Vasabo överlevde covid-19 – beslöt att donera sitt livsverk till Ukraina

Ukrainarna bad Mika Tiainen leverera sin stordonation själv. Det gjorde han, fast Utrikesministeriet avråder från resor till Ukraina.

Ingen trodde att Mika Tiainen, 63, skulle överleva coronan. Allra minst han själv.

På sin födelsedag i januari hade Tiainen flyttats till intensivvårdsavdelningen på Vasa centralsjukhus. Han hade covid-19 och situationen var allvarlig.

Smittad blev han efter jul. Han besökte Helsingfors tillsammans med sin son och på vägen hem hälsade de på hos bekanta. Följande dag ringde den familjen och meddelade att det fanns två streck på coronapinnen.

Mika Tiainen var ovaccinerad.

Några dagar senare insjuknade både far och son i covid-19.

Först var han krasslig hemma ett par veckor. Men han fick svårt att andas och kunde inte sova ens i sittande ställning längre.

Mika Tiainen mådde så dåligt att han en natt skrev ett avskedsbrev till sin familj.

– Jag var i så dåligt skick att jag närmast skrev upp några praktiska anvisningar för hur de skulle göra med företaget.

Packar ihop sitt livsverk

Nästan ett år senare, den första november, ställer sig Mika Tiainen och lastar lösöret från sitt protesföretag i en lastbil.

Novembersolen skiner på lastbryggan vid den gamla sockerfabriken i Vasa när han bär in låda efter låda i bilen. Han bär ombord allt det som representerar ett livsverk som han har byggt upp under 34 år.

Hundratals vrist- och knästöd, specialskor, komponenter för vad- och lårproteser. Det är mycket som ska lastas.

För Mika Tiainen var det en så stor sak att han överlevde coronan att han bestämde sig för att donera sitt livsverk till Ukraina.

– Det är hela protesverkstaden som far, alltså material, råvaror, hjälpmedel, sjukhussängar, undersökningsbord och ugnar – allt.

Lastbilen har han fått låna av sin vän Krister Illman från Kyrkslätt. Illman ställde upp direkt när han fick höra om vännens planer på en unik färd.

Levererar gåvan själv

Tiainen räknar ut att donationen är värd 100 000–150 000 euro. Eftersom det är frågan om en så stor och specialiserad gåva blir han ombedd att själv leverera donationen till Ukraina.

De två vännerna för lasset till två krigssjukhus, det ena i Kiev och det andra i Tjerkasy, som också ligger i central Ukraina. I Tjerkasy finns också en protesverkstad.

I samma lastbil åker dessutom donationer från Vasa centralsjukhus och välgörenhetsorganisationen Kalyna till krigssjukhusen.

Att resa till ett land i krig skrämmer inte Mika Tiainen. Inte nu längre, inte efter coronan.

– Om det går på tok för oss så går det som det går. Frun och barnen är förstås oroliga.

Utrikesministeriet avråder

Finlands Utrikesministerium rekommenderar inte att man själv levererar bistånd till Ukraina.

– Det är fortfarande en allvarlig krigssituation på gång där och Utrikesministeriet avråder från alla resor till Ukraina. Landet är i sin helhet en ytterst farlig plats för närvarande, konstaterar ambassadråd Pekka Marttila vid Utrikesministeriet.

Enligt honom har Ukrainas grannländer också begränsade möjligheter att ta emot material och lagra det.

– Det är svårt att förutse trafiken i gränsområdet också. Det är rusning vid gränsen och det är mycket trafik.

Hur mycket biståndsmateriel privatpersoner för till Ukraina har Utrikesministeriet inte koll på.

– I praktiken är det svårt att följa med det, eftersom folk tar sig dit på egna vägar. Allmänt taget verkar det som att den största strömmen materialbistånd gick i början av kriget. Det har mattats av en del sedan dess, bedömer Marttila.

Pengar mest praktiska och säkraste sättet

Enligt FN är det som behövs i Ukraina just nu basförnödenheter: mat, vatten, mediciner och när vintern närmar sig också tält.

Utrikesministeriet rekommenderar ändå att man ger penningdonationer till kända biståndsorganisationer. Enligt Marttila är det det säkraste sättet att effektivt få hjälpen att nå fram.

– Ofta är det också det billigaste och mest praktiska sättet att de här biståndsorganisationerna köper material lokalt. De har bäst koll på vad som behövs och vilka kraven är lokalt.

