Kvanthopp: Berättelsen om jägaren och de sju systrarna, en saga gammal som mänskligheten själv – har kanske berättats i 100 000 år
Är den här sagan som berättas över hela världen, från Grekland till Australien, en viskning djupt ur tidens brunn? Kan vara 100 000 år eller äldre.
Berättelsen om jägaren och de sju systrarna, en saga gammal som mänskligheten själv – har berättats i 100 000 år?
Vad är det sist och slutligen som gör oss till människor? Det är våra berättelser. Det är våra sagor som är vårt bästa arv, från tidevarv till tidevarv. Vi, själva mänskligheten, kom till en kväll på en fjärran savann, under stjärnorna, i de dansande lågornas sken, för länge länge sedan.
”Det var en gång”, liksom. Det var så det började. Det här var sagornas och lägereldarnas tid, bokstavligen. Det var vid lägerelden vi samlades efter jakten och berättade om allt det där som vi hade upplevt under dagen. Det var så språket kom till.
Och när de upplevda skrönorna tog slut tog det uppdiktade över, när elden redan hade falnat till glöd. När de lysande stjärnorna trädde fram. ”Berätta om oss”, löd deras uppmaning.
Och vi berättade. Sagan om jägaren Orion och de sju systrarna – Plejaderna. Det finns forskare som säger att den här sagan, som berättas världen över, i olika versioner, är vår äldsta berättelse. Den kan vara hundra tusen år gammal – eller ännu äldre.
Kan det här vara sant? Kan det stämma att det finns en berättelse som har gått från berättare till berättare, från lägereld till lägereld, i hundra tusen år? Ja, det är ju omöjligt att bevisa med säkerhet, men det är en jäkligt bra berättelse. Fortsätt läsa så vet du snart vad jag menar.
Så i himmelen, så ock på jorden
Skalden Hesiodos påminner oss om följande sanning som gäller, inte minst så här års, då Plejadernas stjärnor är särskilt väl framträdande i skyn:
Och om längtan griper dig att segla på stormiga hav,
när Plejaderna flyr den mäktiga Orion,
och kasta dig ut på de dimmiga djupen
där alla byiga vindar rasar,
håll då inte ditt skepp på det vinmörka havet,
utan lyd mitt råd: minns att bruka jorden.
”Verk och dagar”, där den här versen ingår, är en sorts bondepraktika som Hesiodos, född omkring år 750 före vår tideräkning, skrev till sin bror Perses. Brodern var uppenbarligen en lat odåga som hellre hängde på torget och sprang efter kvinnfolk än kämpade för det dagliga brödet på familjens jordbruk.
Hesiodos bror kunde ju åtminstone ursäkta sig med att själva gudarna inte var desto bättre än han. Jag menar, gudarna uppe på Olympen söp ju och låg runt precis så där som det gick till i hamnkvarteren nere på jorden.
Och att vara kvinna var inte lätt på den här tiden (heller). Om en gud riktade sin lustfyllda blick mot dig så, tja, då var goda råd dyra.
Vilket må illustreras av sagan om jägaren Orion och Plejaderna, temat för veckans avsnitt av Kvanthopp. Plejaderna var de sju vackra döttrarna till titanen Atlas och havsnymfen Pleione. Deras namn var Maia, Taygete, Elektra, Asterope, Kelaino, Alkyone och Merope. Och Plejaderna har ju lånat sina namn åt stjärnhopen med samma namn, den som Hesiodos hänvisade till.
Men innan vi berättar den sagan, några ord om de verkliga Plejaderna. Stjärnhopen Plejaderna återfinns i Oxens stjärnbild, på cirka 440 ljusårs avstånd från solen. Stjärnhopen i fråga är även känd som M45, efter sitt nummer i Messiers katalog, eller Sjustjärnorna. Eller de Sju systrarna.
Med blotta ögat ser Plejaderna ut som en mycket liten karlavagn och med blotta ögat kan man vanligen se de sex ljusstarkaste stjärnorna i stjärnhopen. Totalt ingår där ändå inalles några hundra stjärnor, vilket man kan se med en stjärnkikare. Galileo Galilei, som var den första som riktade ett teleskop mot Plejaderna, räknade till 36 stjärnor.
Olympens Kardashian-systrar
Plejadernas stjärnor är relativt unga, blåa, mycket heta stjärnor, cirka 100 miljoner år gamla. På de tidiga dinosauriernas himmel lyste Plejaderna alltså inte.
Människor har känt till och observerat Plejaderna sedan förhistorisk tid. En avbildning av Plejaderna återfinns bland annat på den så kallade Himmelsskivan i Nebra, en bronsskiva med guldsymboler från den så kallade Urnefältskulturen i nuvarande Tyskland. Den är från cirka 1600 år före vår tideräknings början.
Och Plejaderna återspeglas alltså i många kulturers folklore. I de gamla grekernas mytologi var Plejaderna sin tids riktiga Kardashian-systrar, synnerligen eftertraktade och åtrådda av hög som låg. Alla som var någon, både uppe på Olympen och lägre ned, ville bli sedda i deras sällskap. Inte minst Zeus, som hade barn med tre av systrarna. Tillsammans med Maia hade han Hermes, med Taygete fick han Lakedaimon, Spartas grundare, och Elektra födde Dardanos och Jason åt Zeus.
Också Poseidon och Ares hälsade på hemma hos Plejaderna. Havsguden Poseidon hade barn med Kelaino och Alkyone medan Asterope födde barn åt krigsguden Ares.
Sitt kollektiva namn, Plejaderna, kommer från deras mamma Pleione. Eller så hävdar vissa. Andra menar att det är mer troligt att namnet härstammar från grekiskans pleo som betyder att segla eller navigera. Ytterligare en förklaring anknyter till det antika grekiska ordet för duvor, peleiades.
I vilket fall som helst, det som satte punkt för Plejad-systrarnas societetsliv var då jägaren Orion en dag fick syn på dem medan de var ute på promenad i skogen tillsammans med sin mor, Pleione.
Orion, son till Poseidon, var en bjässe till karl. Så stor var han, sades det, att han kunde gå på det djupa havets botten och ändå ha huvudet ovanför vattenytan.
Om Orion sägs det att han blev lite för närgången med Artemis, jaktens och kyskhetens (och månens) gudinna, och därför skickade hon upp honom till himlen som en stjärnbild.
Enligt en annan berättelse var det Artemis tvillingbror Apollon som inte gillade att Orion strök runt kring hans syster. Så han lurade Artemis att skjuta prick med sin pilbåge, mot ett mål som visade sig vara Orion. Och så dog Orion, och Artemis placerade upp honom på himlavalvet. It’s complicated, som de säger.
Zeus till undsättning
Nå, nu går vi händelserna i förväg. Tillbaka till skogen där Plejaderna och deras mor kommer gående när Orion spanar in dem. Han blir helt ifrån sig av åtrå, så han springer efter dem. Det är framför allt Merope han trånar för. Merope var lite otursam. Hon sägs ha varit gift med Sisyfos, ni vet, han med stenen. Han var dödlig, vilket sågs som lite pinsamt på Olympen. Och så ska Merope ha varit Oidipus styvmor också. Och nu är den slusken Orion alltså ute efter henne också.
Nå, i hela sju år springer Orion efter Plejaderna. I normala fall hade deras pappa Atlas hjälpt dem, men han hade händerna fulla, bokstavligen, med att bära upp himlavalvet. Så systrarna vänder sig till Zeus.
Zeus har förståelse för Plejadsystrarnas situation, så han förvandlar dem till duvor så att de ska kunna flyga sin kos på det sättet. Men han inser att det här kanske inte hindrar Orion att nappa tjejerna, så han förvandlar Plejaderna till stjärnor istället och placerar dem i Oxens stjärnbild.
Nå, poängen med den här berättelsen är hur som helst att Plejaderna inte slapp undan Orion ens i och med sin nya position som stjärnor på himlavalvet. Hur det nu än gick till så jagar Orion Plejaderna över natthimlen än i denna dag.
Däremot så fortsätter ju Zeus att hålla sitt vakande öga över de sju systrarna. Mitt emellan Plejaderna och Orion på stjärnhimlen hittar vi Aldebaran, den röda stjärnan som kallas oxens, eller tjurens öga. Och tjuren brukar associeras med – vem då? Jo, Zeus.
Huruvida Plejaderna uppskattar att ha den brunstiga gamla getabocken, eller tjuren, Zeus som blickar lystet mot dem nätterna i ända, det är en helt annan femma.
Globalt tema
Hur som helst, den här berättelsen, jägaren Orion och de sju systrarna, är med andra ord ett välbekant element från den grekiska mytologin. Men visste du att det finns mer än nittio andra berättelser från andra kulturer, världen över, som berättar sina egna versioner av samma legend?
Det här vet vi bland annat tack vare den ryske akademikern Juri Berezkin, till vars livsverk det har hört att sammanställa en databas om de här olika myterna kring de sju systrarna.
Men vad är det då som har fått så många kulturer att spinna sina sägner kring just de här stjärnorna, stjärnhopen Plejaderna? Och kan det stämma att sagan om jägaren och de sju systrarna kan ha en kärna som är gammal som mänskligheten själv, kanske så mycket som hundra tusen år gammal – eller ännu äldre? Låt oss titta lite närmare på det påståendet. Och på själva stjärnorna.
Först och främst, vad är det vi tittar på? Plejaderna är lätta att få syn på en stjärnklar natt, och det har ju säkert bidragit till att de har fått en så prominent plats i olika mytologier. Bland annat i den japanska där namnet på stjärnhopen är Subaru. Det här har givit bilmärket Subaru dess namn, och även dess logotyp.
Men en liknande berättelse som den grekiska, med jägaren som springer efter sju unga kvinnor, berättas också så långt borta som i Australien, och då uttryckligen av de australiska aboriginerna. Deras version av berättelsen kallas ”The Seven Sisters of Dreamtime”, Drömtidens sju systrar.
Enligt författaren och antropologen Daisy Bates beskriver aboriginstammarna i centrala Australien Orion som en ”jägare av kvinnor”, och specifikt av de sju systrarna i Plejaderna. Fast en av systrarna har dött, eller gömmer sig, eller är för ung, eller har blivit bortförd, så bara sex systrar är synliga.
Sju systrar, sex är synliga
Och här kommer vi till av en av de viktigaste poängerna i hela den här storyn. Plejaderna kallas ofta de sju systrarna, trots att de flesta människor inte kan se mer än sex stjärnor där, med blotta ögat.
Frågar man de gamla grekerna vad det här beror på, så säger de att det har att göra med Meropes äktenskap med Sisyfos, som ju var en vanlig dödlig. Just den där samma Sisyfos som blev dömd till att rulla en stor sten uppför en kulle om och om igen i all evinnerlighet. Merope var den enda av Plejaderna som hade ihop det med en dödlig man, och det var så pinsamt och skandalöst att hon bleknade bort ur sikte.
Liknande berättelser om den ”förlorade Plejaden” återfinns i folkloren hos diverse europeiska, afrikanska, asiatiska, indonesiska, amerikanska och australiska ursprungsfolk. Många kulturer vidhåller att klustret har sju stjärnor, men de medger att bara sex går att se i normala fall. Det här, varför den sjunde är osynlig, förklarar de sedan på olika sätt.
Innan vi går in på hur det här kanske går att använda för att åldersbestämma den här sagan ska vi titta närmare på hur det kommer det sig att de australiska aboriginernas berättelser är så lika de gamla grekernas. Bägge kulturer associerar alltså plejaderna med unga kvinnor, ofta systrar. Likaså identifieras Orion som en man, oftast en jägare, både i Grekland och Australien. Och i bägge är Orion ute efter att göra närmare bekantskap med de unga kvinnorna, mot deras vilja.
Hur har två så vitt skilda kulturer diktat upp så likadana berättelser? Jag menar, Grekland och Australien är ungefär så långt borta från varandra som man kan komma på den här planeten.
Gemensamt kulturarv eller sammanträffande?
Nu finns det säkert de som säger att berättelsernas likheter inte är mer än ett sammanträffande. Kanske det. Det här är alltså någonting som inte går att bevisa med full säkerhet, låt oss vara på det klara med det.
Men utgår vi ifrån att det finns ett samband där, att de gamla grekerna och de australiska aboriginerna har en gemensam källa för sina berättelser – när och hur har de i så fall varit i kontakt med varandra?
Europeiska antropologer trodde från början att europeiska invandrare hade med sig den grekiska historien i bagaget till Australien, där aboriginerna anpassade den för sina egna syften.
Men den här förklaringen håller inte riktigt. Dagens forskning tyder på att aboriginernas berättelser om jägaren och de sju systrarna är mycket äldre än de första kontakterna med européer. Såvitt vi vet landsteg de första européerna i Australien 1606 (britternas kolonisering av kontinenten inleddes 1788).
Det här tvingar en att åtminstone tänka tanken – härstammar sagan om Orion och de sju systrarna från tiden då de gamla grekernas och de australiska aboriginernas förfäder ännu levde tillsammans? Perspektivet som den här frågan öppnar är ju inte så lite hisnande.
Alla nu levande människor kan, såvitt vi vet, spåra sin härkomst till Afrika. Därifrån inledde vårt släkte sina långa migrationer till jordens avlägsna hörn för cirka 100 000 år sedan. Homo sapiens nådde Asien för omkring 70 000 år sedan innan de rörde sig ned genom Sydostasien och in i Australien, som de nådde för sisådär 50 000 år sedan.
Förekom det kontakter mellan aboriginerna och omvärlden före kapten Cooks dagar? Tja, från början av 1700-talet vet man att det indonesiska Makassar-folket skördade sjögurkor vid norra Australiens kust, men någon inflyttning ägde inte rum åtminstone då.
I praktiken verkar det åtminstone som att den australiska urbefolkningen levde tämligen isolerat från omvärlden och dess kulturella inflytande i minst 50 000 år. Ingen har åtminstone hittat några bevis som motsäger det här. Varken arkeologiskt eller genetiskt.
Skildes åt för 70 000 år sedan
Så med andra ord: de australiska aboriginernas och de gamla grekernas sista gemensamma förfäder torde vara det här gänget som delade på sig för omkring 70 000 år sedan. En del av dem drog som sagt mot Asien och vidare till Australien, och en del av dem gick åt andra hållet och slog med tiden ned sina bopålar i Europa.
Och bägge grupper hade såklart med sig sin gemensamma folklore, sina sagor och myter som de berättade vid lägereldarna om kvällarna. Inklusive en berättelse om en jägare som är hack i häl på sju vackra systrar. En berättelse som har gått vidare från berättare till berättare, från lägereld till lägereld, ända till vår tid. Eller?
Nja, som sagt, det här går inte att bevisa vattentätt. Och berättelser om jägare som förföljer unga kvinnor är ganska generiska, de kan ha uppstått spontant lite här och där. Men här finns en aspekt som är lite svårare att avfärda. Nämligen det faktum att både grekerna och aboriginerna – och flera andra folk, från Amerika till Afrika – uttryckligen talar om sju systrar. Sju stjärnor. I en stjärnhop där vi numera kan se bara sex stjärnor med blotta ögat.
Det här är inte bara vi som inbillar oss det hela nu i vår ljusförorenade tid. Redan den gamla grekiska skalden Aratos, från 200-talet före vår tideräkning, skriver om stjärnorna som han kallar de sju systrarna. Men, noterar Aratos, bara sex stjärnor går att se där.
Andra kulturer världen över har som sagt också det här med sju stycken stjärnor – och sedan någon mer eller mindre krystad förklaring till varför de bara är sex till antalet.
De australiska aboriginerna förklarar i sin tur det hela bland annat med att en av systrarna dog, eller gömmer sig, eller har blivit kidnappad. Lite beroende på vilken stam man frågar. Inom islam går berättelsen i sin tur så att en av de sju stjärnorna föll från himlen och blev till Masjid al-Haram, den stora moskén i Mecka.
Systrarna var från början sju till antalet
Och det är nu vi kommer till kruxet: Stjärnhopen Plejaderna har inte alltid bestått av sex stjärnor, så där som i bilmärket Subarus logotyp (Subaru är som sagt det japanska namnet för Plejaderna). Plejaderna har uttryckligen varit sju separata stjärnor, fullt möjliga att urskilja med blotta ögat, om vi går tillräckligt långt tillbaka i tiden. Säg nu… hundra tusen år.
Mätningar gjorda bland annat med rymdteleskopet Gaia visar att Plejadernas stjärnor inte är statiska. De rör på sig på himlen, sakta men säkert. En av stjärnorna, Pleione, har i dagens läge flyttat sig så nära stjärnan Atlas att de ser ut som en enda stjärna för blotta ögat.
Men om vi tar vad vi vet om stjärnornas rörelse och spolar bandet tillbaka sisådär hundra tusen år, så låg Pleione längre ifrån Atlas och skulle ha varit lätt att urskilja med blotta ögat.
Alltså: för 100 000 år sedan hade Merope ännu inte bleknat bort av skam. De sju systrarnas skara var intakt. Att Plejaderna de facto hade sju stjärnor var någonting som vem som helst kunde se på den tiden, så det här faktumet införlivades i folkloren hos kulturer världen över.
Plejaderna blev ”sjustjärnorna” eller ”de sju systrarna” och namnet fastnade så till den grad att ingen kom på att döpa om dem ens efter att Pleione och Atlas grupperade om sig så att de ser ut som en och samma stjärna.
Och forskarna har alltså räknat ut att Pleione och Atlas upphörde att framträda som två separata stjärnor i ett relativt tidigt skede. De kan ha varit svåra att urskilja redan för 70 000 år sedan. Men inte för 100 000 år sedan.
Och det är det här som vissa använder som ett argument för att sagan om jägaren och de sju systrarna kan vara minst hundra tusen år gammal. Jag säger minst, för ju längre bakåt i tiden vi backar från den tiden, desto tydligare framträdde Pleione och Atlas som två separata stjärnor.
Men det här innebär ju ingalunda att saken är avgjord. Mysteriet bakom ursprunget till sagan om jägaren och de sju systrarna lär förbli ett mysterium.
Den kosmiska jakten
Det finns däremot andra uråldriga sagor vars ursprung det finns bättre belägg för. Som berättelsen om den kosmiska jakten, en annan gammal och vitt spridd familj av besläktade myter. De är berättelser om ett stort djur som förföljs av jägare – ofta en björn, en älg eller en ren – och som skadas och förvandlas till en stjärnbild. Vanligtvis då de fyra stjärnorna som utgör ”vagnen” i asterismen Karlavagnen. Också samerna har en version av den här myten.
Den ursprungliga prototypen av myten kallad den kosmiska jakten måste ha uppfunnits för minst 15 000 år sedan för att den ska ha spridits över Berings sund med folken som vandrade över då det existerade en landbro där under istiden.
Till sist: glöm inte att lägga undan era smarttelefoner och berätta sagor för varandra någon kväll. Tänd en lägereld om ni har en. För lägereldarnas och sagornas tid är inte förbi! Berätta sagor om trollen! Vissa säger ju att de är ett eko av ett minne av våra möten med neandertalarna… Det finns ett Kvanthopp om det också.
' /%3E%3C/svg%3E)
