Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 13:39.
händer
Bild: YLE/Petter Sandelin

Egentligen har jag väl gått på samtalsterapi sedan jag gick i lågstadiet. Det hela började med att jag rasade i vikt och blev allvarligt sjuk och tillika kände mig väldigt utanför i skolan. Men då var det annorlunda.

Jag skulle aldrig ha straffat mig själv, aldrig sett ner på mig själv trots att jag kände mig så liten bland allt som pågick runt mig. Åren gick och jag vet inte om jag fick den hjälp jag egentligen borde ha fått då och där.

Några år senare började jag gymnasiet och snabbt märkte jag hur jag inte klarade av att sitta med på lektionerna. Jag kunde inte andas, mina händer svettades, jag trodde helt enkelt jag skulle dö. Jag skämdes så mycket. Kände mig så onormal. En dag gick jag till läkaren med min mamma. Jag minns ännu exakt mina ord

"Jag kan inte andas, det är något fel på mina lungor eller min andning, du måste hjälpa mig."

Jag hade ingen aning om vad panikångest var eller hur det tog sig uttryck och när läkaren sa "du har ju panikångest" började jag storgråta. Jag minns hur läkaren bad min mamma att gå ut så vi kunde prata i enrum. Jag klarade inte av att gå tillbaka till skolan den dagen, eller nästa eller kommande veckan. Jag minns att jag ofta försökte gå till skolan men jag vände allt som oftast om.

Ibland satt jag inlåst på toaletten i skolan och grät för att jag inte vågade gå ut. Textade med en vän och på något sätt lyckades hon alltid övertala mig om att våga gå ut. Ibland blev det mycket bättre men allt som oftast skippade jag lektionerna och gick hem. Ibland var jag borta veckor. Och det var alltid lika tungt att komma tillbaka, visa intyg från psykologen åt lärarna och svara på frågor om var jag hållit hus.

Jag vågade aldrig berätta till någon förutom min psykolog om min ångest. Någonstans inom mig, kände jag mig så otroligt misslyckad som inte var lika "normal" som alla andra och jag började straffa mig själv.

Alkoholen var mitt första verktyg då jag blev myndig, och varje helg söp jag mig så full att jag inte skulle känna något. Folk såg på mig som partypinglan, och slutade att ta mig seriöst. Jag mådde såklart bara sämre. Min depression gick så långt att jag till slut drack mig stupfull för mig
själv, fest eller inte och råkade ut för en massa otrevliga händelser samt utsatte mig själv för fara helg efter helg.

Idag förstår jag inte ens hur jag är här eller vad jag höll på med. Det känns så långt ifrån den personen jag är idag. Jag är så glad att inget "värre" hände. Någon kunde lätt ha tagit livet av mig, så många fel personer som jag
stött på i berusat tillstånd och som utnyttjat mig. Och det var alltid lika hemskt att vakna upp nästa dag med textmeddelanden som "nej.. vad har
du nu gjort igen."

Till sist blev jag sjukt trött på mig själv. Hatade mig själv och vad jag orsakade mig själv. Sista gången var det droppen för mig. Att ligga medvetslös på trottoaren och än en gång se ambulansen komma för mig. Att vakna upp nästa dag på akuten och veta att jag legat där förut. Att känna magen vända sig ut och in. Att våga se mig själv i
spegeln. Att se hur förjävlig jag såg ut.

Jag hade nått min gräns. Det här går inte längre tänkte jag för mig själv. Det är nu eller aldrig.

Jag visste att jag hade en så otroligt lång resa framför mig men tänkte att det nog skulle vara värt det. Jag tog ett mellanår och kämpade som tusan igenom det. Jag gick fjärde året i terapi två gånger i veckan, och kämpade för att inte skada mig själv, inte dricka, inte försvinna varje gång jag mådde dåligt utan istället lära mig att prata om det. AA-grupper kom på tal och jag tänkte för mig själv att det här är absurt. 19 år och att gå i terapi för mitt alkoholbruk.

Jag minns första gången en av mina stödpersoner tog tag i mig och sa "jag kan se att du inte mår bra nu, sluta försöka hålla uppe din fasad nu. Jag vet att du inte mår bra. Jag vill att du pratar med mig om det."

Jag har alltid haft en tendens att skratta och le utåt. Folk förstår sällan att jag mår dåligt överhuvudtaget.

