Den tanken skrämmer mig. Jag hoppas att filmen inspirerar människor – inte bara kvinnor – att säkerställa att vi inte hamnar där igen.