Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 13:39.
anaonym kvinna
Bild: YLE/Petter Sandelin

Jag tror att det kan bli bättre. Jag vet inte hur, för jag tvivlar fortfarande på att jag kan bli bättre, utan att bli någon annan. Men jag gråter och jag hoppas.

Kanske man faktiskt kommer ihåg allting efteråt, men jag vill försäkra mig om att jag kommer ihåg att jag tänkt på att dö, tänkt på olika sätt man kan dö. Aldrig verkligen velat dö, men tänkt ovanligt mycket på döden. Och velat försvinna, somna för en stund och vakna när allting blivit bra igen.

Att det på allvar känns som om jag inte kan bli lycklig om jag är jag, att jag borde blivit någon annan, att mina vänner blev fel, att min familj blev fel och att jag blev fel och att allt är oåterkalleligt.

Att mitt liv gick åt skogen, det sket sig.

Jag längtar efter att längta.

Att känna genuin lycka av att få vara med andra människor. Att börja bry mig om andra människor igen och komma bort ifrån den här själviskheten, ensamheten.

Att komma bort från de skuldkänslor jag har över att finnas, tänka, känna, gråta, skratta eller vara.

Sluta känna att jag är en dålig vän, flickvän, syster eller dotter. Att kunna jobba utan att gå under.

Så här skriver jag den 11.4.2014. Då hade jag ännu inte fått den hjälp som tog över ett år att få från det att jag bad om den. Det är för länge. Två månader väntar jag på att träffa en psykolog vid studenthälsan. Hos henne får jag gå fem gånger, men bara en gång
varannan vecka, det blir två månader till. Hon måste konstatera att jag behöver en längre terapiperiod och skickar iväg en remiss till en psykiater. Psykiatern ska jag träffa minst två gånger med minst tre månaders mellanrum. Här bränner mamma propparna och beställer en tid till
en privat psykiater som jag inte behöver köa till.

När psykiatern också konstaterat att jag behöver en längre terapiperiod ska jag hitta en svenskspråkig psykoterapeut med lediga tider. Jag hittar en, det funkar inte. Jag hittar en till, då har det gått ett år från mitt första samtal till studenthälsan och jag mår betydligt sämre är jag gjorde när jag först sökte hjälp.

Det är de antidepressiva medicinerna som räddar mig. Med hjälp av dem håller jag ut tills jag får hjälp. De får de värsta ångestattackerna att försvinna och alla tankar om döden. Hade läst så mycket om depression att jag förstod att de var ett allvarligt symptom på en allvarlig sjukdom, men att bara vilja försvinna är obehagligt. Jag minns att jag försökte göra mig själv så liten som möjligt, kurade ihop mig och gömde mig i ett skåp. Tänkte: här kan jag sitta och svälta ihjäl.

Nu har jag gått i psykoterapi i ett år. Jag har fortfarande svårt med sociala situationer och att träffa nya människor. Jag har sporadiska ångestattacker och känner mig ofta värdelös utan orsak. Men jag mår bättre. Jag har pratat om min depression som vilken sjukdom som helst och insett att det är många i min omgivning som också är deprimerade och också behöver hjälp. Som vågat be om hjälp för att det fanns någon som berättade för dem hur det funkar och att man får be om hjälp.

Slutligen några tips till de anhöriga: fråga inte varför. Ofta är det frågan om händelser från en hel livstid som hopat sig till en ohanterlig klump. Be den deprimerade istället beskriva hur det är att vara deprimerad.

Det finns inga mirakelmediciner, goda råd eller tips att ge. Be inte den deprimerade rycka upp sig eller ta tag i saker. Det funkar inte så. Säg: fy, det låter jobbigt. Erbjud dig att söka hjälp tillsammans med den deprimerade och berätta för den hur viktig den är.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle