Hoppa till huvudinnehåll

Västnyland

Konstnären lutar sig mot ett bord fyllt med färger, i bakgrunden målningar längs väggarna och i lådor.

Huset i Snappertuna döljer en skatt – först som vuxen insåg Teresa vilket otroligt arv hennes morfar lämnade efter sig

För sex år sedan började Teresa Munsterhjelm renovera och färdigställa sin morfar Georges von Swetliks halvfärdiga hus utanför Ekenäs. Där har hon hittat en fast punkt i sitt liv och en länk till sitt eget kulturarv.

Teresa var bara fyra år gammal när hennes morfar Georges von Swetlik dog. Men han har trots det varit starkt närvarande i hela hennes liv; genom de otaliga konstverk som han lämnade efter sig och genom det slaviska temperamentet som präglar familjen.

– Jag har alltid känt av ett kulturellt utanförskap. Trots att jag är tredje generationens invandrare har familjens kulturarv inte tvättats ur mig, säger hon.

På 1970-talet inledde Georges von Swetlik ett sällsamt byggprojekt i Snappertuna.

Som modell använde han en borg, som hans anfader byggde i Böhmen på 1200-talet.

Meningen var att skapa en plats som anknöt till hans egna rötter. Han ville skapa ett nytt kulturarv i stället för det som gått förlorat, då familjen var tvungen att fly Ryssland i början av 1900-talet.

– Han sade åt min mormor, att de skulle bygga ett litet hus med en ateljé där han kunde måla. Men det blev inte alls så, för huset bara växte och växte, berättar Teresa.

När von Swetlik dog år 1991 var den vita stenbyggnaden fortfarande inte färdig. Men han hann i alla fall arbeta i den stora ateljén i husets andra våning.

Här spenderade Teresa en stor del av sin barndom; i ett svindlande hus med valv och otaliga gömställen, bland alla de tavlor som hennes morfar hade målat.

För henne var det här det normala och något självklart.

Men så småningom insåg hon att det inte alls var någon självklarhet och att någon var tvungen att agera för att också andra skulle kunna ta del av morfaderns livsverk.

– Jag hade rest hit och dit i världen och det har varit en enormt lång process att ens lite sätta ner fötterna på en plats. Men jag insåg att det här är ett direkt absurt kulturarv som inte får falla i glömska!

Viktigt att ta en paus och åka bort

År 2016 flyttade Teresa Munsterhjelm till Ekenäs och bosatte sig delvis i huset.

Renoveringsprojektet började med att hon målade och redde upp en bokhylla i ateljén. Det gjorde det ännu tydligare att resten av huset stod halvfärdigt.

Jag märkte att det inte räckte att måla en bokhylla när väggarna ännu var ospacklade

Då fattade jag ännu inte hur starkt jag skulle involveras i det här

Sex år senare har det skett en hel del förändringar. Bland annat är ateljén uppstädad och golvet har bytts ut. Väggarna i huset är nu vitkalkade, golven är målade och en stor del av de otaliga fönsterrutorna är restaurerade. Allt är gjort så ekologiskt hållbart som möjligt.

Teresa sköter i princip alla ytarbeten, medan inhyrda renoveringskillar tar hand om de större byggarbetena.

Ofta känns det som om arbetet inte alls går framåt och det är först när hon åker bort och återvänder, som Teresa märker hur mycket som har skett.

Hon tror att hennes förmåga att åka bort från huset är extremt viktigt för att hon ska klara av att föra projektet i land.

För det mesta älskar jag det här huset

Men ibland känns det som om det slukar och sväljer mig och då måste jag åka härifrån

Det är också ett stort arbete att gå igenom alla föremål och papper som Georges von Swetlik lämnade efter sig.

Det handlar om penslar och paletter, omålade dukar och dokument, som Teresa ska avgöra om de ställs fram när hon så småningom öppnar för allmänheten.

Och så finns det tavlor i mängder. Tillsammans med sin pappa, konstnären Riggert Munsterhjelm, har Teresa kommit fram till att de räcker till åtminstone tio utställningar.

För henne är det viktigt att morfaderns konst syns och blir uppskattad.

På sätt och vis har det funnits som ett spöke över vår familj, att min morfars konst inte blev accepterad

Man har känt av att konstvärlden inte uppskattade honom. De kunde inte förstå honom eftersom han ändrade stil så mycket

På 1980-talet hade von Swetlik ett stort genombrott och hans tavlor såldes till ett bra pris. Men han fick aldrig det erkännande av konstkritikerna som Teresa och hennes familj hade önskat.

Teresas pappa Riggert Munsterhjelm var i tiden lärling hos sin dåvarande svärfar. Han har också arbetat för att föra fram Georges von Swetliks konst.

Den senaste tiden har Teresa ändå upplevt att uppskattningen för morfaderns konst har ökat.

– Jag har haft rädslan att folk inte tycker om hans konst, men nu är det helt tvärtom. Mottagandet har varit ljuvligt positivt. Det är som om den mörka ridån har fallit!

”Huset är jag”

Målet är nu att öppna huset i Snappertuna så att omvärlden kan ta del av Georges von Swetliks arv. Teresa har åtminstone delvis tänkt bosätta sig i huset och skapa ett kulturcenter på sina egna villkor.

Det viktigaste för mig är att få fram min morfars konst

Det går bara inte att de här fantastiska mästerverken är gömda här. Det är inte okej!

Projektet i Snappertuna har också gett Teresa ett större sammanhang.

Genom arbetet med morfaderns arv har hon hittat en trygg plats i tillvaron och en länk till sin egen bakgrund.

Det här huset betyder absolut en anknytning till mina egna rötter, som jag på sätt och vis har gått miste om

Det låter lite galet, men det här huset är på sätt och vis jag