Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Skelettet är en studie i strålande samarbete mellan bild och text

En bilderbokspärm där ett barn och ett skelett står vända mot varandra och tittar. Över dem boktiteln "Skelettet".
Bildtext Teo ställs inför sitt eget skelett genom en olycka där han bryter armen.
Bild: Schildts & Söderströms

Trivs skelettet i kroppen, svettas det, kommer det att sakna mig när jag har dött? Skelettet av Malin Klingenberg och Maria Sann ställer flera frågor än den ger svar, men behandlar barnets rädslopräglade nyfikenhet med stor respekt.

Teo är på sin kompis Ronis kalas med halloweentema när det förskräckliga sker: i badrummets mörker stöter han på ett självlysande benrangel, och blir så rädd att han springer iväg, ramlar och bryter armen.

På läkarens mottagning får Teo veta att han själv har ett skelett inne i sin kropp, som nu har gått sönder. ”Jag tycker det är rätt åt det. Jag önskar att det hade gått sönder på ännu fler ställen”, säger Teo, ledsen över benbrottet och rädd för det som finns inne under musklerna och som syns på röntgenbilden.

En illustration av ett mörklagt badrum där en person utklädd till skelett står, med handen lyft och säger: "hej teo!"
Bildtext I det mörklagda badrummet ser läsaren benranglet från Teos perspektiv.
Bild: Schildts & Söderströms

Berättelsen skildrar Teos resa från ilsket rädd till en ängslig nyfikenhet: Vem är det där skelettet som finns inne i den egna kroppen egentligen? Trivs skelettet där inne i kroppen, och månne det också blir svettigt när Teo springer? Vad drömmer det om?

Sagan berättas ur Teos perspektiv, och med berättarjagets blick främmandegörs skelettet effektivt. Det vanligtvis självklara skelettet – så självklart att det inte ägnas någon särskild tanke alls – sätts genom separationen av jaget och kroppen i ett nytt ljus för läsaren. Teos filosofiska grunnande kring det egna inre öppnar för dialog med barnläsaren om ämnen som kroppen och döden, som behandlas på ett avdramatiserat sätt genom Teos funderingar och i lek tillsammans med kompisen Roni.

Precis när hon säger så, känner jag hur mitt skelett kniper mig hårt i armen. Jag vill springa iväg igen. Men det går inte att springa iväg från sig själv

― Ur Skelettet

Greppet påminner om det som Klingenberg och Sann använde i sin bilderbok Främlingarna (2021) där berättarjaget genom hela berättelsen funderar på de mystiska främlingarna som saknar namn, låter konstigt och äter märkliga saker – och som i slutet visar sig vara femlingar, fem små bebisar.

Precis som Främlingarna spelar med andrafieringen av till exempel flyktingar och avdramatiserar den osäkerhet barnet känner inför det främmande, tar Skelettet det skräckkonnoterande benranglet och knuffar in det i dagsljuset där det så småningom blir en naturlig del av livet och döden istället för ett monster som lurar i skuggorna.

En illustration av en gravid mamma och ett barn som sitter på en säng. Barnet lutar sig mot mammans mage och ser olyckligt ut. Barnet har sin ena arm i gips.
Bildtext I skuggorna lurar dödskallen.
Bild: Schildts & Söderströms

Respekt för barnet och elegant avskalat

Att sätta barnperspektivet i fokus genom en jagberättare är ett genidrag av Malin Klingenberg. Som läsare sugs man på ett helt annat sätt in i berättelsen än om den hade förmedlats genom en allvetande berättare, och för barnläsaren blir det lätt att leva sig in i jagets känslor och funderingar. Texten har humor – utan att bli skojfrisk – och ömhet, och en stor respekt för barnets känslor och upplevelser. Här är det tillåtet att undra, ställa frågor och uttrycka känslor utan mothugg.

Text och bild samarbetar som bäst när de kompletterar varandra – och det gör de sannerligen i denna bok. Maria Sanns illustrationer säger allt det som inte uttrycks i ord men som ändå är väsentliga bitar av berättelsen. Det tydligaste exemplet på det måste vara scenen då Teo faller och bryter armen, och de övriga barnen och vuxna samlas runt honom för att se hur det gick; uppslaget är helt utan text.

En illustration av en pappa och ett barn som är på naturhistoriskt museum. De tittar på en monter med olika blötdjur.
Bildtext Kan man leva utan skelett?
Bild: Schildts & Söderströms

När bild och text fungerar väl ihop undviker man också onödig utfyllnad. Berättandet är avskalat, men smidigt. Det märks främst i övergångarna från en scen till en annan; de är abrupta – från bilden där Teo och läsaren tittar upp på allas bekymrade ansikten hoppar berättelsen direkt in på läkarens mottagning, och från kvällen där Teo och mamma ligger i sängen och blickar upp mot mammas hand i motljus, där skelettet lyser igenom, befinner vi oss plötsligt på Naturhistoriska museet i Helsingfors. Det sker utan förklarande texter, men de behövs inte. Illustrationerna säger allt.

Illustrationerna håller sig i huvudsak till en dämpad färgpalett, där olika nyanser av brunt, grått och svart dominerar. Det är stilrent utan att bli tråkigt – och Sann räds inte för att använda mycket mörker där det behövs. Man kan känna spänningen i luften och pirret Teo förmodligen har i magen när han – och läsaren – sitter ensam i det mörka rummet där röntgenbilden tas; en illustration som nästan helt går i svart och vitt. I de mörka skuggorna kan en siluett som liknar liemannen anas.

Ta det försiktigt! säger pappa i trappan. Akta din arm så du inte skadar den igen. - Förlåt, viskar jag. Skelettet svarar inte

― Ur Skelettet

Framför allt lyckas bilderna understryka det gradvisa skiftet i sinnesstämning som går genom berättelsen – från smärta och rädsla till funderingar och till slut lek och skratt igen. Det syns i valet av färger och ljus, men också i detaljerna; liemannen och dödskallarna som återfinns i flera av uppslagen i skuggorna, bakom gardiner och på vattenytan.

Till slut – när skräcken avtagit och skelettet avdramatiserats – är det enda som påminner om det monstruösa benranglet på kalaset Teos egen röntgenbild, skruttig och bortglömd på golvet.