Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Kajsa Ojala, 40, ville inte fastna på soffan – nu är Jakobstadsbon världsmästare: ”Jag var livrädd för att bli en bullamamma”

Uppdaterad 29.11.2022 10:17.
Kajsa Ojala sätter mera vikt på stången
Bild: Magnus Eklöv / Yle

Svetten lackar, ansiktet visar smärtan som bränner i musklerna och lungorna. Men Kajsa Ojala ger inte upp. Det är trettio sekunder kvar på klockan. Hjärnan pressar henne vidare. Ge inte upp, kom igen!

De stora halogenlamporna tänds sakta i taket i hallen på ett industriområde i Jakobstad. Det tar några minuter innan lamporna blivit varma och lyser upp hallen med full effekt.

Nattens köldknäpp med vinterns första snöfall är ett minne blott när regnet börjar ösa ner utanför. Landskapet utanför de stora fönstren förvandlas snabbt till ett grått dis.

Inne i hallen är det däremot liv och rörelse. Dagens första crossfittimme har satt igång.

En vältränad kvinna hejar på de sex deltagarna som hoppar över lådor, trampar på konditionscykel eller slänger på medicinbollar. På väggen tickar en klocka som visar hur många sekunder det är kvar före en kort återhämtningspaus.

– Lite till, kämpa på!

Kajsa Ojala övervakar träning
Bildtext Kajsa Ojala är en av världens bästa i crossfit.
Bild: Magnus Eklöv / Yle

De uppmuntrande ropen kommer från Kajsa Ojala, som leder träningen. Ojala är en av världens bästa crossfittare i sin åldersklass.

I somras kom hon fyra i Crossfit Games, grenens egna VM-tävlingar, i klassen 35–39-åringar. Året innan blev hon världsmästare i samma åldersklass i functional training, som arrangeras av ett annat förbund och saknar samma status som finrummet Crossfit Games.

– Det här är träning som passar för alla. Jag vill se att folk gör sitt bästa utifrån deras nivå och funktionsförmåga, säger Ojala som driver ett eget crossfitgym.

Pulsen stiger och svetten lackar. Efter den första serien pustar gruppen redan ordentligt och är härligt röda om kinderna.

– Man vaknar åtminstone ordentligt, skrattar en av deltagarna.

Se Sportlivs minidokumentär om Kajsa Ojala:

Smärtande lungor och muskler men en hjärna som vägrar ge upp - Kajsa Ojala njuter av att ta ut sig: "Jag är väl lite tokig" - Spela upp på Arenan

Hård träning har alltid gett njutning

Kajsa Ojala, 40, kom själv in i sporten för dryga tio år sedan efter att ha blivit mamma. Hon hade som liten sysslat med redskapsgymnastik som sedan byttes mot innebandy.

Det här med att träna hårt var något hon var van vid och något hon gillade. Efter graviditeten började hon springa, massor.

– Jag sprang med vagn helt sjuka kilometer. Det var helt galet. Jag var livrädd för att bli en ”bullamamma”.

I samma veva började hon söka saker hon kunde göra hemma utan att behöva gå till gymmet för att träna. Då stötte hon på det här med funktionell träning.

Kajsa Ojala lyfter vikter
Bildtext Kajsa Ojala fastnade genast för crossfit för att grenen bjöd på utmaningar.
Bild: Magnus Eklöv / Yle

– Att träna hårt har alltid varit viktigt och då jag kom in på crossfit var jag genast fast, säger Ojala som lockades av mångsidigheten i grenen som kombinerar styrke- och konditionsträning i högintensiva och varierande övningar.

– Visst är det tufft i gymnastik och innebandy också, och man blir supertrött. Men i crossfit kommer ännu ett moment till, att du till exempel ska häva en stor vikt mitt i med hög puls och då musklerna redan darrar.

För Ojala är det en njutning att träna hårt och ta ut sig till sitt yttersta. Att känna smärtan är inget hon räds för.

Den sköna smärtan

Morgonens första träningstimme är över. De sex morgonpigga deltagarna har sin träning för dagen undanstökad, medan Kajsa Ojala gör sig redo för sitt första pass.

Styrketräning och tre 16-minuters intervallpass med bland annat cykling, rodd, olika armhävningar och lyft med kettlebells. En träning som garanterar en smärtande dos av mjölksyra.

– Träningen ska vara tuff och effektiv. Vad är det för vits att gå runt två timmar i ett gym och göra ett set här och ett där? Så här blir det mer komprimerat, mer effektivt.

Kajsa Ojala sneglar på klockan på väggen
Bildtext Klockan bestämmer när kroppen får vila och när den ska jobba.
Bild: Magnus Eklöv / Yle

Ojala sätter igång med första intervallen. Kettlebell och cykling, 45 sekunder jobb, snabbt byte och 45 sekunder jobb igen. Så här ska hon hålla på i 16 minuter.

När 12 minuter gått ser man att det börjar tynga ordentligt, och grimaserna tyder på att musklerna börjar vara fyllda av laktat, men Ojala fortsätter. Klockan på väggen ljuder, ett gällt pip hörs, den första intervallen är över.