Men den eftermiddagen satte jag mig i ett rum med henne och berättade allt. Jag spottade ur mig det värsta tänkbara jag någonsin gjort och för första gången i mitt liv kollade inte personen mitt emot mig, konstigt på mig. Istället log hon, nickade och kramade mig hårt. Jag gick hem och vågade knappt komma tillbaka nästa dag. "Hon kommer kolla konstigt, jag vet det."

Men jag kom tillbaka och hon kramade mig lite hårdare och log lite varmare. Det betydde allt för mig. Verkligen ALLT. Ingen hade någonsin bemött mig på det sättet tidigare. Jag insåg att jag helt enkelt inte hade omgetts av rätt stödpersoner innan. Men det här året byggde jag upp ett otroligt fint nätverk av stödpersoner som stöttade mig i vardagen. Som hjälpte mig att stiga upp ur sängen varje gång jag vägrade, som jag visste att jag kunde ringa när jag låg på golvet i timmar och grät. Fy fan vad det gjorde ont.

Jag var inne i en ständig dimma och tänkte att detta kommer aldrig ta slut. Jag vet inte hur många timmar per dag jag lade mig på mitt golv hemma i min lägenhet och bara grät tills magen krampade. Hur ofta jag tänkte att nu kommer jag aldrig upp igen. Hur många det var som frågade mig "vad gör
du på ditt mellanår?

Under mitt år kom jag i kontakt med likasinnade personer och blev så förvånad varje gång vi alla skämdes lika mycket och ändå gick och bar på precis samma problem. Året var det tuffaste för mig för jag hade egentligen velat resa, jobba och utforska världen precis som alla andra verkade göra. Och ofta slogs jag av "jag klarar det här fint utan hjälp"- tanken men varje gång jag skyndade, slogs jag lika snabbt ner igen. Jag insåg att det behövde ta sin tid.

Jag satte upp ett mål för mig själv inför hösten och kämpade för det i stället. Jag kände mig duktig, målinriktad och motiverad. Målet var att söka till en skola utomlands. En skola jag länge suttit och tänkt på men som jag avrått mig från att söka till för att alla tyckte att jag var smått galen. Oavsett beslöt jag mig för att söka. Strax innan intagningen, förlorade jag en av mina närmsta anhöriga. Jag föll så hårt ner igen. Men jag beslöt mig att fortsätta kämpa för henne och jag är glad för att jag gjorde det. En vecka i mars reste jag dit med min vän, gjorde min audition och jag kom in. Den veckan var den bästa hela året.

Det var en sådan overklig känsla att jag som kunde ha tagit livet av mig. Jag hade kämpat och för en gångs skull lyckats. Att jag lyckades. För mig var det enormt. Jag hade spenderat mitt år i ett mörkt mörkt hål och äntligen skulle jag få komma upp till ytan igen. Men allt blir inte bra på en sekund. Sommaren var en väldigt mörk sådan för mig och strax innan jag flyttade, isolerade jag mig totalt. Vägrade gå till butiken, satt inlåst i lägenheten, bearbetade ett slags sorg som sommaren hade burit med sig.

Sommaren för mig var en enda stor sorg och för mig var det väldigt mörkt. Mycket livsförändrande hände, förlorade många personer och jag föll rakt ner tillbaka igen. Jag hade brutala mardrömmar, sov en timme per natt, psykologen hade semester och mina stödpersoner likaså och jag ville inte umgås med någon överhuvudtaget.

Det som hjälpte mig var mina anhöriga. Min mamma som knackade på min dörr, som tvingade mig ut, tvingade mig att komma till stranden. Usch, vad jag hatade det. Att gå klädd i bikini på en
strand när jag egentligen bara ville gråta. Jag hatade det. Hatade att alla kunde se mig. Mig och min halvnakna kropp. Kände mig inte värd något och självförtroendet var som bortblåst. Benranglet tänkte jag. Jag ville egentligen bara gråta men inget kom ut. Trots allt kom det någon slags styrka ur det och efter sommaren blev jag starkare och mer självständig än jag någonsin varit innan.

