Filmrecension: She said – hur Harvey Weinstein skrämde kvinnor till tystnad

En gripande berättelse om hur två grävande journalister på New York Times satte dit Harvey Weinstein.

2017 publicerade The New York Times en artikel där en rad kvinnor trädde fram och anklagade Hollywoodmogulen Harvey Weinstein för sexuella trakasserier och övergrepp.

Det här kom att bli startskottet för en världsomspännande rörelse där kvinnor steg fram och sa #metoo.

Filmen She said skildrar hur de två journalisterna Megan Twohey och Jodi Kantor på New York Times hör om att det sker något skumt i Hollywoods kulisser, närmare bestämt där Harvey Weinstein drar fram.

Kantor och Twohey satte igång ett envist och ihärdigt grävande för att få fram sanningen.

De sökte upp kvinnor som blivit utsatta och försökte övertyga dem om att tala om det som skett.

She said handlar på ett plan om ett journalistiskt arbete men lyfter också fram följderna av övergrepp och sexuella trakasserier – skammen, rädslan, ensamheten (men också hur man kan kämpa och övervinna dem.)

Deras artikel slog ner som en bomb och blev också 2019 en bok som heter just She said.

Ett system av tystnad och fasa

Vi vet redan hur Harvey Weinstein agerade, han kallade unga kvinnor till så kallade ”arbetsmöten” och utnyttjade sedan skamlöst sin ställning. Han var känd och beundrad, kvinnorna unga och osäkra och i början av sina karriärer.

Weinstein gjorde det mycket klart för de här kvinnorna att han kan förstöra deras karriärer om de inte gör som han säger.

Om någon av kvinnorna efteråt öppnade munnen tystades de ner. Weinstein satte i system att betala för att de skulle tiga.

Men filmen visar också skrämmande tydligt hur Weinstein inte bara köpte tystnad, han skapade en skräckens arbetsplats. Hur de som visste vad som skedde på de här sena ”arbetsmötena” vände bort blicken och teg.

Filmens starkaste scener är mötena med kvinnor som blivit nedtystade.

Då Kantor eller Twohey frågar dem om Weinstein ser vi deras ansikten förvridas av skräck och vi ser plågade blickar. Kvinnor som skulle vilja tala men inte vågar.

Extra starkt blir det då vi i olika flashbacks får se de här samma kvinnorna som unga, i början av sin karriär. Levnadsglada och spralliga, stolta över att ha fått foten in i filmbranschen.

Ända tills de kallas till ett möte med Weinstein.

Poängen med grävande journalistik

Filmen She said är en nyttig påminnelse om hur världen såg ut innan metoo-rörelsen.

Filmen tar avstamp i Trumps presidentvalskampanj och hur Twohey fick flera kvinnor att ställa upp för intervjuer där de anklagade Trump för sexuella trakasserier. Vi får höra Trumps raseri men också se hur en av kvinnorna bokstavligen får skit genom postluckan.

Weinstein är också rasande, vi hör honom skrika och gorma i telefonen och ser hans trupp av jurister. Men Weinstein ser vi endast bakifrån.

Det är kvinnorna och deras berättelser som är i fokus. En extra tyngd får skildringen också då skådespelaren Ashley Judd här spelar sig själv.

Vi får också en liten inblick i Twoheys och Kantors vardag som småbarnsmammor. Annars är det mest det journalistiska arbetet som skildras.

Det är otaliga telefonsamtal eller att oannonserad dyka upp och ringa på dörren. Främst handlar det ändå om att skapa förtroende och få kvinnorna att våga tala.

På redaktionen i New York Times finns det inga skrikande chefredaktörer utan istället mycket stöttande och förstående chefer som inser att deras journalister är något stort på spåren. Det är bara bevisen som fattas.

Journalisten Ronan Farrow, som samtidigt höll på med en egen undersökning för tidningen The New Yorker om Harvey Weinsteins övergrepp, är någon som bara nämns i förbifarten. Kantor, Twohey och Farrow belönades ändå alla tre med en Pulitzer för artiklarna.

Filmer som skildrar det journalistiska arbetet är fascinerande och speciellt imponerande är det att följa grävande journalister som nitiskt fortsätter sitt arbete med att få fram sanningen.

Vi har till exempel All the president’s men (1976) om Watergateskandalen eller Spotlight (2015) om sexuella övergrepp inom den katolska kyrkan eller The Post (2017) om Pentagonpappren. Och nu även She said.

Det är filmer som visar att man kan förändra världen. Det kan ta tid och det går kanske inte alltid spikrakt, men det går.