Ojala andas häftigt, sätter sig ner och tar en klunk vatten.

– Man måste öva på att ta smärtan för att veta var gränsen går och hur långt man kan pressa den innan man måste lägga av.

Kajsa Ojala sitter och pustar ut efter träning
Bildtext Att tänja på gränserna kräver att man står ut med smärtan.
Bild: Magnus Eklöv / Yle

Det finns olika typer av smärta. Den smärta som Ojala syftar på är den då det bränner i lungorna, musklerna darrar, hjärtat dunkar i bröstet och kroppen signalerar att den inte klarar mer. En smärta som för stunden känns outhärdlig men som man vet att lättar så fort man slutar.

– Det är en tvist i huvudet där kroppen säger sluta men hjärnan pushar på. Fortsätt bara lite till, kom igen!

Ojala ser smärtan som en indikation på att hon gjort så bra hon kunnat, att träningen varit tillräckligt hård och tuff. Smärtan är inte farlig och hon har koll på den hela tiden.

Ojala fortsätter sin träning med följande 16 minuters intervall. I turen står stakmaskinen, som också skidåkare använder, och armhävningar på räck.

Också här ser man efter några minuter att hjärnan driver på kroppen att fortsätta. Men det finns samtidigt en njutning i Ojalas blick.

– Det är en skön smärta när man slutar och allting släpper. Blodet söker sig tillbaka till rätta ställen och en varm känsla sprider sig i kroppen. Då känner man sig tom och tillfredsställd. Det är den känslan man vill ha om och om igen.

Kajsa Ojala tittar på adepter som tränar
Bild: Magnus Eklöv / Yle

Ojala är ofta tvungen att försvara sitt frenetiska tränande för folk som suckar och inte fattar poängen. Själv förstår hon att alla inte vill göra det hon gör.

– Kanske jag är lite tokig. Nog skulle det ju vara enklare att ligga på sofflocket och se på Netflix.

Känslan av otillräcklighet

Igen en intervall avklarad. Den här gången pustar hon tyngre. Hon upprepar samma procedur, tar en slurk dricka och sneglar på klockan. Lite kvar av pausen innan den sista 16 minuter långa kampen startar. På programmet står rodd och handstående armhävningar.

Den tuffa träningen har blivit en del av Ojalas vardag. Det är inget hon anser betungande. Om däremot sjukdom eller skada håller henne borta från träningssalen blir hon fort rastlös och obekväm.

– Jag mår jättebra av det här och jag måste få min dagliga dos. Annars känner jag mig otillräcklig.

Känslan av otillräcklighet, att inte vara tillräckligt bra, att inte ha gjort vad hon kunnat för sin fysik, är något Kajsa Ojala jobbar med de dagar den planerade träningen blir ogjord.

Strävan efter att hela tiden bli starkare och snabbare hänger kvar. Att sträva efter att utvecklas och hela tiden bli bättre är något hon haft med sig allt från redskapsgymnastiken och innebandyn.

– Jag är 40 år, det är dumt att det hänger kvar ännu i den här åldern.

Men strävan framåt matas av bekräftelsen hon får av andra. Hon vill vara duktig, hon vill vara kraftig – och på tävlingar ser andra resultatet av hennes slit.

– Det är jätteskönt att höra när folk säger 'wow Kajsa, du är så stark och du orkar lyfta si och så mycket'. Alla vill väl bli bekräftade och sedda.

Med åren har Ojala också fått lära sig att kroppen inte tål samma mängd träning som tidigare. Tidigare tränade hon med samma intensitet på träning och tävling, men nu har hon blivit mer förlåtande mot sig själv.

Kajsa Ojala ligger på golvet och pustar ut efter en tuff träning
Bildtext Efter ett tufft träningspass kommer den sköna känslan, den som får Ojala att det här om och om igen.
Bild: Magnus Eklöv / Yle

– Tidigare skulle det vara blodsmak i munnen vid varje träning, men jag har märkt att kroppen inte klarar det mer.

Trots att hon kanske inte längre kan bli så mycket starkare, snabbare eller uthålligare, finns behovet att få ta ut sig fortfarande där.

– Jag vill försöka hålla min nivå så gott det går och försöka bromsa förfallet så hårt jag kan. Vill man klara sig i tävlingar måste man träna hårt.

Klockan på väggen visar att 30 sekunder återstår av den sista intervallen. Nu går hjärnan på högvarv och övertalar musklerna att fortsätta lite till. Kom igen, det är snart över!

Krampaktigt kämpar hon de sista sekunderna och rycker ännu några kraftiga roddtag. När klockan ljuder lägger hon sig på golvet och kippar efter andan, med ett hjärta som pumpar ut syre till musklerna med full frekvens.

Ett tag ser Kajsa Ojala ut att befinna sig i helt andra sfärer. Efter en stund sätter hon sig upp.

– Åh…, kramar hon ur sig med ett brett leende över ansiktet.

I morgon är hon tillbaka för att söka samma känsla.

Diskussion om artikeln