Jag skrattar så jag kiknar och gråter floder – årets Finlandiaromaner bjuder på omskakande läsupplevelser, men vem kommer att ta hem priset?
Otroligt jämnt startfält i år – men två romaner stiger fram som storfavoriter till priset.
När Finlandiakandidaterna kungjordes den 10 november konstaterade urvalsjuryns ordförande Veli-Matti Pynttäri att skönlitteraturens uppgift i dessa krigs- och kristider kan erbjuda tröst, vara en tillflyktsort, underhålla och ge oss kunskap om världen. Veli-Matti Pynttäri konstaterade också att litteraturen kan ge oss intellektuellt motstånd, den kan ta ställning och på sitt sätt förbättra världen.
Det är lätt att hålla med Veli-Matti Pynttäri om att en god roman får en att se på sin näromgivning och på världen med nya ögon, ge en fördjupad och utvidgad syn på livet. En bra roman släpper inte greppet om en, utan skaver som en irriterande sten i skon, blir ett ömmande blåmärke som gör sig påmint då och då.
De sex romaner som är nominerade till Finlandiapriset 2022 är alla på sitt sätt berörande berättelser som kryper under skinnet på läsaren.
Romanerna är inga lättviktare – den sammanlagda vikten är drygt 3,7 kg och sidantalet uppgår till hela 3 116 sidor. Årets boktorn överskrider med råge den rekordartade boktraven från år 2017 då bland annat Miki Liukkonen var nominerad till priset med sin mastodontroman O – då var det sammanlagda sidantalet 2 626.
Efter att ha tillbringat många långa dagar med att läsa årets nominerade böcker är jag omtumlad, imponerad och omskakad, och det ska bli spännande att se vilken roman som kommer att kamma hem priset på 30 000 euro.
I år är det Mari Leppänen, biskop i Åbo ärkestift, som i egenskap av enväldig jury har äran att utse vinnaren av Finlandiapriset 2022 bland dessa sex verk:
Den mest obekväma boken: Olli Jalonens roman Stalker-vuodet
Olli Jalonen är nominerad till Finlandiapriset för sjätte gången, och två gånger har han gått hem med huvudvinsten (år 1990 och år 2018). Få se om Olli Jalonen blir historisk och kammar hem priset en tredje gång med romanen Stalker-vuodet.
Romanen handlar om en ung studerande vid Tammerfors universitet som en septemberdag 1974 blir erbjuden ett topphemligt och spännande jobb som han inte kan tacka nej till – smickrad över av att bli tillfrågad och förblindad av möjligheterna till regelbundna inkomster.
Uppdraget går ut på att bevaka uppemot tio personer – en del gamla klasskamrater och några studiekompisar – och att kontinuerligt rapportera om deras förehavanden och deras politiska åsikter till hemlig instans. Framför allt är man intresserad av personernas inställning till olika studentradikala grupperingar, vänsterrörelser och Sovjetunionen. Vi lever i finlandiseringens tidevarv.
Studien är en s.k. kohortundersökning där man studerar en grupp individer med en bestämd gemensam erfarenhet inom en viss tidsperiod, som i detta fall handlar om att samtliga ”studieobjekt” är födda år 1954.
Tanken är att man genom att analysera en mindre grupp individer, deras handlingar och åsikter, deras sinnesstämning och inställningar i olika frågor kan få en bild av samhället i stort, av små förskjutningar och förändringar som kan komma att styra in landet i en ny riktning.
Det som till en början känns som ett hedervärt och spännande uppdrag blir snart till en tvångströja – ett synnerligen tvivelaktigt och moraliskt förkastligt åtagande som kommer att sätta den unga mannens samvete på prov många gånger om. Samtidigt kommer uppdraget att sätta sin prägel på mannens nära relationer och att för all framtid definiera honom som människa. En människa som det inte går att lita på. En människa som föraktar och förlorat sig själv.
Vid sidan av det hemliga spionageuppdraget kommer mannen också att arbeta på den indonesiska ambassaden i Helsingfors där han i egenskap av informationsassistent har i uppdrag att förse den finländska pressen med en ljus och polerad bild av Indonesien, vilket ofta handlar om att ge en förljugen bild av landet, att göra svart till vitt – något som författaren Olli Jalonen har egna erfarenheter av, vilket framgår i en färsk intervju för programmet ”Luomiskertomus”.
