Analys: Vad hjälper en klimatfond om världen brinner? Klimatmötesfiaskot handlar om samma gamla orättvisor som funnits sedan tidens begynnelse

Man vill ju gärna vara positiv men ska man sammanfatta årets klimatmöte i två ord är det nog flopp och fiasko.

Finlands och EU:s främsta mål i Sharm el-Sheikh var att skärpa åtgärderna för att begränsa klimatuppvärmningen till 1,5 grader och det lyckades inte. Löftena om utsläppsminskningar och formuleringarna om fossila bränslen är kvar på samma nivå som efter mötet i Glasgow i fjol, trots att varje möte borde höja ambitionerna.

Många fattigare länder är förstås glada över att deras krav på en ersättningsfond för klimatskador gick igenom, men ärligt talat – vad gör man med klimatfondspengar om världen brinner?

EU och USA drev på ett mål om att världens utsläpp får nå sin topp senast 2025 och måste börja minska efter det, men det fick de inte igenom.

Inte heller ordvalet om att fasa ut alla fossila bränslen i stället för bara stenkolen gick igenom. OIje- och naturgasländer som Saudiarabien och Ryssland satte stopp för det, men också G20-mötet på Bali i början av veckan uttryckte sitt missnöje.

Vetenskapen är väldigt tydlig, det fossila måste bort

Det extremväder som så våldsamt drabbat flera länder i år, fattiga och rika, beror på den globala uppvärmningen. Klimatvetenskapen är väldigt tydlig: Det enskilt viktigaste vi kan göra för att begränsa den globala uppvärmningen är att minska på världens utsläpp, alltså fasa ut användningen av fossila bränslen.

Men energikrisen i Europa har än en gång visat att pengarna styr. Suget efter nya naturgaskällor är så stort att de nya projekten till och med överskrider det import vi hade från Ryssland. Att naturgas och LNG-terminaler är lika fossilt som olja och naturgas blundar många lyckligt för.

De fossila lobbarna rider förstås på energikrisen samtidigt som de utnyttjar u-ländernas krav på att få uppleva samma utveckling, industrialisering och välfärd som väst. Om Afrika har naturgasfyndigheter, vem är vi i Europa att säga nej till att de utnyttjas om det dessutom finns villiga köpare i Europa? Det här är bara ett exempel av hur pengarna styr.

Fossilindustrin skrattar hela vägen till banken över den energikris Rysslands anfallskrig mot Ukraina har utlöst. Olje- och gasindustrin har aldrig haft så mycket pengar som nu, de gör rekordvinster. Omoraliskt, säger FN:s generalsekreterare, och EU planerar en windfallskatt för att åtgärda det här.

Men det är så här världen fungerat sedan tidens begynnelse. Det finns alltid någon som skor sig på en kris.

Fokusera på vad mötena hittills åstadkommit trots allt

Så hur ska vi förhålla oss till Sharm el-Sheikhs misslyckanden utan att förlora allt hopp om en ljusare framtid?

Kanske kan man trösta sig med att det inte varje gång kan bli bättre. Kanske behövs det dåliga möten och framför allt reaktioner på dåliga möten för att ambitionerna ska höjas nästa gång.

Men framför allt får man trösta sig med allt klimatarbete som redan pågår, som klimatmöten före det här mötet har satt igång.

De historiskt sett största klimatbovarna finns i EU och USA och de är inne på en tydlig stig mot bot och bättring. På klimatmötet i Sharm el-Sheikh skröt de i kapp om hur de ska halvera sina utsläpp och de är inte ensamma.

Det finns stora krafter inom industri och näringsliv som också ser möjligheter med den gröna omställningen. Tekniken för grön energi har rasat i pris och vätgasteknologin är på väg och kommer ändra på hela energisystemet.

Under nästa års klimatmöte är det dessutom upp till bevis. Parisavtalet kräver att alla länder ger en lägeskoll om utsläpp och klimatstrategier vart femte år och nästa år är första gången det här ska göras.

Pengar för både klimatkris och klimaträttvisa har vi gott om

Också startskottet för klimatersättningsfonden och diskussionerna kring den pekar i rätt riktning. Att de som smutsar ner ska betala börjar ses som en självklar väg mot klimaträttvisa, och med på förhandlingsbordet om fonden finns nya sätt att skapa pengaflöden.

Flera i Sharm el-Sheikh sa att det naturliga skulle vara om pengarna kom från fossilindustrin. Energibolag samt flyg- och fraktbolag som är stora användare av fossila bränslen kunde beläggas med avgifter som sedan kunde kanaliseras till ersättningar åt behövande. Det här skulle vara ett sätt att lägga utgifterna hos dem som förorenar – i slutändan kunden.

För pengar för att åtgärda klimatkrisen finns. Det är bara med klimatorättvisan som det är med alla andra orättvisor i världen sedan tidens begynnelse, pengar och välfärd fördelas tydligen aldrig rättvist.

Pakistans klimatminister beskriver ändå framgången med fonden för klimatskador som något som ger henne hopp och som har återskapat hennes förtroende för klimatmötena överlag.

Och så ska vi minnas att inget enskilt klimatmöte kan rädda hela världen – men inget enskilt klimatmöte kan stjälpa allt arbete som gjorts hittills heller. Vi är i gång, och arbetet fortsätter.

Analys: Känner du att vi går mot avgrundens brant med klimatet? Här kommer några ljusglimtar från Sharm el-Sheikh

Klimatmötena debatterar inte längre varför något måste göras