Jag började skriva. Hur töntigt det än må låta, spenderade jag min sommar med att skriva. Skriva om min psykiska ohälsa, hur den tagit sig i uttryck, och berätta vad den betytt för mig och hur det är så otroligt fel att bli bestraffad för att man mår dåligt samt hur jag blivit bestraffad. Jag hjälpte mig själv och än idag skriver jag anonymt en blogg om psykisk ohälsa.

När jag satte mig på flyget, kände jag en stor lättnad. Ett nytt kapitel skulle snart börja. Jag klarade det. Jag flyttade utomlands med allt jag haft i bagaget. Mycket har ändrats sedan dess.

Idag är jag starkare än jag någonsin varit. Jag mår ännu inte helt hundra procent bra men jag klarar mig. Jag har ännu ångest men jag kan hantera den bättre på många sätt.

Idag går jag vart jag vill, gör vad jag vill, sätter mig ensam på restauranger, cafeer, går ensam på konserter osv. Det är ännu skrämmande. Men jag gör det. Och vet ni vad? Jag klarar det, och jag har
överlevt.

Jag har en ny terapeut. Världens härligaste 60 åriga dam som är så otroligt härlig och cool för sin ålder. Varje vecka tar hon emot mig i sina fina läderfåtöljer och varje gång ler hon så otroligt varmtoch lyssnar, stöttar och hjälper mig. Det viktigt att poängtera att liveti nte blir bättre bara sådär. Jag kämpar ännu. Varje dag. Och senast i helgen kände jag ångesten första gången ordentligt igen. Jag har gråtit här också, jag har inte velat gå ut, det går inte bort bara sådär. Men jag vet idag att det som hjälper mig är att söka hjälp direkt. Innan det blir värre.

Att våga söka hjälp. Att våga berätta till de man har det runt sig. Att våga säga "nu mår jag helt enkelt inte så bra". Att våga vara rakt på sak i stället för att hitta på ursäkter som bara skapar mer ångest egentligen. Jag gjorde det direkt när jag kom hit och responsen från mina vänner har varit väldigt positiv, även för att många tillbaka
då vågat dela med sig av att de känner exakt likadant.

Jag skriver ännu varje dag. Jag har ännu daglig kontakt med mina stödpersoner hemma i Finland via skype och whatsapp och jag har dessutom börjat våga tala om för mina föräldrar om min situation.

Det som hjälpt mig är att ha personer i runt mig som verkligen lyssnar. Som vågar fråga. Som vågar lyssna. Det som ofta fick mig att må sämre förr var när personer visste men inte ville fråga mig om det. De kanske hade sett det på mig, hört det på mitt tonläge men de klarade inte av att fråga. Så många gånger
personer sade till mig "du måste tala om det själv." Och det är sant. Jag håller absolut med. Man kan inte läsa en annan persons tankar. Men jag har aldrig haft lätt för det.

Om någon berättar om hur lycklig den är, är ju det sista jag vill att säga hur skit jag mår. Tröskeln blir stor.

Det värsta jag vet är när personer i min omgivning inte vet hur de ska reagera, därför tar avstånd eller inte vågar vara sig själva i min närvaro samt beter sig annorlunda
än vanligt.

Det finns även många gånger jag känt att jag inte kunnat prata med någon om allt som hänt och senast i somras ringde jag en krislinje. Tröskeln dit var faktiskt större än att gå till en psykolog. Men även det hjälpte. När jag flyttade, gick jag till kyrkan. Och på den vägen fick jag en terapeut på mitt eget modersmål och även stöd för att finansiera det. Så många gånger jag känt mig så otroligt ensam i mitt mående och inte vetat hur jag ska klara det. Men att prata med bara någon, vem som helst, hjälper.

Det gör ont i mig när psykisk ohälsa är ett sådant tabubelagt samtalsämne i vårt samhälle, när det helt uppenbart är ett ämne vi alla på ett eller annat sätt delar. Jag skäms inte längre över mitt mående.

Förut gjorde jag det så otroligt mycket. Men jag har insett att det är en del av mig och min historia, och det har gjort mig starkare, klokare och rikare när det kommer till så otroligt mycket och jag håller ännu fast vid min dröm om att en dag vilja hjälpa ungdomar i samma situation. Jag är inte längre beroende av att få bekräftelse av personer som inte accepterar det. Och jag är fullt medveten om att det för många är främmande, skrämmande och man kanske inte förstår helt enkelt. Men jag hoppas också att de som inte har förståelse för psykisk ohälsa, i alla fall kan ha respekt. Det som betyder något för mig idag, är möjligheten att kunna hjälpa andra som är i samma situation.

Med början här.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

anonym kvinna, #hurmårbra

Berättelse 67: Tappat tron på vården

Måste jag försöka ta mitt liv för att få hjälp?

hurmårdu

Våga prata om hur du mår

Tack för alla berättelser som kommit till #hurmårdu.

kvinna på gatan

Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"

Ge den deprimerade utrymme och se bakom fasaden.

#hurmårdu

"Vi missar den manliga depressionen"

Manlig depression fortfarande stigmatiserat.

Ensam kvinna sitter på brygga och tittar ut över en sjö.

Deprimerad eller bara lite smådeppig?

"Ta dig i kragen! En rask promenad gör nog susen!"

Eva Åstrand och Camilla Pitkänen sitter i en soffa.

Anhöriga behöver också stöd

Skuld och skam drabbar ofta de närstående.

Två personer som håller händer.

Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan

Mycket kunde göras i skolan för att stärka elevernas hälsa.

hurmårdu

Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre

Svenska Yles publik har valt musiken för #hurmårdu i radio.

hanna mäntylä

Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade

Social- och hälsovårdsministern: skäms inte över depression.

Tonårsflicka sitter på marken i portgång

Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor

Det kändes som om jag aldrig var good enough.

Forskaren Torbjörn Josefsson, lektor i psykologi vid Högskolan i Halmstad.

Motion lindrar depression

Forskning visar att motion har berydelse för deprimerade.

ansiktsbild på axel aminoff

Depression: En oavslutad sorg

Avstannad sorgeprocess bakom depression

Tonårsflicka sitter på marken i portgång

Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det

Samtalsterapi är effektivast vid lindriga depressioner

kvinnas händer

Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad

Tack vare terapeuten började jag må bra igen,

skor

De unga kvinnorna nödropar

Prestationskraven och skammen förstör oss.

Marko Kangas för #hurmårdu

Markos depression kunde ha kostat honom livet

Minnen från det förflutna tog Marko på en vansinnesfärd.

unga sjukpensionärer pga depression

Depression skördar unga - allt fler i förtidspension

50 procent fler unga sjukpensioneras på grund av depression.

anaonym kvinna

Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

Mår bättre nu, men var ohållbart att inte krascha.

skor

Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

Inget slutdatum för att tillfriskna från en depression.

Hasse Nordman och hans fru och stöd Marja-Leena.

Hasse tog sig ur den djupa depressionen

Starkt socialt kapital hjälpte Hasse bli frisk.

#hurmårdu

Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren

Människor som förstår är det viktigaste.

#hurmårdu

Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är

Har som vuxen börjat känna mig sorgsen.

Marina Maatela utanför Radiohuset

Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!

Arbetshälsopsykologens tips till dig som känner dig nere.

Tonårsflicka sitter på marken i portgång

Berättelse 55: Lär dig prioritera

Man måste våga be om hjälp och prioritera rätt.

kvinna går i naturen

Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv

Vetskapen om att folk bryr sig hjälper.

kvinnas händer

Berättelse 53: Snart kollapsar jag

Har tunga år bakom mig, försöker orka för barnens skull.

Berättelse 52: En vän räddade mig

Berätta för någon att du mår dåligt

man tittar över vatten

Berättelse 51: Känns inte som det ska

Hur vet man om man är deprimerad eller inte?

anonym kvinna i naturen

Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk

Ingen förståelse för sjukdomen, vilket knäckte mig psykiskt.

anaonym kvinna

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Ångrar att jag inte berättade för vänner.

anaonym kvinna

Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden

Fick inte den rätta hjälpen förrän jag bytte ort.

Deprimerad människa sitter böjd framåt.

Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är

Familjeterapin gav äntligen den hjälp jag behövde.

Ensam kvinna sitter på brygga och tittar ut över en sjö.

Depressionerna blir dyra för samhället

Var femte finländare insjuknar i depression.

catariina salo-bild till #hurmårdu

Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader

För långsamt och byråkratiskt att få hjälp.

anonym kvinna #hurmårdu

Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket

Bland annat min hund hjälpte mig få ordning på livet igen.

anonym kvinna i naturen

Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var

Har mått dåligt sedan jag var barn och känner sorg över det.

kvinnas händer

Berättelse 43: Sök hjälp i tid

Att tala med kuratorn hjälpt emig då jag mådde som sämst.

anonym kvinna, #hurmårbra

Berättelse 42: Ätstörning och depression

Efter år av ätstörningar insåg jag att jag var deprimerad.

anonym kvinna i naturen

Berättelse 41: Ett fejkat leende

Efter två år svängde det äntligen!

anaonym kvinna

Berättelse 40: Medicinen räddade mig

Det var svårt att få den hjälp jag behövde.

anonym kvinna i naturen

Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

Livet är stundvis nästan outhärdligt svårt.

skor

Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig

Att skriva och berätta om mitt mående har hjälpt.

man tittar mot vatten

Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret

Att bli lämnad gjorde mig sjuk, men är på bättringsvägen.

anonym kvinna #hurmårdu

Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas

Viktigt stoppa mobbningen, den förstör många!

Deltagande hand på axel

Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt

För mycket byråkrati för att få hjälp.

kvinnas händer

Berättelse 33: Förlamad av depression

Återkommande depression gör att jag inte kan jobba.

anaonym kvinna

Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig

Blev utsatt för mobbning i lågstadiet och mår ännu dåligt.

kvinna på gatan

Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig

Det var mitt förhållande som gjorde mig deprimerad.

Angelica Qvist & Jenny Renqvist #hurmårdu

Vill förmedla hopp åt deprimerade

Grundade förening för att bryta tabun kring psykisk ohälsa.

anaonym kvinna

Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp

Säg aldrig ryck upp dig till en deprimerad.

händer

Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt

Det gör ont att tänka att psykisk ohälsa är så tabubelagt.

anonym kvinna #hurmårdu

Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp

Jag tror att terapin ska hjälpa fast det är tufft.

kvinna går i naturen

Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!

Sök professionell hjälp om du inte lyckas styra dina tankar.

#hurmårdu

Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad

Terapi och mediciner blev min räddning.

man tittar över vatten

Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år

Svåra kamratrelationer gjorde livet svårt.

anonym kvinna #hurmårdu

Berättelse 22: Ingen förstod mig

Fick hjälp efter självmordsförsök.

kvinnas händer

Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin

Viktigt med fungerande vård och att inte skambelägga.

kvinna i naturen

Berättelse 20: Idag är jag lycklig

Från absoluta botten till ett lyckligt liv.

skor

Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå

Insikten om att jag var sjuk hjälpte mig.

anonym kvinna i naturen

Berättelse 18: Låt det ta tid!

Stora livshändelser gjorde mig sjuk.

#hurmårdu

Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

Jag hoppades på stroke istället för mentala problem.

#hurmårdu

Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad

Ta de första tecknen på allvar och var självisk.

Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka

Stress under studeíetiden gjorde mig utbränd.

händer

Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig

Det viktigaste är att känna sig sedd och älskad.

man joggar ute

Berättelse 12: Träning håller mig flytande

Antidepressiva mediciner och träning hjälper en del.

Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad

Hemma är jag ett gråtande vrak med hjärtklappning.

Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte

Trodde att hag aldrig skulle bli frisk igen.

Tonårsflicka sitter på marken i portgång

Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden

Min depression upptäcktes på en rutinkontroll.

Deprimerad människa sitter böjd framåt.

Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp

Det bästa man kan göra är att prata öppet.

skor

Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig

När jag blev bättre var det som om någon tryckt oå en knapp.

kvinna på gatan

Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga

Medicinerna hjälpte mig ur en djup depression.

Berättelse 4: Ge aldrig upp!

Jag var 18 år och hade inga drömmar i livet.

#hurmårdu

Berättelse 3: Sluta skämmas för att du mår dåligt

Ju mindre vi pratar om det, desto större blir skamkänslorna.

Ensam kvinna sitter på brygga och tittar ut över en sjö.

Berättelse 2: Från ett kolmörkt badrum till en upplyst sal

Jag insåg att jag inte behöver prestera för att duga.

händer som håller i varandra

Berättelse 1: Våga be om hjälp

Man får inget pris för att man kämpar i ensamhet.

kärr i skymning

Livskriser höjer risken för depression

Kriser i olika livsskeden kan leda till depression.