I slutet av oktober rapporterade Uutissuomalainen att fyra stora hjälporganisationer har samlat in över 74 miljoner euro i donationer till Ukraina i Finland. Det var Rädda Barnen, Finlands Röda Kors, Kyrkans Utlandshjälp och Unicef som hade bedömt de sammanlagda bidragssummorna.

Inget hopp att överleva

När Mika Tiainen hade skrivit sitt avskedsbrev i januari försämrades hans tillstånd ytterligare. Följande morgon förde hans fru honom till Vasa centralsjukhus.

På sjukhuset störtdök hans tillstånd och han fördes till intensivvårdsavdelningen. Där låg han nedsövd i två veckor, i respirator

– Läkarna gav inget hopp om att överleva.

På intensiven blev Tiainen inte bättre, men inte heller sämre. För frun, som själv jobbade på intensivvårdsavdelningen, var det en tung period av väntan.

Själv minns Mika Tiainen inget av den här tiden. Personalen förde dagbok över hur de nedsövda patienterna mådde.

– Jag grät när jag läste det här. Och jag är inte en som gråter, säger han och visar dagbokshäftet.

Efter två veckor i koma väcktes Mika Tiainen. Sammanlagt vårdades han sex veckor på sjukhus. Av den tiden var han kopplad till en respirator i tre veckor.

– På en månad gick jag ner 20 kilo.

Att ligga i sängen fick hans muskler att förtvina så att han inte längre kunde gå efteråt. När han flyttades till en vanlig vårdavdelning fick han lära sig gå igen, steg för steg.

Ett drygt halvår efter sjukhusvistelsen känner Tiainen sig fortfarande inte helt återställd.

– Om morgnarna har jag så mycket slem i halsen att jag hostar, men jag tycker inte att det begränsar mitt liv på något sätt, säger han.

”Man kan inte snacka sig in genom sista porten”

Mika Tiainen funderade mycket på varför han överlevde coronan. Han frågade de anställda på sjukhuset, men fick inget svar.

Skuldkänslorna tog över.

– Varför överlevde jag när så många unga människor i gott skick har dött i det här?

Det undrar han fortfarande.

När han blev utskriven och mådde bättre traskade han in på ett tatueringsföretag. Nu står det ”Saved by Angels”, räddad av änglar, på hans bröst.

Men det räckte inte med en tatuering. Han ville också göra något konkret, handgripligen visa tacksamhet för den tilläggstid han fick i livet.

Det var ändå inget enkelt beslut att ge bort allt det hans företag ägde.

Känsla och förnuft stred med varandra. Känslan vann.

Tiainen beslutade att han behåller en slipmaskin så att han kan tillverka proteser till gamla kunder när han går i pension. Det blir i maj nästa år.

– I den mängd saker som vi nu har lastat ombord på den där lastbilen, där finns mitt livsverk och min pension. Jag kommer att få en bruttopension på 1 356 euro och det där lasset är värt över 100 000.

Men Tiainen konstaterar att man inte kan ta något med sig härifrån. Ingen släpvagn har han sett efter en likbil.

Ukrainarna behöver materialet i hans protesverkstad mer än han själv.

– Om coronan lärde mig något så är det att vi alla kommer att stå där vid den sista porten en dag. Och den kan man inte snacka sig igenom.

En donation som behövdes

En vecka efter att den här intervjun gjordes är Mika Tiainen och Krister Illman på väg tillbaka till Finland.

Inga luftangrepp upplevde de under sin resa, men en gång hörde de flyglarmet gå, berättar Tiainen.

Han meddelar att hela donationen var ytterst välkommen på krigssjukhusen.

För honom själv var det en stor sak att se hur yrkeskunnigt folk det fanns på protesverkstaden i Tjerkasy och hur tacksamma folk var över det material han donerade.

– Det var ett fantastiskt mottagande!

Artkilen bygger på Yle Uutisets artikel Jäähyväiskirjeen perheelleen kirjoittanut Mika Tiainen tunsi syyllisyyttä selviydyttyään hengissä: päätti lahjoittaa elämäntyönsä Ukrainaan av Jaana Mattila.

Finländarnas hjälpvilja är stor också i sämre tider: "Man känner själv av nöden och vill hjälpa"

Trots sämre tider vill finländarna hjälpa till.