Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

På Svarta hästen i Sibbo har mårdhundsjakten gett resultat – men mera jaktmark i skärgården behövs

Uppdaterad 14.11.2022 19:42.
Under det här öde huset på Svarta hästen i Sibbo finns inga färska spår av mårdhund. Björnhunden Turres jobb är att driva fram mink och mårdhund tillsammans med husse Kim Jaatinen. På pass står Tuomo Ahokanto, han har sommarstuga på ön.

Om man inte räknar med klimatförändringen, är predation det största lokala hotet för skärgårdsnaturen. Om minken och mårdhunden, som inte hör hemma i den finländska naturen, försvinner från skärgården, klarar sig sjöfåglarna bättre.

Sjöfåglarna klarar inte av hur många fiender som helst. Havsörnarna har ökat till följd av skyddsåtgärder, människan jagar sjöfågel och decimerar bestånden och de invasiva främmande arterna mårdhund och mink äter upp både ägg och fågelungar på öar där fåglar häckar.

På ön Svarta hästen i Sibbo skärgård har man bett om hjälp av Natur- och viltvårdsstiftelsen och där har man tillsammans med lokala jägare, drivande hundar och fällor fångat fler än 15 mårdhundar och 12 minkar på tre år.

Fyra jägare och två hundar poserar.
Bildtext Från vänster Paul-Erik Gerkman, Tuomo Ahokanto, Kim Jaatinen och Kim Ignatius.
Bild: Frida Frankenhaeuser

Kim Jaatinen har kommit till Sibbo från Ingå. Han är biolog och fågelforskare och har undersökt hur rovdjursfångst påverkar fågelpopulationen. Här kan du läsa mera om projektet.

Han är också verkställande direktör på Natur- och viltvårdsstiftelsen, och tillsammans med tre år gamla björnhunden Turre bekämpar de mårdhund och mink i skärgården.

Den här dagen ska de hjälpa sjöfåglarna på Svarta hästen i Sibbo. Med på jakten är två hundar och fyra jägare. En av dem är Tuomo Ahokanto.

– Där är Östertokan och Västertokan och där kan du se Silja Line köra till Helsingfors, pekar han.

Han har varit sommarboende på Svarta hästen i 15 år och bakom hans stuga har mårdhundarna sitt dass.

– Sedan sommaren har jag inte sett en mårdhund här, men när man tittar på bajset ser man att det finns bär i det så de har funnits här mot slutet av sommaren.

Björnhunden Turre är van att åka båt. Jack russeln Ebba håller på att lära sig spåra mårdhund.

Kim Ignatius, också han sommarboende på Svarta hästen, går omkring med hagelgevär över axeln och revolver i fickan. Han pekar på ett spår som är tio centimeter brett.

– Det här är spår där mårdhundarna har gått samma väg, så man ser var de har varit. Och där i änden av spåret har jag en fälla. Under åren har jag fångat ganska många i den stora fällan.

Ignatius har bott på Svarta hästen i över 30 år och de senaste åren har han tillbringat över 100 dagar per år på ön.

En mårdhundslatrin med bajs från olika tidpunkter.
Bildtext Mårdhunden använder samma toalett långa tider. Den kallas latrin. Här kan man se spår av sensommarens bär.
Bild: Frida Frankenhaeuser
En kattlucka täckt med hönsnät i en hussockel.
Bildtext Många hus på Svarta hästen har hönsnät på ”kattluckan” i sockeln. Det håller mårdhunden borta.
Bild: Frida Frankenhaeuser
Mårdhundslurv har fastnat på en planka under ett hus.
Bildtext När en mårdhund flyttar in under ett hus kan plankorna bli smutsiga vid ingången. Här ser man ludd från pälsen som fastnat i träet.
Bild: Frida Frankenhaeuser

Det var Ahokanto och Ignatius som tog kontakt med Kim Jaatinen för ungefär fyra år sedan. De märkte att sjöfåglarna kring ön blev färre år efter år och hade hört om viltvårdsstiftelsens projekt i skärgården.

Nu efterlyser Natur- och viltvårdsstiftelsen större områden i östra Nyland där den aktivt får bekämpa mårdhund. Det kallas ett skötselområde.

– Att fånga smårovdjur på en ö här och en ö där lönar sig inte eftersom djuren då bara kan flytta till en grannö, men om man får jaga många år på stora enhetliga områden kan man få bort mårdhunden och minken, säger Jaatinen.

Under det här huset gömmer sig en mårdhund. Med lövblåsaren brukar man blåsa fram mink ur sina gömställen, men nu använder Kim Jaatinen den för att försöka blåsa ut Ebba som vägrar komma ut.

Nu syns resultatet av den kontinuerliga jakten. På sina tidigare vår- och höstjakter på ön har Jaatinen, Ignatius och Ahokanto alltid fällt åtminstone en mårdhund, men de sista mårdhundarna som finns kvar är svåra att hitta.

Jakten på mårdhund och mink på Svarta hästen leder oss runt hela den 55 hektar stora ön. Hundarna Turre och Ebba har sändare på ryggen och spårar allt vad de hinner och jägarna tittar och lyser med sina ficklampor speciellt under ödehus där man hittat mårdhund tidigare. Hunden Turre är redan ett proffs.

Mårdhundsjakt på Svarta hästen i Sibbo

5:21

Hunden Ebba får mårdhundsvittring och försvinner under ett hus

3:50

Vid en röd, gammal fiskestuga känner Ebba intressanta dofter. Hon slinker in under sockeln och vägrar komma ut. Husse Paul-Erik Gerkman har kommit från Kyrkslätt för att träna sin hund Ebba. Han lockar och pockar, men det dröjer en timme innan han, med Kim Jaatinens hjälp, får tag i henne.

Just här gömmer sig en mårdhund, men det är omöjligt att nå den eftersom den antagligen gömmer sig i golvet eller väggen på sommarstugan. Men ihärdighet belönas, säger jägarna och med tiden kommer Svarta hästen att bli tom på mårdhundar.

– Det blev ett noll i dag för mårdhundarna, säger Kim Jaatinen. Det är inte lätt. Skulle det vara ett lätt projekt skulle det vara gjort redan.

En mårdhundsstig som är tio centimeter bred.
Bildtext En mårdhundstig är ungefär tio centimeter bred.
Bild: Frida Frankenhaeuser
En jack russel sniffar kring en mårdhundsbur.
Bildtext Hunden Ebba snusar och känner välbekant mårdhundsdoft. I den här fällan har Kim Ignatius fångat många mårdhundar.
Bild: Frida Frankenhaeuser
Ett möjligt mårdhundsbo under en stubbe.
Bildtext Ett gammalt rotsystem. Jägarna pekar på en möjlig ingång till ett mårdhundsgryte.
Bild: Frida Frankenhaeuser

Solen börjar så småningom gå ner över Sibbofjärden och jakten avslutas med ett konstaterande att det inte finns många mårdhundar kvar att fånga. Det syns bland annat på de många skogshararna på ön. Under dagens lopp ser vi tre stycken.

När skogsharen är liten ligger den helt stilla och trycker i terrängen och är ett lätt byte för mårdhunden.

– Så här många skogsharar har jag aldrig sett på Svarta hästen förut, konstaterar Jaatinen. De skulle inte överleva om här fanns många mårdhundar.