Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: En roman som en gammal korsstygnstavla – eller hur en Kristinestadsbo skrev sig in i den franska revolutionens historia

En kvinna håller flaggan under den franska revolutionen.
Bildtext Målningen Friheten på barrikaderna (ca 1830) av Eugène Delacroix. Den unge mannen till höger om ”friheten” kan ha varit förebild för huvudfiguren i Berndt Berglunds roman En gastronoms blodiga händer

Berndt Berglunds breda historiska roman En gastronoms blodiga händer bär på en och annan överraskning eller vad sägs om en österbottning som giljotinerade Ludvig XVI.

Den franska revolutionen är känd för eftervärlden inte bara genom skrivna vittnesmål utan också, och kanske främst, genom målade: Marats död av Jacques-Louis David, Stormningen av bastiljen av Jean-Baptiste Lallemand, Friheten på barrikaderna av Eugène Delacroix.

Alla de här tavlorna dyker också upp i Berndt Berglunds roman En gastronoms blodiga händer. Inte som tavlor, men som scener som man känner igen från tavlorna.

När man tittar noggrannare på Delacroix Friheten på barrikaderna ser man till och med Berglunds huvudfigur, Kristinestadsbon Johan Birgersson Udde alias Mårten Höök alias baron Mårten af Höök.

Det är han, den unge mannen som springer bredvid kvinnan med blottade barmen, friheten, med den franska trikoloren i ena handen och ett gevär i den andra, som leder folket över de stupade.

Den unge mannen har en pistol i var sin hand och det har också Mårten Höök när han i romanen förbrödrar sig med det revolutionära patrasket och stormade än det ena, än det andra.

Jaques-Louis David: La Mort de Marat (Marats död, 1793)
Bildtext Jacques-Louis Davids tavla Marats död (1793)
Bild: Yle / Peter Lüttge

En roman som mormors korsstygnstavla

Berglund är bra på att googla saker och ting och personer som på ett eller annat sätt har med franska revolutionen att göra. Men han kunde gärna ha dödat en och annan älskling i stället för att brodera ut det ytterligare.

På tal om att brodera: Berglunds roman är som en räcka av tavlor med välkända motiv. Men det är inte originalen vi tittar på och läser om. Att läsa boken med beskrivningar av de välkända bilderna är lite som att vara hos mormor och tittar på hennes tavlor. Tavlor som hon broderade i korsstygn efter välkända förlagor.

Pärmbild av Berndt Berglunds roman En gastronoms blodiga händer (1922). På pärmbilden syns en gammal målning av en kock.
Bild: Förlaget Scriptum

Vi talar alltså inte om stor litteratur när vi talar om Berglunds bok, men den har också sina förtjänster. Liksom mormors tavlor som hon väl mest broderade för eget nöjes skull.

En förtjänst är att han vågar sig på att skriva en brett upplagd historisk roman. Det är ju nästan ett no no i dagens autofiktiva litteraturvärld där alla skriver mest om någonting de själv upplevde.

Writer's high

Romanen är lång, säkert 100 sidor för lång. Men jag lyfter på hatten att han rodde den i hamn. Det måste ha känts bra för Berglund när han kom i mål med den. Och dessutom fick den utgiven.

Jag kan tänka mig att han hade samma känslor som jag när jag för första gången sprang under 4 timmar i en maraton: Stockholm 2007. Jag blev tusendenågonting, inget att hänga i julgranen men jag var nöjd och levde länge på min runner’s high efter loppet. Finns det månne ett writer’s high? Månne inte.

Den uppmärksamma läsaren har kanske märkt att jag smugglade in en hel del metaforer i det jag skrev sist här. Det leder mina tankar osökt till Berglunds bruk av metaforerna. Också de känns lite grovt broderade:

Monsieur La Rousse såg ut att inte märka något eller så brydde han sig inte om att min blick var som en upptäcktsresande som klivit i land på hustruns kropp.

― ur Bengt Berglunds En gastronoms blodiga händer

Eller den här:

Men jag matade tankarna in i förträngningskvarnen och ut kom övertygelsen om att ingen skulle sakna honom.

― ur Bengt Berglunds En gastronoms blodiga händer

Berglund är helt klart förtjust i sina metaforer och till exempel den sistnämnda metaforen använder han gång på gång.

Sandels

En annan inspirationskälla som Berglund hade var Johan Ludvig Runeberg och hans dikt Sandels ur Fänrik Ståls sägner. Sandels som satt i Pardala by och åt frukost i allsköns ro.

Gång på gång kommer ett bud till honom som berättar hur illa det står till i striden vid Virta bro men Sandels ska minsann först äta färdigt innan han kastar sig in i slaget.

Sandels han satt och smorde sitt krås,

Åt friskt, som om intet hänt.

"Försök herr pastor! En dåb på gås?

Den äter man excellent.

Det är Dolgoruki, som brådskar igen;

Ett glas till hans ära, min vän!"

Detsamma gör också Berglunds huvudfigur Höök.

“Till fasanen serverades en madeirasås smaksatt med korinter. En intressant kombination, men madeiran tog aningen överhand, vilket inte enbart berodde på mängden madeira, utan på buljongen, som var kokt på fasanskrovet, borde ha kokat längre och reduceras kraftigare för mustighetens skull.”

Här är det helt tydligen den utbildade kocken Berglund som talar. Men låt oss säga så här: Runeberg sade det vackrare. Och kortare. Matpratet i boken blir ganska tjatigt och därför också tråkigt och enahanda.

Google är inte allt

Jag besparar er en mera ingående beskrivning av bokens innehåll. Det är så pass vidlyftigt och icke trovärdigt att det förvirrar mera än förklarar. En redaktör skulle ha gjort boken gott. Och kanske också stavningskontroll.

Och till sist tipset att man inte måste ta med allt man hittat på Google. Inte heller:

Om dom inte har bröd så varför äter dom inte kakor i stället.

― Drottning Marie-Antoinette, kanske
Porträtt av drottning Marie-Antoinette med en ros (1783) av Elisabeth Vegée-Lebrun
Bildtext Marie-Antoinette med en ros (1783), porträtt av Elisabeth Vigée-Lebrun