NHL-kolumnen: Igen snuvades vi på en ”best on best”-turnering – ingen instans bär ansvaret för ishockeyns trovärdighet som landslagsidrott

Inget World Cup 2020 och inte heller 2021 meddelade NHL år 2019. ”Vi åker inte till OS”, fastslog Gary Bettman precis före jul i fjol. För en vecka sedan fick vi höra att World Cup 2024 inte heller blir verklighet.

World Cup och den internationella landslagshockeyns misär fanns också på NHL-poddens agenda. Juuso Pärssinen och Mattias Maccelli väckte mer positiva tongångar.

NHL:s girighet vann då World Cup-planerna slopades – men Matias Maccelli och Juuso Pärssinen ger finländarna orsak att le ändå

29:29

Herrishockeyn som idrott mellan nationer är i ett besynnerligt läge. EHT-långköraren ser till att landslagsturneringar ordnas stup i kvarten och IIHF:s VM-turnering är en varje vår återkommande populär karneval som skapar fina berättelser och genererar stora vinster.

Ändå är det en juniorturnering – JVM på båda sidor om nyåret – som i snart ett årtionde varit turneringen med högsta prestigen. Men även turneringen som också kallas U20-VM har under senare år börjat lida av samma fenomen som herr-VM: de bästa spelarna är inte med.

Orsaken är den samma som i maj: vassaste eliten håller till i NHL. Få minns i dag att när Finland vann JVM 2014, så var både Aleksander Barkov och Olli Määttä upptagna i NHL. Och speciellt Kanada har inte mera på länge ställt upp med bästa möjliga JVM-lag.

NHL ordnade 2016 ett något jippoaktigt World Cup, där alla lag inte var landslag. Efter det har ligan nobbat OS 2018, talat hål i luften om att ordna World Cup 2020 eller 2021, dragit sig i sista stund ur OS 2022 och nu igen vänt ryggen till att ordna World Cup 2024.

Förklaringen (den egentliga) är absurdast av alla hittills: ligan ville ha NHL-spelarna från terroriststaten Ryssland med. Såklart en omöjlig tanke för Sverige, Tjeckien och Finland – tre av turneringens självklara deltagare.

Över två decennier sedan Ryssland haft framgång när de bästa varit med

För NHL och även hockeynationerna Kanada och USA är det – tydligen – en omöjlig tanke att spela World Cup utan Ryssland/ryska spelare. Oberoende av vad Ryssland gör sig skyldig till som stat. Ett mysterium hur nordamerikanerna kan se hockey som en avskild ö i världshavet.

Visst finns det helt fantastiska ryska hockeyspelare i NHL. Samtidigt är det ett faktum att Ryssland senast varit bland de tre bästa i en ”best on best”-turnering för över 20 år sedan. Brons i Salt Lake City 2002 (efter att bland annat ha förlorat mot Finland i gruppspelet).

Sedan dess har Kanada vunnit två World Cup-turneringar och två OS-guld. Sverige vann OS 2006 och spelade final 2014. Finland var i final både i World Cup 2004 och i OS 2006 och vann brons i OS 2010 och 2014, USA vann silver i OS 2010 och Tjeckien tog bronset 2006.

Ryssland behövs inte för att åstadkomma en toppturnering – ens i den lilla ishockeyvärlden.

Snart finns bara ”lägereldsberättelserna” kvar

För NHL och det nordamerikanska hockeyfolket handlar ändå internationell ishockey främst om Kanada mot USA och båda ländernas matcher mot Ryssland. Allt annat är mindre intressant.

Och vem vet – kanske det plötsligt med kort varsel arrangeras en ”World Summit”-serie med Kanadas, USA:s och Rysslands bästa NHL-spelare. I världen som Gary Bettman härskar över kan vad som helst hända. Bara priset är rätt och ingen med större makt ingriper.

Visst är det bittert att samtidigt som NHL är drömmen för varje stortalang från hela hockeyvärlden, så ignorerar världens i särklass bästa hockeyliga totalt landslagshockeyn.

Turneringar nationer emellan finns helt enkelt inte på agendans första 100 sidor och är därför på dekis – som en biprodukt av NHL:s maktposition. NHL-klubbarnas ägare ser helt enkelt ingen större idé med att deras högt betalda spelare ska trötta ut sig i landslag.

Det enda som blir kvar för oss som älskar nation mot nation är otillfredsställande B–versioner av den äkta varan. Och nostalgiska berättelser om Kanada Cup-finalserien 1987, eller Lejonens och Tre Kronors klassiska OS-matcher 1998 och 2006.

I februari 2024 blir det tio år sedan den senaste renodlade ”best on best”-turneringen där världens bästa hockeynationer har kunnat ställa upp med sina absolut bästa landslag. 10 år – det är helt enkelt inte klokt!

Boxning och baseball ska väl vara de enda olympiska sporterna där antingen VM eller OS – eller båda två – inte regelbundet samlar ihop världens bästa till att mäta sig mot varandra. Golf och Tennis kan diskuteras, men visst tycks OS intressera stjärnorna.

Här vaktar inte jag

Ishockeyns problem är att instansen som försöker spela rollen av största makthavare inom internationell ishockey – Internationella ishockeyförbundet IIHF – är NHL:s snälla sällskapshund.

Dresserad till att vifta på svansen när NHL bjuder på lite godis då och då, men utan någon som helst egen vilja. Eller minsta lilla morr i lynnet.

Undantaget vi nu ser framför oss – att man tackade nej till spel i ett World Cup med ryska spelare – var väl egentligen ett resultat av att Sveriges, Tjeckiens och Finlands nationella förbund satte ner foten.

Ishockeyns problem är att instansen som försöker spela rollen av största makthavare inom internationell ishockey – Internationella ishockeyförbundet IIHF – är NHL:s snälla sällskapshund

Om IIHF:s franskkanadensiska ordförande Luc Tardiff haft beslutanderätten kunde verkligheten vara en annan. Åtminstone undertecknad är långt ifrån övertygad om att vi inte skulle ha fått World Cup med ryskt deltagande inprickat i kalendern.

Och om René Fasel suttit kvar …

Glada vi till VM gå

I det stora hela är IIHF och de nationella förbunden nöjda med nuläget. Eurohockeypumpen dunkar vidare som en evighetsmaskin och förbundets soliga vårkarneval genererar stora vinster. Raj-raj och folkfesten kan i lugn och ro fortsätta under epitetet VM-turnering.

Såklart är det dessutom höjdargodis av bästa sorten att få huvudansvaret för OS-turneringens genomförande. OS-medaljer delas ut oberoende av turneringens kvalitet. Och så kan NHL alltid då och då förgylla turneringen – när det råkar passa klubbägarna.

IIHF nöjer sig med att må ekonomiskt bra och visa upp yttre attribut för faktisk makt. Kul att sitta vid bättre dukade bord än ledarna för mången annan global marginalgren kan drömma om. Dessutom kommer ett antal NHL-spelare varje vår till IIHF:s VM. Allt väl.

Tänk om IIHF hade idrottsliga ambitioner

Därför är det säkert en dödfödd tanke att beslutsfattarna inom IIHF på ett av sina möten skulle ställa sig själva frågan: kunde vi utveckla VM till en idrottsligt (alltså idrottsligt) ordentligt mer trovärdig turnering?

Om en sådan fråga mot förmodan skulle tända en gnista mellan lunchen och kaffepausen, så kunde den i bästa fall leda till följande insikt: ishockeyn är värd en VM-turnering som åtminstone strävar mot att leva upp till namnet – att det blir så är vårt ansvar.

Möjligheter och lösningar går att hitta. Första steget är att man inom IIHF öppet medger ishockeyns verklighet med NHL som herre på täppan. Men samtidigt vägrar acceptera att den egna VM-turneringen inte kunde ta stora steg mot att bli ett riktigt världsmästerskap.

Vem tänder gnistan, vem skapar visionen, vem ser nya lösningar istället för en låst verklighet, vem kan tala flytande NHL-språk med NHL (pengar, publik, nytta)?

När inser IIHF sitt ansvar gentemot ishockey som idrott?

Vad vi går miste om?

För tillfället ser det ut som att OS 2026 spelas med NHL-spelare. Snacket om World Cup 2025 ska ingen ta på allvar. Men hur säkert är det egentligen att NHL finns med i OS om dryga tre år?

”Det finns fortfarande många frågor som vi måste få svar på”. Så brukar Gary Bettman säga i det skedet som fansen, spelarna, IIHF och IOK inbillar sig att allt är klappat och klart. Personligen kommer jag att tro på NHL i OS 2026 när spelarna landar i Italien.

Oberoende så är det en smärre evighet dit. För tillfället försöker själen fortfarande repa sig från det som vi gick miste om i Peking. För att inte tala om det vi blir nekade till i februari 2024.

Och laget här ovan skulle såklart ha Jukka Jalonen bakom bänken – tveksamt om Lejonkungen är kvar när det är dags för OS 2026.

Tack för att du läste.