Stalker-vuodet är en obehaglig och tankeväckande berättelse om övervakning, censur och kontroll, och samtidigt en viktig påminnelse om hur lättmanipulerade vi människor är. Vi har verkligen ingen kontroll på vilka alla företag och instanser som övervakar oss idag.
Den språkligt mest slipade boken: Marja Kyllönens roman Vainajaiset
I radioprogrammet ”Luomiskertomus” konstaterar Marja Kyllönen att titeln på hennes tredje roman, Vainajaiset, anspelar på ord som ”vaino”, ”vainaja”, ”hautajaiset” och ”painajaiset” – dvs. förföljelse, avliden, begravning och mardrömmar – ord och begrepp som är centrala i en berättelse som på ett plan handlar om barnlöshet, men som också i hög grad tar fasta på teman som utanförskap, sorg och saknad, ondska och makt.
Tidsmässigt rör vi oss från mitten av 1950-talet fram till början av 1990-talet i en berättelse där olika människoöden och generationer flätas samman runt ett tomrum, en brist, någonting oförlöst, som var och en fyller och hanterar på olika sätt.
I centrum av berättelsen har vi Laimi och Rauno som blir ett par, även om föräldrar och bybor inte ser med blida ögon på de ungas förhållande. Till en början är relationen full av framtidstro, hopp och kärlek – men ju fler år som går utan att familjen utökas med ett barn blir förhållandet allt mer spänt, tyst och infekterat.
Laimi känner sig otillräcklig och bristfällig, defekt, och hon tar till drastiska handlingar för att känna sig levande igen. På byn går det rykten om att Rauno gärna umgås med småflickor, håller dem i handen och låter dem sitta i knät – är det bara elaka tungor som sprider rykten, eller finns det ett uns av sanning i byskvallret?
Grannflickan Hilla känner sig utanför, undanskuffad och bortvald, och hon törstar efter att ha en vän som hon kan vara tillsammans med. Hennes längtan efter att bli sedd och accepterad leder henne gång på gång in i ett nerbränt och övergivet dagis där hon blir sexuellt utnyttjad och våldtagen av flera unga män.
När Laima gett upp hoppet om att någonsin bli gravid blir hon plötsligt havande och föder en son som från första stund känns främmande och fel. Sonen Veikko har svårt att fylla det tomrum som ekar i hemmet, att lindra den sorg och smärta som föräldrarna burit på under så lång tid.
Vainajaiset är en oförglömlig läsupplevelse – en våldsam och grym berättelse skriven på ett språk som är så makalöst och hisnande vackert att man baxnar.
Språket är fullt av överraskande och häpnadsväckande bilder som blir som tomtebloss eller små eruptiva vulkaner i skallen på en, som till exempel denna mening:
”Laskiaispyhänä taivas oli nahkainen ja kaarella kuin kitalaki, hanki sen alla oli kovaa ja ryhmyistä karhunkieltä ja räystäistä roikkuivat torahampaat, tuikeat jääpuikot.”
Aldrig har jag läst ett språk som är så njutningsfullt att läsa, ett arkaiserande språk som för tankarna såväl till Bibeln som Aleksis Kivi och inte minst till Volter Kilpis roman Alastalon salissa (I salen på Alastalo, en roman som Elmer Diktonius under många år försökte översätta till svenska utan att lyckas. Romanen utkom på svenska år 1997 i översättning av Thomas Warburton).
Marja Kyllönen skriver en finska som det lyser och ljuder om, som det sprakar och spritter om. Språket är briljant, helgjutet och slipat in i minsta detalj och varje mening bör avnjutas som ett eget litet universum.
”Poika sen sijaan vaani heitä etäältä silmät kelmeinä ja kyltymättöminä kuin olisi kytännyt kivitystä ja kärkkynyt heidän hätäänsä ja haavojaan, kun huolet romisivat rovana ylle, luhistivat vanhempien hartiat lysyyn ja hautasivat harmin alle.”
Det språkliga uttrycket, rimmen och rytmen, påminner om gamla folksagor och folkvisor, om kväden som för tankarna till Kalevala, till gammal finsk och karelsk mytologi.
Anknytningen till gammal folksaga, folktro och mytologi understryks av en berättarröst som återkommer under berättelsens gång – en egensinnig och påträngande röst som författaren själv kallar för ”sielunkainen”, dvs. ett slags rundmask eller parasit som lever i/av själen.
Den insisterade och indignerade berättarrösten blir en röst för alla frånvarande, alla ofödda, allt det ofullbordade och det oförlösta.
Den tyngsta boken: Heikki Kännös roman Ihmishämärä
Jag får ta hjälp av urvalsjuryns motivering för att försöka ringa in vad Heikki Kännös mastodontverk på drygt 1000 sidor handlar om:
”Ihmishämärä skildrar slutet på mänsklighetens tid som envåldshärskare över jorden. Kännö skriver en fortsättning på de europeiska gudaberättelserna och för in gudarna mitt i en värld plågad av klimatkris – en värld där rationalitet, teknologi och vetenskap får ge vika för gudarnas vilja.”
Ihmishämärä är ett kalejdoskopiskt och labyrintiskt verk som rent tidsmässigt spänner över flera århundraden och som ständigt växlar mellan olika tider och olika platser, personer och perspektiv.
Ett centralt verk i Heikki Kännös text är Richard Wagners operatetralogi Nibelungens ring, och Kännös spinner vidare på vad som händer efter att Götterdämmerung, eller Ragnarök som operan heter på svenska, tar slut.
I den nordiska mytologin utgör ragnarök en serie händelser och strider som leder till de fornnordiska gudarnas död. Ragnarök markerar slutet på gudarnas era och en början på mänsklighetens tid vid makten.
Men en följd av ragnarök är också att jorden drabbas av ett antal naturkatastrofer och världen hotar att gå under. Dags för gudarna att göra ny entré på spelplanen.
I Heikki Kännös verk går vi från Gudarnas skymning till Människornas skymning, och i vad som kan karakteriseras som spekulativ fiktion spinner Kännö vidare på berättelsen om ragnarök i en vindlande historia som blandar konsthistoria med filosofi och mytologi med metafysik.
Heikki Kännö är utbildad bildkonstnär och i Ihmishämärä målar han fram en mörk och molande tavla som påminner om den målning som finns på insidan av omslaget, nämligen den norska målaren Peter Nicolai Arbos tavla ”Asgårdsreien” (1872) som föreställer den vilda jakten på guden Odin.
Ihmishämärä är en intrikat och infallsrik berättelse som kretsar kring frågor om konstens och konstnärernas roll i en värld som går en oundviklig undergång till mötes, och om räddningen står att finna i olika tekniska innovationer och lösningar eller i artificiell intelligens – eller i gudarnas återkomst och en ny början.
Den mörkaste boken: Iida Raumas roman Hävitys. Tapauskertomus
Några dagar efter att jag läst ut Iida Raumas roman Hävitys läser jag ett stort uppslaget reportage i Helsingin Sanomat (18.11.2022) om grov mobbing i en lågstadieskola i S:t Karins. I artikeln vittnar ett flertal föräldrar om hur de varje morgon bävar och räds för att skicka iväg sina barn till skolan – risken för att barnen blir utsatta för övergrepp, hot och hat är överhängande. Samtidigt verkar det hart när omöjligt för lärarna, skolan och kommunen att få bukt med problemet även om man är medvetna om att många barn känner sig otrygga, utsatta och rädda.
Jag får en stor klump i magen – jag har nyligen läst ut en roman som handlar om vad systematisk skolmobbing kan leda till, och hur trakasserier och förtryck sätter djupa s(p)år för resten av livet. Händelserna i den autofiktiva romanen utspelar sig i en lågstadieskola i S:t Karins.
I programmet ”Luomiskertomus” beskriver Iida Rauma själv sin roman som ett slags obduktion där hon behandlar ett trauma eller ett sår som hon burit på sedan hon själv blev utsatt för mobbing i skolan.
Hävitys utspelar sig under olika tidsplan där vi å ena sidan får följa A i nutid där hon på grund av sömnsvårigheter gör nattliga löpturer runtom i staden Åbo, å andra sidan får vi en inblick i A:s utsatta vardag i en musikklass i en lågstadieskola i S:t Karins i mitten av 1990-talet.
Berättelsen växer till en mångskiftande och mångskiktad berättelse om ondska och våld, om olika maktstrukturer och förtrycksmekanismer, om hierarkier och diskriminering – skolelever emellan, men också mellan lärare och elever.
Skildringen av hur klassens lärare ägnar sig åt systematisk trakassering och skrupelfri favorisering av en del elever framför andra är smärtsam läsning. Ett oförlåtligt och hänsynslöst agerande som på sitt sätt uppmuntrar och bidrar till att göra mobbingen i klassen accepterad.
Samtidigt finns det ingen vuxen i skolan som tar mobbingen och elevernas psykiska illamående på allvar – de vuxna håller varandra om ryggen, allt avfärdas och sopas undan mattan. Ingen vill se, ingen vill ta ansvar för allt det onda som sker, och som fortsätter att ske många år senare.
Den vuxna A kämpar med att bli kvitt smärtsamma minnen som ständigt gör sig påminda i olika former och i olika gestalter från det förflutna – inte minst klasskompisen Ira som var lika utstött som A och som skrivit en bok om sina upplevelser och erfarenheter. Två sjunkande ödessystrar som å ena sidan dras till varandra, å andra sidan skyr varandras sällskap. Det enda som förenar dem är utanförskapet och en offerroll som ingendera vill bli påmind om.
I Hävitys drar Iida Rauma paralleller mellan å ena sidan ett Åbo som brunnit och som ständigt utsätts för övergrepp av en stadsplanering som river upp och river ner, å andra sidan A som i sin barndom blivit utsatt för hat och hot, våld och psykiska övergrepp:
”Kerta toisensa jälkeen kaupunki oli tuhottu ja pystytetty uusiksi, A sanoi, niin kuin kerta toisensa jälkeen hänenkin oli pitänyt pystyttää itsensä, kivi kiveltä raivattava jäänteet ja aloitettava alusta.”
Jag gråter floder när jag läser Hävitys som är en hudlös skildring av utsatthet och utanförskap, av vanmakt och maktlöshet, men också en berättelse som vibrerar av ilska och raseri, av vedergällning och hämnd.
Lyssna på Kulturpodden om mobbning - bl.a. om romanen Hävitys:
Mobbning – hur bryter man en ond spiral?
Den galnaste boken: Sami Tissaris roman Krysa
Vad är krysa? Jo, kрыса är ryska och betyder råtta.
I Sami Tissaris debutroman är krysa en form av artificiell intelligens, ett konstgjort nervsystem med förgreningar och kopplingar världen över. Med tiden börjar krysa också skapa syntetiska människor som tar över allt fler uppgifter i samhället när fler och fler människor dör eller placeras i geléfyllda zbarsky-kapslar där de kan leva för evigt. Till och med den nya presidenten i Sovjetunionen är syntetisk.
I centrum för handlingen har vi den lilla staden Buratino strax utanför Leningrad, en stad som byggts upp kring en hemlig forsknings- och produktionscentral vars enda uppgift är att bygga perceptorer – ett slags övervakningsapparater som registrerar, avlyssnar och spionerar på invånarna i Sovjetunionen som inte fallit år 1991 utan lever vidare i denna vindlande berättelse som kan karakteriseras som en blandning av spekulativ fiktion, science fiction, dystopi och skälmroman.
Mannen och hjärnan bakom perceptorerna är den amerikanska psykologen Frank Rosenblatt, som var en pionjär inom forskningen kring artificiell intelligens. I juli 1971, på sin 43-årsdag, drunknade Frank Rosenblatt på en båttur i Chesapeake Bay – detta är fakta.
I Sami Tissaris berättelse har Frank Rosenblatt inte omkommit, utan stigit ombord på en sovjetisk u-båt och transporterats till Sovjetunionen där han får ett helt forskningsinstitut med resurser till sitt förfogande för att vidareutveckla sin perceptor som visar sig vara ett slags konstgjort nervsystem som fungerar med hjälp av elektriska impulser.
Men vad händer om det blir el-avbrott och alla perceptorer slutar att fungera? Och vilken roll spelar krysa i människans liv, är krysa mänsklighetens öde?
I Moskva säger cheferna att krysa står i mänsklighetens tjänst, men de visste inte att krysa kan skapa sin egen mänsklighet och därefter kan de välja i vems tjänst de står, heter det i boken.
Sami Tissaris roman är lekfull och lakonisk, humoristisk och hejvild, full av galna upptåg och flirtande med olika sovjetiska klichéer och stereotypier. Samtidigt bjuder Krysa på en rejäl dos samhällskritik och kritik av vår tilltro, för att inte säga övertro, på tekniken och digitaliseringen som gör oss slöa och lata. Och som – i värsta fall – kan komma att vända sig emot oss.
Den roligaste boken: Eeva Turunens roman Sivistynyt ja miellyttävä ihminen
Det är kanske lite otippat att en bok som handlar om att tömma en avliden farfars hus är så hejdlöst rolig att jag sitter och fnissar mig igenom de drygt 400 sidorna – ja, ibland skrattar jag så att jag kiknar.
Sivistynyt ja miellyttävä ihminen är Eeva Turunens andra roman – och vid sidan av det litterära författarskapet är Turunen dramatiker och arkitekt, något som satt sina tydliga spår i texten.
Rent stilistiskt och formmässigt växlar Turunen mellan olika genrer och språkliga nivåer – här varvas dialog och inre monolog med byråkratiskt och stelt protokollspråk, epostmeddelanden och olika former av listor. Det sakliga och strikta spjälkes upp av en varm och ömsint humor som ständigt ligger och bubblar under ytan.
Jagberättaren och dennes farfar förenas av sina yrken – de är båda arkitekter, lösningsinriktade och praktiska med ett sinne för det estetiska.
Att välja urna och ordna med begravning kan med andra ord bli ett minst lika omständligt och tidskrävande projekt som att göra upp planer och ritningar för våtutrymmen eller köksgolvet i den skolbyggnad som berättarjaget har under arbete.
När jagberättaren vandrar runt i det hus som farfadern ritat och planerat in i minsta detalj väcks minnen till liv och varje föremål bär på en historia – lite som i Peter Sandströms senaste roman Den stora blondinens sista sommar där berättarjaget reser hem för att tömma föräldrahemmet och omgiven av alla udda möbler och mackapärer flyter plötsligt alla tider samman till ett enda nu.
Farfadern är en konservativ och gammaldags man, och även om jagberättaren och farfadern har stått varandra mycket nära, finns det ämnen jaget undvikit att prata om – som politik eller att jagberättaren lever i ett lesbiskt förhållande.
När den strukturerade och välorganiserade jagberättaren umgås och samtalar med sin sambo, som inte är lika systematisk eller ordningsam, uppstår absurda och (tragi)komiska scener som Eeva Turunen är mästerlig på att skildra – i synnerhet situationer där jagberättaren vill väl men det bara blir så fel.
Sivistynyt ja miellyttävä ihminen är ett slags nekrolog och nedräkning i ett – ett minnes- och sorgearbete där jagberättaren tvingas inse att allt inte går att planera och styra med hjälp av penna och linjal, passare och vattenpass.
Vem tror jag då kommer att tilldelas Finlandiapriset år 2022? Jag tror att valet kommer att stå mellan Iida Raumas roman Hävitys och Marja Kyllönens roman Vainajaiset – en oerhört jämn kamp där jag personligen gärna skulle se att man kunde dela på priset.
Lyssna på en presentation av de sex nominerade romanerna till Finlandiapriset i Vega Kulturkväll (28.11.2022):
Vi sammanfattar verken som är nominerade till Finlandiapriset
Vilken bok som tilldelas Finlandiapriset år 2022 kungörs onsdagen 30 november med start kl. 19 i en direktsänd specialsändning på Yle TV1 och Arenan:
