Scenkonst: Det bedrägliga ljuset är en svävande föreställning om minne, förgänglighet, allt och inget
Föreställningen gör breda tematiska anspråk men förblir rätt vag i sina påståenden, såvida inte vagheten själv är budskapet.
Nio scenkonstnärer gör helt enkelt olika saker, ensamma eller i par. De springer av och an i salen, somliga sitter på stolar vid sidan av, rullar sig i ett rytmiskt rörelsemönster av och an längs den bakre väggen, eller dansar en mycket långsam pardans. Ibland är de kontaktsökande och kommer utmanande nära publiken, ibland är de avlägsna.
Liisa Pentti +Co sätter i samarbete med Sirius teatern upp föreställningen Det bedrägliga ljuset – och glömskans epidemi på Teaterhuset Universum i Helsingfors.
Vissa av rörelserna är aktiva och ansträngande, tar plats med stora språng och skutt. Andra förmedlar närhet, ömhet, vila. I vissa förekommer glimtar av humor, som då två personer blir osams om vem som får dansa tryckare med en stol.
Allt pågår samtidigt och utspritt över Teaterhuset Universums stora föreställningssal och det ges ingen klar signal om vad som särskilt ska uppmärksamma, var och en kan välja själv.
Famnar brett
Föreställningen är huvudsakligen ordlös men ibland återberättar någon saker, refererar ett uppträdande de sett eller berättar ett minne ur sin barndom. Var och en talar på sitt eget modersmål, eller engelska.
Ofta återknyter de till den legendariska danskonstnären Pina Bausch, och denna experimentella dansföreställning hämtar inspiration ur tre av hennes verk från 1970-80-talet.
I programbladet hänvisar Pentti också till konsthistorikern Jonathan Crarys samtidsanalys, som hävdar att den moderna världen genomlyses av ett ”bedrägligt ljus” som gör allting uppmätt och historielöst. Men det är svårt att se vilka specifika påståenden verket gör utgående från denna allmänt hållna modernitetskritik.
Överlag förefaller verket dra sig undan mer specifikt definierad handling och innebörd, utan präglas istället av en stor öppenhet som famnar brett och utesluter lite.
Den förgängliga scenkonsten
En av de få saker som länkar samman föreställningen är en återkommande tematik kring minne och förgänglighet. Det är en tematik som blir särskilt relevant för scenkonsten som överlag är en utpräglat förgänglig konstform.
Då en föreställning slutar spelas upphör den att finnas till, i motsats till mer beständiga verk som filmer, böcker eller tavlor. Ett scenkonstverk finns bara bevarat i manus och dokumentation samt åskådarnas minne.
Verkens genomslagskraft och betydelse uppstår i mötet med den samtid då de spelas, i efterhand kan det vara svårt att förstå hur ett verk kunnat framkalla så häftiga reaktioner hos sin publik. (Det främsta exemplet torde vara Igor Stravinskijs balett Våroffer som orsakade upplopp i Paris 1913.)
Scenkonsthistoria är således en undanglidande syssla. Det gäller även den inflytelserika scenkonstnären Pina Bausch som avled mitt uppe i karriären år 2009, och därmed finns bevarad i rätt färskt minne. Hennes danskompani fortsätter att spela hennes verk och gästspelade i Helsingfors den 3–5 november.
Ensemblen i Det bedrägliga ljuset manar fram det förflutna, men verkar vara medvetna om att det faktiska förflutna förblir oåtkomligt och det de berättar bara är en förvanskad bild som återskapas ur ett opålitligt minne.
Liisa Pentti +Co:s föreställning Det bedrägliga ljuset – och glömskans epidemi är en föreställning som verkar handla om allt och inget, som enligt programbladet prisar en vaghet som har gått förlorad i en bedrägligt upplyst och uppmätt samtid där skuggor och förtrollning har förjagats. Kanske det därmed bara är konsekvent att själva föreställningen också känns vag.
Liisa Pentti +Co och Sirius Teatern: Det bedrägliga ljuset – och glömskans epidemi. Koreograf och regissör: Liisa Pentti. Dansare: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Suvi Kemppainen, Meeri Lempiäinen, Marlon Moilanen, Corinne Mustonen, Paul Olin, Pinja Poropudas, Kardo Shiwan. Ljuddesign: Jouni Tauriainen. Ljusdesign: Ina Niemelä. Scenografi: Fabian Nyberg. Kostym: Siru Kosonen. Dramaturg: Titta Halinen.
