Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Valar och norrsken möts i ett drömlikt landskap

Pärmen till bilderboken Vilja och valen.
Bildtext I Vilja och valen ska Vilja äntligen åka på valsafari, men allt går inte riktigt som hon har tänkt sig.
Bild: Schildts & Söderström

I Vilja och valen läser Vilja böcker om valar. Hon kan deras latinska namn och hon vet att där sillen finns, finns valarna.

I bilderboken Vilja och valen befinner sig Vilja och hennes moster någonstans där bergstopparna reser sig över horisonten och stora valar gömmer sig i havets djup – tankarna går osökt till Norge. De ska åka på valsafari för att få se livs levande valar, men allt går inte riktigt som de har tänkt sig. Boken är ett första samarbete mellan författaren Sanna Tahvanainen och den svenska illustratören Emelie Gårdeler.

Bilderboken Vilja och valen är ett första samarbete mellan författaren Sanna Tahvanainen och den svenska illustratören Emelie Gårdeler.
Bildtext Bilderboken Vilja och valen är ett första samarbete mellan författaren Sanna Tahvanainen och den svenska illustratören Emelie Gårdeler.
Bild: Fredrika Biström

I Vilja och valen talar text och bild sitt gemensamma språk. Då stormen kommer, blåser det både inne och ute. Även krukväxterna påminner om sjögräs och tapeterna är grönskande. I bokens första uppslag badar Vilja och leksaksvalen Igor i ett badkar med vatten som påminner om själva havet. Vid sidan av badkaret sitter den avslappnade mostern i en dekadent badrock pyntad av sjögräs.

Berättelsen förs av en genomgående dialog mellan Vilja och hennes moster. Mellan varven smygs också några intressanta fakta om valar in på sidorna.

Blåvalens hjärta kan bli lika stort som en bil. Blodådrorna är så stora att ett barn kan krypa in i dem.

― ur Vilja och valen

De här beskrivningarna ger perspektiv som också ett barn lätt kan ta till sig.

När Vilja och mostern står på kajen beredda att åka iväg på valsafari, får de veta att stormen har satt stopp för alltihop. Beslutet ligger nu mellan att få pengarna tillbaka, eller att åka på en kryssning med skaldjursbuffé. Det bär av på kryssning, där den fyndiga Vilja får en idé då hon får syn på sillsmörgåsarna som har dukats upp i buffén.

Tahvanainen skriver med en inlevelse och entusiasm som smittar av sig, oberoende om valar hör till ens intresseområde eller inte. Berättelsen, som också har små humoristiska inslag, bjuder på ett lyckligt slut då Vilja trots besvikelsen över att inte få åka på valsafari, ändå kommer på ett sätt att locka valarna till sig. I början hoppar handlingen tämligen oväntat från en dag till en annan. Berättelsen hade här fått ett extra flyt, ifall Tahvanainen hade förankrat dialogen i några få inledande och förklarande meningar.

Gårdelers bildspråk, som är storslaget och med en lagom dos hotfullhet och dramatik, gör att boken blir en njutbar helhet som också den vuxna läsaren får mycket ut av. Bland annat får hon havet att se både stort och kallt ut, genom ett perspektiv där den påpaltade Vilja står pytteliten på båtens däck. Bokkaraktärernas ögon ter sig halvöppna och nästan slumrande, vilket bidrar till att ge boken den drömska prägel som genomgående karaktäriserar uppslagen. Lyckas Vilja verkligen locka till sig valarna, eller hittade hon rentav på alltsammans? Det är upp till en själv att avgöra.