Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 32: Spelar en roll inför andra

Från 2015
Uppdaterad 27.11.2015 12:33.
kvinnas händer
Bild: YLE/Petter Sandelin

Jag har konstaterat att jag säkert snart är värd en Oscarnominering för att jag spelar min roll så bra.

Diagnostiserad som bipolär, men av lindrigare slag. Aldrig blivit hypermanisk eller riktigt invalidiserat deprimerad men lever på gränsen hela tiden.

Nu har jag en längre tid varit mera normal, alltså ligger jag på manisidan. Känt mej lycklig och orkat. Fixat och grejat. Jobbet löper och jag fått uppskattning. Min yrkesroll gör att jag kan dölja mitt psykiska illamående. Men nu...

Det mörknar igen. Svårt att se glädje. Trött på alla överglada och lyckliga människor. Går hela tiden och analyserar och söker den svaga länken i andra människors liv. Har en känsla av att tappa balansen och falla handlöst. Har ju gjort det förut så jag vet vad det är. Försöker hålla fast i livlinan, inte släppa greppet. Inte låta det mörka ta mej. Söker efter de trygga ställena i mitt sinne där jag igen hittar ut och aktar mig för att inte öppna dörren för det som knackar på.

Det är svårt, det är jobbigt. Men jag vet ju att det går bara jag orkar kämpa. Men nu är det jobbigt, jävligt tungt och grått. Men det kommer att gå över, för det måste. Än är jag inte klar.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu